2015-04-08 06:00

2015-04-08 06:00

Nu får vi lugna oss lite

Utbildning. Som väl alla vet vid det här laget är tillståndet i den svenska skolan inte så gott.

Pisa-undersökningen visar att vi tappar på alla fronter. Ett av områdena vi halkar efter på är teknik.

Därför vill Moderaterna införa obligatorisk dataprogrammering i skolan. Kanske rent av så tidigt som i första klass.

Jag har inte det minsta emot programmering som skolämne, jag inser att det inte räcker med den kunskap undertecknad och vår generation har om datorer. Jag inser att det är jätteviktigt att lära sig hur en dator fungerar och vilka möjligheter som gömmer sig i en hårddisk.

Men nu får vi väl ändå lugna ner oss lite!

När man börjar ettan kan inte alla läsa och räkna, det finns till och med de som behöver hjälp med att knyta skorna. En sjuårings världsbild är minst sagt begränsad. Vi pratar om barn.

Barn som måste få en stabil grund att stå på innan de skickas ut i cyberrymden.

Att kunna programmera utan att veta varför eller vad lär inte hjälpa någon. Om sjuåringar ska programmera på sin nivå, så blir det spel och roliga saker. Och min bestämda åsikt är att vi inte behöver mer spel och roliga saker i inlärningen i dagens svenska skola.

Vi behöver lära barn uthållighet och lite disciplin. Vi måste lära dem att saker kan vara tråkiga, men så nödvändiga att de måste göras i alla fall. Vi behöver lära dem att sitta ner och repetera tills de kan (i ettan handlar det om alfabetet, addition och subtraktion). Om jag inte kan läsa, räkna och skriva – hur ska jag då använda mina kunskaper i programmering?

Sedan ska vi inte heller glömma de rent praktiska problemen.

Hur många lågstadiebarn har i dag tillgång till datorer i skolan? Hur många lärare har vi idag som kan lära ut programmering? Hur många ämnen och skoltimmar ska en sjuåring ha? Vi har redan lagt till en extra timme matte och allt fler pläderar för en timme gymnastik om dagen.

Som sagt – det är barn vi pratar om.

Jag tycker att Lasse Tennander sa det bra för många år sedan i låten Alla är vi barn i början.”Det är lättare att öppna dörren när vi vet hur nyckeln ska se ut.”

Catarina Forsberg

Pisa-undersökningen visar att vi tappar på alla fronter. Ett av områdena vi halkar efter på är teknik.

Därför vill Moderaterna införa obligatorisk dataprogrammering i skolan. Kanske rent av så tidigt som i första klass.

Jag har inte det minsta emot programmering som skolämne, jag inser att det inte räcker med den kunskap undertecknad och vår generation har om datorer. Jag inser att det är jätteviktigt att lära sig hur en dator fungerar och vilka möjligheter som gömmer sig i en hårddisk.

Men nu får vi väl ändå lugna ner oss lite!

När man börjar ettan kan inte alla läsa och räkna, det finns till och med de som behöver hjälp med att knyta skorna. En sjuårings världsbild är minst sagt begränsad. Vi pratar om barn.

Barn som måste få en stabil grund att stå på innan de skickas ut i cyberrymden.

Att kunna programmera utan att veta varför eller vad lär inte hjälpa någon. Om sjuåringar ska programmera på sin nivå, så blir det spel och roliga saker. Och min bestämda åsikt är att vi inte behöver mer spel och roliga saker i inlärningen i dagens svenska skola.

Vi behöver lära barn uthållighet och lite disciplin. Vi måste lära dem att saker kan vara tråkiga, men så nödvändiga att de måste göras i alla fall. Vi behöver lära dem att sitta ner och repetera tills de kan (i ettan handlar det om alfabetet, addition och subtraktion). Om jag inte kan läsa, räkna och skriva – hur ska jag då använda mina kunskaper i programmering?

Sedan ska vi inte heller glömma de rent praktiska problemen.

Hur många lågstadiebarn har i dag tillgång till datorer i skolan? Hur många lärare har vi idag som kan lära ut programmering? Hur många ämnen och skoltimmar ska en sjuåring ha? Vi har redan lagt till en extra timme matte och allt fler pläderar för en timme gymnastik om dagen.

Som sagt – det är barn vi pratar om.

Jag tycker att Lasse Tennander sa det bra för många år sedan i låten Alla är vi barn i början.”Det är lättare att öppna dörren när vi vet hur nyckeln ska se ut.”

Catarina Forsberg