2015-06-18 06:00

2015-06-18 06:00

Oppositioninte ett friår

Itisdags var dagen då den borgerliga oppositionen prövades genom decemberöverenskommelsen, DÖ. Ur Alliansen stod ett par riksdagsledamöter upp för vad de lovat väljarna. De andra vek undan och lät med nedlagda röster regeringens riktlinjer för den kommande budgeten gå igenom, medvetna om den vänstersväng med massiva skattehöjningar som väntar bakom knuten.

DÖ ingicks förra årets sista skälvande dagar och bär i mycket stor grad Fredrik Reinfeldts signum. Man anar att den bärande idén är vad han hade önskat i regeringsställning 2010-2014: Ett sätt att runda riksdagens majoritet och kunna få igenom sina politiska förslag. Överenskommelsens stora problem ligger just däri – den är bakåtsyftande. För Alliansen löser den förra mandatperiodens problem.

Nu är det en annan politisk situation och de borgerliga partierna behöver snarare hitta egna politiska ben att stå på. Målet måste vara att snabbt bli redo att kunna ta över snarare än att leverera stabilitet åt en sittande regering man inte håller med. Särskilt inom Moderaterna borde reflexen vara att rösta mot skattehöjningar snarare än för.

Att det kostar på internt i partiet att de facto stödja regeringens budget är uppenbart. Sympatisörernas och väljarnas stöd för DÖ finns inte. Det är sannolikt mot den bakgrunden som de mobbingtendenser som riksdagsmannen Finn Bengtsson (M)vittnar om ska förstås. De riksdagsledamöter som gärna hade gjort honom sällskap mot överenskommelsen, men har fallit undan för grupptrycket, har antagligen svårt att hantera sina motstridiga känslor.

I omröstningen fick Finn Bengtsson sällskap av sin moderate riksdagskollega Anders Hansson, tillsammans röstade de ensamma för Alliansens förslag. Samtidigt har det bubblat betänkligt i Alliansleden, särskilt inom Moderaterna. Riksdagsledamöterna Boriana Åberg, Isabella Hökmark och Patrick Reslow som aviserat motstånd mot partilinjen har kvittats ut. Att så många, med moderata partimått mätt, ifrågasätter partilinjen och två sedan inte låter sig kvittas ut är ett tydligt tecken på hur djupt splittrande frågan är.

Att notera är att en gemensam faktor de två riksdagsmän som nu gått emot partilinjen är att de har god utbildning och en självständig civil karriär. De är med andra ord inte beroende av politiken som en födkrok utan kan följa sin övertygelse.

I grund och botten är det varje oppositionspolitikers plikt att vara redo att möta väljarna och visa sin vilja att regera. Det innebär att försöka fälla regeringen och helst få ett extraval så att man kan ta över. Är man missnöjd med utfallet av väljarnas val får man göra sin hemläxa, exempelvis genom att hitta tillbaka till partiets rötter och bygga upp en ny plattform. Sedan DÖ tillkom och extravalet inställdes har den processen tappat fart. Oppositionspolitiken är inte tänkt att vara ett friår.

Per Selstam/SNB

Itisdags var dagen då den borgerliga oppositionen prövades genom decemberöverenskommelsen, DÖ. Ur Alliansen stod ett par riksdagsledamöter upp för vad de lovat väljarna. De andra vek undan och lät med nedlagda röster regeringens riktlinjer för den kommande budgeten gå igenom, medvetna om den vänstersväng med massiva skattehöjningar som väntar bakom knuten.

DÖ ingicks förra årets sista skälvande dagar och bär i mycket stor grad Fredrik Reinfeldts signum. Man anar att den bärande idén är vad han hade önskat i regeringsställning 2010-2014: Ett sätt att runda riksdagens majoritet och kunna få igenom sina politiska förslag. Överenskommelsens stora problem ligger just däri – den är bakåtsyftande. För Alliansen löser den förra mandatperiodens problem.

Nu är det en annan politisk situation och de borgerliga partierna behöver snarare hitta egna politiska ben att stå på. Målet måste vara att snabbt bli redo att kunna ta över snarare än att leverera stabilitet åt en sittande regering man inte håller med. Särskilt inom Moderaterna borde reflexen vara att rösta mot skattehöjningar snarare än för.

Att det kostar på internt i partiet att de facto stödja regeringens budget är uppenbart. Sympatisörernas och väljarnas stöd för DÖ finns inte. Det är sannolikt mot den bakgrunden som de mobbingtendenser som riksdagsmannen Finn Bengtsson (M)vittnar om ska förstås. De riksdagsledamöter som gärna hade gjort honom sällskap mot överenskommelsen, men har fallit undan för grupptrycket, har antagligen svårt att hantera sina motstridiga känslor.

I omröstningen fick Finn Bengtsson sällskap av sin moderate riksdagskollega Anders Hansson, tillsammans röstade de ensamma för Alliansens förslag. Samtidigt har det bubblat betänkligt i Alliansleden, särskilt inom Moderaterna. Riksdagsledamöterna Boriana Åberg, Isabella Hökmark och Patrick Reslow som aviserat motstånd mot partilinjen har kvittats ut. Att så många, med moderata partimått mätt, ifrågasätter partilinjen och två sedan inte låter sig kvittas ut är ett tydligt tecken på hur djupt splittrande frågan är.

Att notera är att en gemensam faktor de två riksdagsmän som nu gått emot partilinjen är att de har god utbildning och en självständig civil karriär. De är med andra ord inte beroende av politiken som en födkrok utan kan följa sin övertygelse.

I grund och botten är det varje oppositionspolitikers plikt att vara redo att möta väljarna och visa sin vilja att regera. Det innebär att försöka fälla regeringen och helst få ett extraval så att man kan ta över. Är man missnöjd med utfallet av väljarnas val får man göra sin hemläxa, exempelvis genom att hitta tillbaka till partiets rötter och bygga upp en ny plattform. Sedan DÖ tillkom och extravalet inställdes har den processen tappat fart. Oppositionspolitiken är inte tänkt att vara ett friår.

Per Selstam/SNB