2015-07-28 06:00

2015-07-28 06:00

Måste lära av historien

Någon har sagt att man måste lära sig sin historia, annars är man dömd att upprepa den. Och jag är övertygad om att det är sant.

Därför blir jag både upprörd, förbannad och orolig när jag läser att juridiska fakulteten på Stockholms universitet har bytt konstverken i Fakultetsrummet och Rättegångssalen. De äldre, vita manliga professorer som hittills har prytt väggarna är utbytta eftersom de ”inte beskriver fakulteten och dess historia på ett relevant sätt”, enligt dekanus Jonas Ebbesson.

Fakultetens ledningsgrupp har fattat beslutet eftersom det är ”viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade i våra mötesrum och lärosalar än att visa porträtt av utvalda, äldre manliga kollegor”, säger Jonas Ebbesson.

Och jag förstår verkligen ingenting.

Att det bara funnits manliga professorer fram till 1970-talet är ett faktum. Den roll dessa män spelat för fakulteten, lagstiftning och rättsskipning i Sverige kommer naturligtvis inte att försvinna för att man flyttar undan och magasinerar porträtten på dem. Vore det inte bättre att ha dem hängande där som en påminnelse? Som en bakgrund till varför kvinnor än i dag kan få frågan hur de var klädda vid en våldtäktsrättegång? Att försöka jämna ut oddsen med fler kvinnliga professorer att hänga på väggarna?

Eftersom vi inte hade lika och allmän rösträtt i Sverige förrän 1919 är det ju föga förvånande att det är glest med kvinnliga professorer...

Men detta fenomen att försöka plocka bort bitar av vår historia dyker upp med jämna mellanrum.

Margareta Winberg ville förbjuda vissa av Evert Taubes sånger för att han hade en dålig kvinnosyn. Någon skulle plocka bort Tintin i Kongo från bibliotekshyllorna eftersom den var rasistisk.

Och jag tror alltså inte att det fungerar alls.

Kvinnor har genom årtusenden setts som ett bihang till sina män, och fick som sagt inte rösträtt förrän 1919. Västvärlden har en historia av kolonialism och slaveri. I Sverige hade vi ett rasbiologiskt institut så sent som på slutet av 1950-talet. Homosexualitet klassades som en sjukdom i detta land till 1979.

Naturligtvis påverkar detta även idag vår syn på kvinnor, invandare och hbtq-personer.

Detta påverkar naturligtvis den värld vi lever i. Och för att ens kunna ha en chans att fatta vad som händer idag så måste vi veta var vi kommer ifrån. Vår historia försvinner inte för att vi låtsas som att den inte finns.

Jag är övertygad om att det är viktigt att se framåt och lära av historien i stället för att försöka skriva om den.

Catarina Forsberg

Därför blir jag både upprörd, förbannad och orolig när jag läser att juridiska fakulteten på Stockholms universitet har bytt konstverken i Fakultetsrummet och Rättegångssalen. De äldre, vita manliga professorer som hittills har prytt väggarna är utbytta eftersom de ”inte beskriver fakulteten och dess historia på ett relevant sätt”, enligt dekanus Jonas Ebbesson.

Fakultetens ledningsgrupp har fattat beslutet eftersom det är ”viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade i våra mötesrum och lärosalar än att visa porträtt av utvalda, äldre manliga kollegor”, säger Jonas Ebbesson.

Och jag förstår verkligen ingenting.

Att det bara funnits manliga professorer fram till 1970-talet är ett faktum. Den roll dessa män spelat för fakulteten, lagstiftning och rättsskipning i Sverige kommer naturligtvis inte att försvinna för att man flyttar undan och magasinerar porträtten på dem. Vore det inte bättre att ha dem hängande där som en påminnelse? Som en bakgrund till varför kvinnor än i dag kan få frågan hur de var klädda vid en våldtäktsrättegång? Att försöka jämna ut oddsen med fler kvinnliga professorer att hänga på väggarna?

Eftersom vi inte hade lika och allmän rösträtt i Sverige förrän 1919 är det ju föga förvånande att det är glest med kvinnliga professorer...

Men detta fenomen att försöka plocka bort bitar av vår historia dyker upp med jämna mellanrum.

Margareta Winberg ville förbjuda vissa av Evert Taubes sånger för att han hade en dålig kvinnosyn. Någon skulle plocka bort Tintin i Kongo från bibliotekshyllorna eftersom den var rasistisk.

Och jag tror alltså inte att det fungerar alls.

Kvinnor har genom årtusenden setts som ett bihang till sina män, och fick som sagt inte rösträtt förrän 1919. Västvärlden har en historia av kolonialism och slaveri. I Sverige hade vi ett rasbiologiskt institut så sent som på slutet av 1950-talet. Homosexualitet klassades som en sjukdom i detta land till 1979.

Naturligtvis påverkar detta även idag vår syn på kvinnor, invandare och hbtq-personer.

Detta påverkar naturligtvis den värld vi lever i. Och för att ens kunna ha en chans att fatta vad som händer idag så måste vi veta var vi kommer ifrån. Vår historia försvinner inte för att vi låtsas som att den inte finns.

Jag är övertygad om att det är viktigt att se framåt och lära av historien i stället för att försöka skriva om den.

Catarina Forsberg