2015-05-23 06:00

2015-05-23 06:00

Riksdagen stör Löfven

Riksdagen är folkets främsta företrädare. Detta grundläggande faktum, som kommer till uttryck i regeringsformens fjärde paragraf, stör statsminister Stefan Löfven (S). Det, och valresultatet, är i vägen för hans regerande.

Bakgrunden till Löfvens upprörda känslor är att regeringen inte har majoritet i riksdagen. För att komma runt detta ingick regeringen och Allianspartierna decemberöverenskommelsen, DÖ. Den har fått mycket kritik, på goda grunder, och tillåter regeringen ett handlingsutrymme som är långt bortom vad valresultatet från i höstas medger.

Oppositionen har dock inte suttit stillatigande. Hittills har riksdagen beslutat om över 100 tillkännagivanden, det vill säga beslut där riksdagen meddelar regeringen sin åsikt. Regeringen förväntas följa riksdagsmajoritetens beslut men är inte rättsligt bunden att göra det.

Moderaternas partiledare Ann Kinberg Batra har också varit tydlig med att om tillkännagivandena inte respekteras kan oppositionen komma att väcka misstroendeomröstningar mot de ministrar som ignorerar riksdagen.

Att riksdagsmajoriteten har en annan uppfattning än regeringen är en naturlig följd av en svag regering. Den som vill regera utan brett folkligt stöd får helt enkelt finna sig i att riksdagen har en annan uppfattning i åtskilliga frågor. Det är hela grundtanken med majoritetsbeslut i en folkvald församling.

Statsministern ser det dock som politiskt spel, som fuffens och käbbel. Riksdagsmajoriteten, och i förlängningen folkets vilja, förvandlas därigenom till ett praktiskt hinder på vägen mot ett högre mål. Det är en revolutionär retorik.

Löfvens kritik mot riksdagen blir än mer anmärkningsvärd om man tar i beaktande att S under hans ledning var drivande i att bryta mot praxis i budgetreglerna. Då bröt S, MP, V och SD ut de delar av budgeten de var överens om och fattade särskilda beslut. Ett flagrant brott mot avsikterna bakom lagstiftningen.

Det är möjligt att statsministerns uttalande är en eftergift gentemot Allianspartierna för att hjälpa till att kväsa kritikstormen mot överenskommelsen som pyr i de borgerliga partierna. Den moderata partiledningen tvingades nyligen till närmast kuppartade former för att hindra det stora skånedistriktet från att föra en motion om att bryta DÖ vidare till partistämman i höst. Partiet har inte råd med fler sådana manövrar.

Hur det än förhåller sig med detta är tillkännagivandena ett ringa problem för regeringen. Men det går att ändra. Det är riksdagen som stiftar lagar i Sverige. Ändå har riksdagen ingen kompetens att utforma lagförslag. Allianspartierna skulle på egen hand kunna anställa ett mindre antal beredningsjurister. Därigenom skulle man kunna framställa lagförslag av den kvalitet som krävs för att riksdagen ska kunna stifta lagar utan regeringens inblandning.

Då skulle Löfven ha skäl att börja svettas på riktigt.

Daniel Persson/SNB

Bakgrunden till Löfvens upprörda känslor är att regeringen inte har majoritet i riksdagen. För att komma runt detta ingick regeringen och Allianspartierna decemberöverenskommelsen, DÖ. Den har fått mycket kritik, på goda grunder, och tillåter regeringen ett handlingsutrymme som är långt bortom vad valresultatet från i höstas medger.

Oppositionen har dock inte suttit stillatigande. Hittills har riksdagen beslutat om över 100 tillkännagivanden, det vill säga beslut där riksdagen meddelar regeringen sin åsikt. Regeringen förväntas följa riksdagsmajoritetens beslut men är inte rättsligt bunden att göra det.

Moderaternas partiledare Ann Kinberg Batra har också varit tydlig med att om tillkännagivandena inte respekteras kan oppositionen komma att väcka misstroendeomröstningar mot de ministrar som ignorerar riksdagen.

Att riksdagsmajoriteten har en annan uppfattning än regeringen är en naturlig följd av en svag regering. Den som vill regera utan brett folkligt stöd får helt enkelt finna sig i att riksdagen har en annan uppfattning i åtskilliga frågor. Det är hela grundtanken med majoritetsbeslut i en folkvald församling.

Statsministern ser det dock som politiskt spel, som fuffens och käbbel. Riksdagsmajoriteten, och i förlängningen folkets vilja, förvandlas därigenom till ett praktiskt hinder på vägen mot ett högre mål. Det är en revolutionär retorik.

Löfvens kritik mot riksdagen blir än mer anmärkningsvärd om man tar i beaktande att S under hans ledning var drivande i att bryta mot praxis i budgetreglerna. Då bröt S, MP, V och SD ut de delar av budgeten de var överens om och fattade särskilda beslut. Ett flagrant brott mot avsikterna bakom lagstiftningen.

Det är möjligt att statsministerns uttalande är en eftergift gentemot Allianspartierna för att hjälpa till att kväsa kritikstormen mot överenskommelsen som pyr i de borgerliga partierna. Den moderata partiledningen tvingades nyligen till närmast kuppartade former för att hindra det stora skånedistriktet från att föra en motion om att bryta DÖ vidare till partistämman i höst. Partiet har inte råd med fler sådana manövrar.

Hur det än förhåller sig med detta är tillkännagivandena ett ringa problem för regeringen. Men det går att ändra. Det är riksdagen som stiftar lagar i Sverige. Ändå har riksdagen ingen kompetens att utforma lagförslag. Allianspartierna skulle på egen hand kunna anställa ett mindre antal beredningsjurister. Därigenom skulle man kunna framställa lagförslag av den kvalitet som krävs för att riksdagen ska kunna stifta lagar utan regeringens inblandning.

Då skulle Löfven ha skäl att börja svettas på riktigt.

Daniel Persson/SNB