2015-05-19 06:00

2015-05-19 06:00

Båda behövs

Svensk väljaropinion har förflyttats kraftigt. För bara några år sedan var det otänkbart att ett nytt parti, Sverigedemokraterna, skulle vara tredje största i allmänna val och opinionsundersökningar. Dagens samhälle (13/5) skriver varnande om opinionsrörelsen och pekar på att Sverigedemokraterna kan bli största parti om cirka två år.

Nu är vi inte där ännu, de seriösa partierna har ännu ett rådrum i. Det är en missuppfattning att det enbart skulle krävas att till exempel Moderaterna skaffar en migrationspolitik som inte bygger på önsketänkande om att resurser och insatser räcker. Det grundläggande problemet är att de stora borgerliga partierna successivt har släppt taget om de konservativa väljarna. De har lämnats vind för våg på den borgerliga planhalvan i from förhoppning att de ändå ska rösta rätt.

Det hade de kanske gjort om partierna samtidigt hade uppmärksammat de frågeställningar och värderingar som dessa väljare har. I närtid handlar det om att till exempel försvaret, rättssystemet, familjepolitiken, kvotering, kultur, arbete men också frågor om migration och medborgarskap. Hos denna grupp väljare lever ännu klassiska borgerliga ideal om att man ska arbeta, sköta sig, läsa goda böcker, att Sverige är värt att försvara och att polisen ska lösa alla brott, inte bara de i ropet. Man upprörs vidare när grova brottslingar fort släpps ur fängelset och man tycker att medborgarskap är något mer än en biljett till de sociala systemen. Inom borgerligheten finns en tendens att stöta bort denna grupp. Den passar inte in i det postmoderna samhället där företrädarna synes vilja verka och vinna val.

Dilemmat är att den konservativa gruppen är nyckeln till makten. När Demoskop undersökt väljarnas ideologiska hemvist så består fältet av 31 procent liberaler och socialliberaler, 26 procent socialdemokrater, 14 procent konservativa, 9 socialister, 8 gröna och slutligen 6 procent är nationalister. Nu kan detta inte exakt översättas i partitillhörighet, partierna skär genom flera grupper. Men huvudinriktningen är ändå klar: liberaler och konservativa tillsammans är större än socialdemokrater, socialister och gröna.

Klarar borgerligheten att fortsätta förena sina två huvudideologier och dessutom fånga in borgerliga gröna och demokratiska nationalister så borde saken vara klar. Men det kräver att man verkligen vill. För Moderaternas vidkommande är grunden för partiets moderna storhetstid och självbild lagd av Gösta Bohman. Han kunde kombinera de två ideologierna och förmådde därmed fånga in den breda borgerligheten. I valet 1979 kom partiet under Bohmans ledning över 20 procent för första gången sedan 1932.

Om det ska bli en borgerlig regering efter nästa val, 2018 eller tidigare, måste den samlade borgerligheten hitta sina rötter och inte stöta bort de väljare den borde ha som i en liten ask.

Per Selstam/SNB

Svensk väljaropinion har förflyttats kraftigt. För bara några år sedan var det otänkbart att ett nytt parti, Sverigedemokraterna, skulle vara tredje största i allmänna val och opinionsundersökningar. Dagens samhälle (13/5) skriver varnande om opinionsrörelsen och pekar på att Sverigedemokraterna kan bli största parti om cirka två år.

Nu är vi inte där ännu, de seriösa partierna har ännu ett rådrum i. Det är en missuppfattning att det enbart skulle krävas att till exempel Moderaterna skaffar en migrationspolitik som inte bygger på önsketänkande om att resurser och insatser räcker. Det grundläggande problemet är att de stora borgerliga partierna successivt har släppt taget om de konservativa väljarna. De har lämnats vind för våg på den borgerliga planhalvan i from förhoppning att de ändå ska rösta rätt.

Det hade de kanske gjort om partierna samtidigt hade uppmärksammat de frågeställningar och värderingar som dessa väljare har. I närtid handlar det om att till exempel försvaret, rättssystemet, familjepolitiken, kvotering, kultur, arbete men också frågor om migration och medborgarskap. Hos denna grupp väljare lever ännu klassiska borgerliga ideal om att man ska arbeta, sköta sig, läsa goda böcker, att Sverige är värt att försvara och att polisen ska lösa alla brott, inte bara de i ropet. Man upprörs vidare när grova brottslingar fort släpps ur fängelset och man tycker att medborgarskap är något mer än en biljett till de sociala systemen. Inom borgerligheten finns en tendens att stöta bort denna grupp. Den passar inte in i det postmoderna samhället där företrädarna synes vilja verka och vinna val.

Dilemmat är att den konservativa gruppen är nyckeln till makten. När Demoskop undersökt väljarnas ideologiska hemvist så består fältet av 31 procent liberaler och socialliberaler, 26 procent socialdemokrater, 14 procent konservativa, 9 socialister, 8 gröna och slutligen 6 procent är nationalister. Nu kan detta inte exakt översättas i partitillhörighet, partierna skär genom flera grupper. Men huvudinriktningen är ändå klar: liberaler och konservativa tillsammans är större än socialdemokrater, socialister och gröna.

Klarar borgerligheten att fortsätta förena sina två huvudideologier och dessutom fånga in borgerliga gröna och demokratiska nationalister så borde saken vara klar. Men det kräver att man verkligen vill. För Moderaternas vidkommande är grunden för partiets moderna storhetstid och självbild lagd av Gösta Bohman. Han kunde kombinera de två ideologierna och förmådde därmed fånga in den breda borgerligheten. I valet 1979 kom partiet under Bohmans ledning över 20 procent för första gången sedan 1932.

Om det ska bli en borgerlig regering efter nästa val, 2018 eller tidigare, måste den samlade borgerligheten hitta sina rötter och inte stöta bort de väljare den borde ha som i en liten ask.

Per Selstam/SNB