2015-04-11 06:00

2015-04-11 06:00

Säkrar politikerna säkerheten?

Sverige ska skicka en väpnad styrka till norra Irak, meddelade regeringen på torsdagen. Det är viktigt att Sverige är med och stoppar IS-terroristernas hänsynslösa våld som drabbar civila och hotar internationell, och i förlängningen vår egen, säkerhet. Samtidigt kastar finansieringen av försvaret också sin skugga över vår förmåga att delta i internationella säkerhetsinsatser.

Den svenska styrkan bestående av 35 personer, vilken ska kunna utökas till 120 man, ska ansluta sig till den internationella koalitionen om närmare 60 länder som på förfrågan från den irakiska regeringen bidrar till att bekämpa terrorrörelsen IS. Det begränsade antalet svenskar blir ytterligare en uppslutning bakom den större internationella sammanslutningen som totalt kan göra skillnad.

Svenskarna ska främst utbilda och ge råd till de irakiska och kurdiska säkerhetsstyrkorna. Som Lars Nicander, chef för centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan, uttryckte det i Svenska Dagbladet (9/4) kan svenskarna emellertid inte stå vid sidan och rulla tummarna om peshmergastyrkorna blir överfallna. Denna typ av uppdrag är aldrig riskfria.

Att terrorhotet mot Sverige riskerar att öka bedöms dock av flera experter endast gälla på marginalen, då hotbilden sedan 2010 redan är förhöjd. Sett ur det perspektivet är det snarast än viktigare att arbeta aktivt internationellt för säkerhet och mot terrorism.

Sedan mitten av 1950-talet har Sverige bidragit i olika internationella freds- och säkerhetsinsatser. På både den förra och den nuvarande regeringens agenda finns en ambition om att öka Sveriges militära deltagande, framförallt under FN-flagg. I och med tillbakadragandet i Afghanistan kom en ny öppning att åta sig nya uppdrag, däribland Mali. Att amerikanska styrkor blir kvar i Afghanistan visar dock på att även det landet ännu är skört. Ett förlängt åtagande för svenskarna som är kvar som rådgivare är inte otänkbart.

Avvägningarna handlar inte om att Sverige ska bidra internationellt eller inte, utan var – men i synnerhet även hur ansvariga politiker säkerställer att Försvarsmakten kan göra det med full förmåga. Dagens Nyheters rapportering (9/4) att svenska soldater i insatsen i Mali inte får tillräckligt med mat ger en oacceptabel bild av svenska soldaters tjänstgöringsvillkor.

På samma gång som nya åtaganden görs har politikerna i försvarsförhandlingarna diskuterat om miljardbelopp kan skjutas från den internationella verksamheten till det inhemska försvaret. Det är inte ett hållbart sätt att stärka svensk och global säkerhet, vilken behöver bygga både på ett starkt försvar och på internationellt samarbete med andra.

Amelie Langby/SNB

Sverige ska skicka en väpnad styrka till norra Irak, meddelade regeringen på torsdagen. Det är viktigt att Sverige är med och stoppar IS-terroristernas hänsynslösa våld som drabbar civila och hotar internationell, och i förlängningen vår egen, säkerhet. Samtidigt kastar finansieringen av försvaret också sin skugga över vår förmåga att delta i internationella säkerhetsinsatser.

Den svenska styrkan bestående av 35 personer, vilken ska kunna utökas till 120 man, ska ansluta sig till den internationella koalitionen om närmare 60 länder som på förfrågan från den irakiska regeringen bidrar till att bekämpa terrorrörelsen IS. Det begränsade antalet svenskar blir ytterligare en uppslutning bakom den större internationella sammanslutningen som totalt kan göra skillnad.

Svenskarna ska främst utbilda och ge råd till de irakiska och kurdiska säkerhetsstyrkorna. Som Lars Nicander, chef för centrum för asymmetriska hot- och terrorismstudier vid Försvarshögskolan, uttryckte det i Svenska Dagbladet (9/4) kan svenskarna emellertid inte stå vid sidan och rulla tummarna om peshmergastyrkorna blir överfallna. Denna typ av uppdrag är aldrig riskfria.

Att terrorhotet mot Sverige riskerar att öka bedöms dock av flera experter endast gälla på marginalen, då hotbilden sedan 2010 redan är förhöjd. Sett ur det perspektivet är det snarast än viktigare att arbeta aktivt internationellt för säkerhet och mot terrorism.

Sedan mitten av 1950-talet har Sverige bidragit i olika internationella freds- och säkerhetsinsatser. På både den förra och den nuvarande regeringens agenda finns en ambition om att öka Sveriges militära deltagande, framförallt under FN-flagg. I och med tillbakadragandet i Afghanistan kom en ny öppning att åta sig nya uppdrag, däribland Mali. Att amerikanska styrkor blir kvar i Afghanistan visar dock på att även det landet ännu är skört. Ett förlängt åtagande för svenskarna som är kvar som rådgivare är inte otänkbart.

Avvägningarna handlar inte om att Sverige ska bidra internationellt eller inte, utan var – men i synnerhet även hur ansvariga politiker säkerställer att Försvarsmakten kan göra det med full förmåga. Dagens Nyheters rapportering (9/4) att svenska soldater i insatsen i Mali inte får tillräckligt med mat ger en oacceptabel bild av svenska soldaters tjänstgöringsvillkor.

På samma gång som nya åtaganden görs har politikerna i försvarsförhandlingarna diskuterat om miljardbelopp kan skjutas från den internationella verksamheten till det inhemska försvaret. Det är inte ett hållbart sätt att stärka svensk och global säkerhet, vilken behöver bygga både på ett starkt försvar och på internationellt samarbete med andra.

Amelie Langby/SNB