2015-04-09 06:00

2015-04-09 06:00

Höjt tak utan grund

Regeringen har nu kommit överens om att höja taket i A-kassan från 18 700 kronor i månaden till 25 025 kronor. Höjningen träder i kraft den 7 september. Såväl LO, TACO som SACO applåderar höjningen. Enligt SVT Nyheter beräknas åtgärden kosta staten 820 miljoner kronor i år.

Att höja A-kassan så att arbetslösa får högre ersättning kan tyckas behjärtansvärt, men det innebär en satsning på de som redan har den högsta ersättningen.

Mot det måste ställas satsningar på de som har svårt att överhuvudtaget uppfylla villkoren för att kvalificera sig för A-kassan. Bland ungdomar är det många som inte kvalificerar sig till någon A-kassa överhuvudtaget då de inte lyckas uppfylla kvalificeringskraven, att ha arbetat ett visst antal timmar varje vecka under minst sex månader i streck.

Arbetsmarknaden är osäker, vilket särskilt drabbar unga som inte hunnit skaffa sig så mycket erfarenhet. När stora grupper som arbetar inte kvalificerar för A-kassa är det märkligt att staten prioriterar de som idag redan får ersättning från sin A-kassa. En rimligare prioritering hade varit att minska skillnaden mellan de som lyckats ta sig in på arbetsmarknaden och mellan de som står utanför, exempelvis genom att minska kraven för att få A-kassa.

En annan reform som försvårar för en svag grupp på arbetsmarknaden är de höjda arbetsgivaravgifterna för unga. När det blir dyrare att anställa kommer arbetsgivarna välja mer erfarna sökande och ungdomarna ha svårare att få jobb och därmed sina första referenser på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna för här en politik som gynnar de som är inne i systemet och etablerade på arbetsmarknaden och som slår mot de som vill in, i praktiken ofta de etablerades barn eller barnbarn.

Förespråkarna för höjda arbetsgivaravgifter menar att pengarna gör större skillnad i statens ficka. Det staten får in genom skattehöjningen satsas dock inte med automatik på att fler unga ska få jobb. Bristen på bra åtgärder är också betydande.

90-dagarsgarantin som Socialdemokraterna gick till val på innebär att ungdomar ska erbjudas praktik inom 90 dagar. Praktik har prövats förr utan övertygande resultat. IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visade i en studie år 2002 att den dåvarande praktikreformen inte ledde till minskade arbetslöshetstider för unga.

Sammantaget innebär regeringens politik att ungdomar kommer att förlora riktiga jobb och stå utan A-kassa, medan medlen finansierar andra politiska reformer. Prioriteringen borde istället vara att underlätta för ungdomar att komma in tidigt på arbetsmarknaden. Den som påbörjar sitt arbetsliv med arbetslöshet, fastnar i en ond cirkel där brist på erfarenhet och referenser gör utanförskapet till ett faktum. Att höja A-kassan för de som är inne i systemet bryter inte den negativa spiralen för den som inte kommer in på arbetsmarknaden.

Anna Sandström/SNB

Regeringen har nu kommit överens om att höja taket i A-kassan från 18 700 kronor i månaden till 25 025 kronor. Höjningen träder i kraft den 7 september. Såväl LO, TACO som SACO applåderar höjningen. Enligt SVT Nyheter beräknas åtgärden kosta staten 820 miljoner kronor i år.

Att höja A-kassan så att arbetslösa får högre ersättning kan tyckas behjärtansvärt, men det innebär en satsning på de som redan har den högsta ersättningen.

Mot det måste ställas satsningar på de som har svårt att överhuvudtaget uppfylla villkoren för att kvalificera sig för A-kassan. Bland ungdomar är det många som inte kvalificerar sig till någon A-kassa överhuvudtaget då de inte lyckas uppfylla kvalificeringskraven, att ha arbetat ett visst antal timmar varje vecka under minst sex månader i streck.

Arbetsmarknaden är osäker, vilket särskilt drabbar unga som inte hunnit skaffa sig så mycket erfarenhet. När stora grupper som arbetar inte kvalificerar för A-kassa är det märkligt att staten prioriterar de som idag redan får ersättning från sin A-kassa. En rimligare prioritering hade varit att minska skillnaden mellan de som lyckats ta sig in på arbetsmarknaden och mellan de som står utanför, exempelvis genom att minska kraven för att få A-kassa.

En annan reform som försvårar för en svag grupp på arbetsmarknaden är de höjda arbetsgivaravgifterna för unga. När det blir dyrare att anställa kommer arbetsgivarna välja mer erfarna sökande och ungdomarna ha svårare att få jobb och därmed sina första referenser på arbetsmarknaden. Socialdemokraterna för här en politik som gynnar de som är inne i systemet och etablerade på arbetsmarknaden och som slår mot de som vill in, i praktiken ofta de etablerades barn eller barnbarn.

Förespråkarna för höjda arbetsgivaravgifter menar att pengarna gör större skillnad i statens ficka. Det staten får in genom skattehöjningen satsas dock inte med automatik på att fler unga ska få jobb. Bristen på bra åtgärder är också betydande.

90-dagarsgarantin som Socialdemokraterna gick till val på innebär att ungdomar ska erbjudas praktik inom 90 dagar. Praktik har prövats förr utan övertygande resultat. IFAU, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering, visade i en studie år 2002 att den dåvarande praktikreformen inte ledde till minskade arbetslöshetstider för unga.

Sammantaget innebär regeringens politik att ungdomar kommer att förlora riktiga jobb och stå utan A-kassa, medan medlen finansierar andra politiska reformer. Prioriteringen borde istället vara att underlätta för ungdomar att komma in tidigt på arbetsmarknaden. Den som påbörjar sitt arbetsliv med arbetslöshet, fastnar i en ond cirkel där brist på erfarenhet och referenser gör utanförskapet till ett faktum. Att höja A-kassan för de som är inne i systemet bryter inte den negativa spiralen för den som inte kommer in på arbetsmarknaden.

Anna Sandström/SNB