2015-04-21 06:00

2015-04-21 06:00

Kunskap hellre än kränkthet

Utbildningsminister Gustav Fridolin (MP) verkar ha gjort till sitt nummer att ta skolförslag från alliansregeringen, som dåvarande vänsteropposition tidigare sågat, snickra om dem och sedan presentera dem som sina.

I fredags lät den rödgröna regeringen tillsätta en utredning om mobilanvändning i skolan.

Enligt skollagen har lärare och rektorer rätt att omhänderta elevers mobiltelefoner om de stör. Ändå tycks många lärare dra sig för att göra det, trots att det på åtskilliga skolor, bland annat på grund av mobiler, är stökigt i klassrummen. Skolverket har rapporterat att nästan var tredje elev i högstadiet och gymnasiet känner sig störda i sitt arbete på grund av andra elever –på de flesta eller alla lektioner.

Bristen på studiero i skolan är sannolikt en av de mer avgörande faktorerna bakom att eleverna lär sig allt mindre. Att som lärare gå till jobbet i en sådan miljö, där det också blivit känt att användande av hörselskydd i klassrummen inte är ovanligt, gör knappast yrket attraktivt. Efter Pisa-fallet i slutet av 2013, tillsatte förre utbildningsministern Jan Björklund (FP) en utredning om ordning och reda i skolan. Lärarnas riksförbunds tidigare ordförande Metta Fjelkner fick uppdraget och strax innan valet i höstas presenterades resultatet.

Bland annat föreslogs ordningsomdömen och ett tydligare mobilförbud, så att lärarna skulle ha tydlig rätt att säga nej till mobiler i klassrummen inte bara om de stör andra utan också om de stör elevens koncentration. Det torde vara självklart att läraren är den som ska avgöra på vilket sätt mobiler ska förekomma under lektionstid.

Av utredningen framkom det dessutom att lärare inte sällan upplevde en rädsla för att ”anklagas för att kränka elever om de vidtar åtgärder som skollagen medger”. Det ger skolans problem ytterligare en dimension och antyder att det uppstår en osund klassrumskultur där regelverk som syftar till att skapa goda förutsättningar för inlärning åsidosätts.

Dessvärre förvånar det dock inte att kränkthetsnormen får styra. Reaktionen på förslaget om mobilförbud var från bland andra Vänsterpartiets skolpolitiska talesperson Rossana Dinamarca inte bara att det skulle vara teknikfientligt. Enligt henne var det att ”ge lärarna en slags polisiär roll” (SVT 9/9 2014).

Det är nu bra att åtminstone den rödgröna regeringen har insett vikten av en skolpolitik med ordning och reda. Att lägga tid och skattepengar på att svarva till ännu en politisk utredning framstår dock knappast rimligt. Problem bottnar ju inte sällan i att lärare inte vågar, eller orkar, motsäga elever som påstår att de blir kränkta av att inte få slösurfa på lektionstid. Ge i stället lärarna självklart stöd i den rätt –och det ansvar –de har att skapa förutsättningar för kunskapsinhämtning i klassrummen.

Amelie Langby/SNB

I fredags lät den rödgröna regeringen tillsätta en utredning om mobilanvändning i skolan.

Enligt skollagen har lärare och rektorer rätt att omhänderta elevers mobiltelefoner om de stör. Ändå tycks många lärare dra sig för att göra det, trots att det på åtskilliga skolor, bland annat på grund av mobiler, är stökigt i klassrummen. Skolverket har rapporterat att nästan var tredje elev i högstadiet och gymnasiet känner sig störda i sitt arbete på grund av andra elever –på de flesta eller alla lektioner.

Bristen på studiero i skolan är sannolikt en av de mer avgörande faktorerna bakom att eleverna lär sig allt mindre. Att som lärare gå till jobbet i en sådan miljö, där det också blivit känt att användande av hörselskydd i klassrummen inte är ovanligt, gör knappast yrket attraktivt. Efter Pisa-fallet i slutet av 2013, tillsatte förre utbildningsministern Jan Björklund (FP) en utredning om ordning och reda i skolan. Lärarnas riksförbunds tidigare ordförande Metta Fjelkner fick uppdraget och strax innan valet i höstas presenterades resultatet.

Bland annat föreslogs ordningsomdömen och ett tydligare mobilförbud, så att lärarna skulle ha tydlig rätt att säga nej till mobiler i klassrummen inte bara om de stör andra utan också om de stör elevens koncentration. Det torde vara självklart att läraren är den som ska avgöra på vilket sätt mobiler ska förekomma under lektionstid.

Av utredningen framkom det dessutom att lärare inte sällan upplevde en rädsla för att ”anklagas för att kränka elever om de vidtar åtgärder som skollagen medger”. Det ger skolans problem ytterligare en dimension och antyder att det uppstår en osund klassrumskultur där regelverk som syftar till att skapa goda förutsättningar för inlärning åsidosätts.

Dessvärre förvånar det dock inte att kränkthetsnormen får styra. Reaktionen på förslaget om mobilförbud var från bland andra Vänsterpartiets skolpolitiska talesperson Rossana Dinamarca inte bara att det skulle vara teknikfientligt. Enligt henne var det att ”ge lärarna en slags polisiär roll” (SVT 9/9 2014).

Det är nu bra att åtminstone den rödgröna regeringen har insett vikten av en skolpolitik med ordning och reda. Att lägga tid och skattepengar på att svarva till ännu en politisk utredning framstår dock knappast rimligt. Problem bottnar ju inte sällan i att lärare inte vågar, eller orkar, motsäga elever som påstår att de blir kränkta av att inte få slösurfa på lektionstid. Ge i stället lärarna självklart stöd i den rätt –och det ansvar –de har att skapa förutsättningar för kunskapsinhämtning i klassrummen.

Amelie Langby/SNB