2015-05-26 06:00

2015-05-26 06:00

Sista mjölk-droppen

I februari tog landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) emot företrädare för landets mjölkbönder.

Det enda konkreta som kom av det mötet var att tre arbetsgrupper tillsattes. 93 dagar senare presenterades en handlingsplan med 87 punkter. Även denna gång var landsbygdsministerns roll att skjuta mjölkböndernas förhoppningar om en åtminstone något ljusare framtid i sank.

Läget för Sveriges mjölkbönder är minst sagt illavarslande. Under de 93 dagar som arbetsgrupperna har utrett branschens problem har 93 mjölkbönder gett upp. Så har det sett ut det senaste året. Ändå var det bästa som landsbygdsministern kunde åstadkomma i februari att tillsammans med branschaktörerna utreda problemen en gång till.

Dessvärre ser det inte ut som om någon ljusning är att vänta. Bucht slår visserligen på stora trumman och påpekar att regeringen avsätter statliga kreditgarantier för 500 miljoner kronor. Stefan Gård, ordförande i Sveriges Mjölkbönder, påpekar dock i Lantbrukets Affärstidning att det endast träffar 80 gårdar. Knappast en bred lösning för en krisande bransch med omkring 4 000 producenter.

Bucht försöker även göra stor sak av att regeringen kommer att höja dieselskattereduktionen från årsskiftet. Det är förstås vänligt, men det sker å andra sidan enbart för att kompensera höjningen av dieselskatten. Någon förbättring är det med andra ord inte tal om.

Men tydligare besked om vad som behöver göras än så här kan regeringen inte gärna be om. Den har själv varit med och tagit initiativ till arbetet, om än något under galgen. Inte heller synes det råda brist på väsentliga insikter hos regeringen. Att konkurrenskraften behöver stärkas och att reglerna behöver förenklas är några av de punkter som tas upp av regeringen själv i samband med att arbetsgruppernas handlingsplan presenterades.

Ändå lär det inte hända någonting. Regeringen vill helt enkelt inte göra vad som krävs för att de svenska mjölkbönderna ska bli konkurrenskraftiga. Det fordrar nämligen att staten tar ett kliv tillbaka, att regleringarna minskar och att kostnaderna som åläggs svenskt lantbruk sänks.

Kvalitetsmässigt är det svenska lantbruket i absoluta världsklass, ändå har det EU:s lägsta marginaler och klarar inte av konkurrensen. Anledningen till krisen hittas inte på gårdarna utan i Stockholm. Det är där som förbudet mot gmo-foder, dieselskattesatserna och betestvånget, för att bara ta en handfull exempel, kommit till.

Visst, större möjlighet att låna pengar för 80-talet gårdar är inte fel. Likviditeten i lantbruket är minimal just nu. Men är inte detsamma som intäkter och hjälper inte den långsiktiga överlevnaden. Det behövs verklig politisk handlingskraft för att råda bot på problemet, och det behövs nu. Då duger det inte med en landsbygdsminister som säger att ”mitt bidrag var att jag lyssnar in”.

Det har funnits många möjligheter att lyssna in. Problemen, och lösningarna, har varit kända i många år. Ursäkternas tid är förbi. Regeringen måste handla, eller ta ansvar för konsekvenserna.

Daniel Persson/SNB

Det enda konkreta som kom av det mötet var att tre arbetsgrupper tillsattes. 93 dagar senare presenterades en handlingsplan med 87 punkter. Även denna gång var landsbygdsministerns roll att skjuta mjölkböndernas förhoppningar om en åtminstone något ljusare framtid i sank.

Läget för Sveriges mjölkbönder är minst sagt illavarslande. Under de 93 dagar som arbetsgrupperna har utrett branschens problem har 93 mjölkbönder gett upp. Så har det sett ut det senaste året. Ändå var det bästa som landsbygdsministern kunde åstadkomma i februari att tillsammans med branschaktörerna utreda problemen en gång till.

Dessvärre ser det inte ut som om någon ljusning är att vänta. Bucht slår visserligen på stora trumman och påpekar att regeringen avsätter statliga kreditgarantier för 500 miljoner kronor. Stefan Gård, ordförande i Sveriges Mjölkbönder, påpekar dock i Lantbrukets Affärstidning att det endast träffar 80 gårdar. Knappast en bred lösning för en krisande bransch med omkring 4 000 producenter.

Bucht försöker även göra stor sak av att regeringen kommer att höja dieselskattereduktionen från årsskiftet. Det är förstås vänligt, men det sker å andra sidan enbart för att kompensera höjningen av dieselskatten. Någon förbättring är det med andra ord inte tal om.

Men tydligare besked om vad som behöver göras än så här kan regeringen inte gärna be om. Den har själv varit med och tagit initiativ till arbetet, om än något under galgen. Inte heller synes det råda brist på väsentliga insikter hos regeringen. Att konkurrenskraften behöver stärkas och att reglerna behöver förenklas är några av de punkter som tas upp av regeringen själv i samband med att arbetsgruppernas handlingsplan presenterades.

Ändå lär det inte hända någonting. Regeringen vill helt enkelt inte göra vad som krävs för att de svenska mjölkbönderna ska bli konkurrenskraftiga. Det fordrar nämligen att staten tar ett kliv tillbaka, att regleringarna minskar och att kostnaderna som åläggs svenskt lantbruk sänks.

Kvalitetsmässigt är det svenska lantbruket i absoluta världsklass, ändå har det EU:s lägsta marginaler och klarar inte av konkurrensen. Anledningen till krisen hittas inte på gårdarna utan i Stockholm. Det är där som förbudet mot gmo-foder, dieselskattesatserna och betestvånget, för att bara ta en handfull exempel, kommit till.

Visst, större möjlighet att låna pengar för 80-talet gårdar är inte fel. Likviditeten i lantbruket är minimal just nu. Men är inte detsamma som intäkter och hjälper inte den långsiktiga överlevnaden. Det behövs verklig politisk handlingskraft för att råda bot på problemet, och det behövs nu. Då duger det inte med en landsbygdsminister som säger att ”mitt bidrag var att jag lyssnar in”.

Det har funnits många möjligheter att lyssna in. Problemen, och lösningarna, har varit kända i många år. Ursäkternas tid är förbi. Regeringen måste handla, eller ta ansvar för konsekvenserna.

Daniel Persson/SNB