2015-03-27 06:00

2015-03-27 06:00

Förtroendet för politiken undergrävs

Häromdagen beslöt regeringen att minska det så kallade ROT-avdraget från 50 till 30 procent. Trots att man lovat att inte röra ROT.

Personligen tycker jag att det är fel väg att gå – varken RUT eller ROT är det uttalade lyxavdrag som socialdemokrater och vänsterpartister vill få det att framstå som. Som jag skrivit tidigare känner jag många, framför allt äldre, som har stor nytta av att kunna få hjälp hemma och på så sätt kunna bo kvar längre.

Men i mina ögon är det inte Stefan Löfvens största problem.

Detta är inte det första löfte han sviker – och det underminerar det förtroende som finns kvar för politiken.

Först skulle han aldrig regera på en alliansbudget – det har han gjort i tre månader nu och ska fortsätta att göra det resten av året.

Sedan skulle han utlysa nyval så fort han kunde. Det skulle varit i söndags – i stället fick vi decemberuppgörelsen.

Jag vet inte hur många gånger jag hört både Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson försvara det så kallade ekonomiska ramverket. Nu ska delar av detta utredas. Enprocentmålet är inte längre så heligt...

Jag kan sträcka mig så långt att jag kan förstå att det är svårt en minimal minoritetsregering ihop med mp och med stöd av v. Jag kan också förstå att det är knôvligt att försöka föra politik med någon annans budget som underlag.

Men detta borde Stefan Löfven ha kunnat förutse.

Och det handlar om mer än bara honom och hans svikna löften.

Även Alliansen – som gått med på en överenskommelse som tvingar dem att acceptera denna försämring av ROT-avdraget – är en del av problemet.

Jag förstår att många väljare känner sig lurade konstaterar Annie Lööf (c).

Jo, det är ingen högoddsare att hon har rätt där.

Och i ett större perspektiv handlar det om förtroende.

Förtroende för både politiken som sådan och för politiker.

Vi begriper nog alla att det kan vara svårt för ett parti att hålla alla vallöften. Vi begriper att man måste kompromissa lite och ge och ta för att få igenom det man tycker är viktigast.

Men att uttala sig kategoriskt som Stefan Löfven gjort för att lite senare göra precis tvärt om skapar inte bara osäkerhet om framtiden.

På samma sätt som decemberuppgörelsen – även om den kanske var det minst onda av två onda ting – bidrog till att skapa osäkerhet om politiken och politikers roll i samhället.

Politikerförakt är ett etablerat begrepp, och jag är rädd att den nuvarande regeringen spär på det ganska rejält som man agerar just nu.

Catarina Forsberg

Personligen tycker jag att det är fel väg att gå – varken RUT eller ROT är det uttalade lyxavdrag som socialdemokrater och vänsterpartister vill få det att framstå som. Som jag skrivit tidigare känner jag många, framför allt äldre, som har stor nytta av att kunna få hjälp hemma och på så sätt kunna bo kvar längre.

Men i mina ögon är det inte Stefan Löfvens största problem.

Detta är inte det första löfte han sviker – och det underminerar det förtroende som finns kvar för politiken.

Först skulle han aldrig regera på en alliansbudget – det har han gjort i tre månader nu och ska fortsätta att göra det resten av året.

Sedan skulle han utlysa nyval så fort han kunde. Det skulle varit i söndags – i stället fick vi decemberuppgörelsen.

Jag vet inte hur många gånger jag hört både Stefan Löfven och finansminister Magdalena Andersson försvara det så kallade ekonomiska ramverket. Nu ska delar av detta utredas. Enprocentmålet är inte längre så heligt...

Jag kan sträcka mig så långt att jag kan förstå att det är svårt en minimal minoritetsregering ihop med mp och med stöd av v. Jag kan också förstå att det är knôvligt att försöka föra politik med någon annans budget som underlag.

Men detta borde Stefan Löfven ha kunnat förutse.

Och det handlar om mer än bara honom och hans svikna löften.

Även Alliansen – som gått med på en överenskommelse som tvingar dem att acceptera denna försämring av ROT-avdraget – är en del av problemet.

Jag förstår att många väljare känner sig lurade konstaterar Annie Lööf (c).

Jo, det är ingen högoddsare att hon har rätt där.

Och i ett större perspektiv handlar det om förtroende.

Förtroende för både politiken som sådan och för politiker.

Vi begriper nog alla att det kan vara svårt för ett parti att hålla alla vallöften. Vi begriper att man måste kompromissa lite och ge och ta för att få igenom det man tycker är viktigast.

Men att uttala sig kategoriskt som Stefan Löfven gjort för att lite senare göra precis tvärt om skapar inte bara osäkerhet om framtiden.

På samma sätt som decemberuppgörelsen – även om den kanske var det minst onda av två onda ting – bidrog till att skapa osäkerhet om politiken och politikers roll i samhället.

Politikerförakt är ett etablerat begrepp, och jag är rädd att den nuvarande regeringen spär på det ganska rejält som man agerar just nu.

Catarina Forsberg