2015-03-02 06:00

2015-03-02 06:00

Säkerheten vägledande

Saudiavtalet sår split i den rödgröna regeringen.

Socialdemokraterna har legat lågt i sitt försvar av att låta samarbetet löpa senare i vår, då det ges tillfälle att ompröva det av S-regeringen år 2005 ingångna samförståndsavtalet om militärt samarbete med Saudiarabien. Statsminister Stefan Löfven har åtminstone låtit förstå att han inte vill säga upp avtalet. Miljöpartiet, däremot, har högljutt motsatt sig samarbetet. Frågan om vapenexport till en diktatur är komplex, men det gör inte regeringens splittring och avsaknad av samstämmighet i utrikespolitiken mindre prekär.

Vad gäller krigsmaterielexport är frågan om det bör införas ett formellt demokratikriterium under utredning. Besluten om export av försvarsmateriel fattas emellertid inte heller i dag lättvindigt. Grundregeln är att Sverige inte ska exportera materiel, från vilken det efter noggrann helhetsbedömning och kontroll görs undantag. Tillstånd får bara ges om det finns säkerhets- och försvarspolitiska skäl till exporten. Den ska inte heller strida mot svensk utrikespolitik.

I frågan om Saudiavtalet tycks nuvarande regering ha målat in sig i ett hörn vad gäller utrikespolitiken. Diffusa begrepp som en ”feministisk utrikespolitik”och ambitionen att lyckas få en svensk plats i FN:s säkerhetsråd, vilket kan underlätta med Saudiarabiens stöd, ger motstridiga besked. FN-kampanjen är dock ett tämligen svagt argument för att förlänga Saudiavtalet.

Skälen till att inte säga upp avtalet, bara för att möjligheten öppnar sig, handlar istället främst om Sveriges trovärdighet som samarbetspartner. Ett land som investerat i svenska produkter ska kunna lita på att följdleveranser inte uteblir. Att upprätthålla kompetens på området i Sverige är dessutom ett eget försvars- och säkerhetspolitiskt intresse. Och det är utifrån det intresset Sverige enligt nuvarande regelverk främst ska fatta exportbeslut.

De högteknologiska system som har levererats till Saudiarabien innefattar inte vapen som direkt kan användas mot civilbefolkningen. Enligt Inspektionen för strategiska produkter består exporten sedan 2011 av följdleveranser till pansarvärnsroboten Bill och den flygburna signalspaningsradarn Erieye. För export av sådan materiel kan det dessutom finnas folkrättsliga skäl, då folkrätten kräver att varje land ska ha kontroll över sina territoriella gränser.

Med IS framfart i regionen kan Sverige, trots Saudiarabiens kränkningar av mänskliga rättigheter, ha intresse av förbindelser med landet. Krasst nog tyder lite dessutom på att just ett avbrutet avtal från Sveriges sida vore ett effektivt sätt att förbättra MR-situationen i Saudiarabien.

Frågan om det militära samarbetet med ett land som Saudiarabien är svårare att besvara än det är lätt att säga att landet är en diktatur. Därför är det också rätt och rimligt att det i varje exportfall görs en noggrann helhetsbedömning, och att besluten inte baseras på en uppskruvad debatt där prestigen för MP riskerar att väga tyngre än Sveriges säkerhetspolitiska intressen.

Amelie Langby/SNB

Socialdemokraterna har legat lågt i sitt försvar av att låta samarbetet löpa senare i vår, då det ges tillfälle att ompröva det av S-regeringen år 2005 ingångna samförståndsavtalet om militärt samarbete med Saudiarabien. Statsminister Stefan Löfven har åtminstone låtit förstå att han inte vill säga upp avtalet. Miljöpartiet, däremot, har högljutt motsatt sig samarbetet. Frågan om vapenexport till en diktatur är komplex, men det gör inte regeringens splittring och avsaknad av samstämmighet i utrikespolitiken mindre prekär.

Vad gäller krigsmaterielexport är frågan om det bör införas ett formellt demokratikriterium under utredning. Besluten om export av försvarsmateriel fattas emellertid inte heller i dag lättvindigt. Grundregeln är att Sverige inte ska exportera materiel, från vilken det efter noggrann helhetsbedömning och kontroll görs undantag. Tillstånd får bara ges om det finns säkerhets- och försvarspolitiska skäl till exporten. Den ska inte heller strida mot svensk utrikespolitik.

I frågan om Saudiavtalet tycks nuvarande regering ha målat in sig i ett hörn vad gäller utrikespolitiken. Diffusa begrepp som en ”feministisk utrikespolitik”och ambitionen att lyckas få en svensk plats i FN:s säkerhetsråd, vilket kan underlätta med Saudiarabiens stöd, ger motstridiga besked. FN-kampanjen är dock ett tämligen svagt argument för att förlänga Saudiavtalet.

Skälen till att inte säga upp avtalet, bara för att möjligheten öppnar sig, handlar istället främst om Sveriges trovärdighet som samarbetspartner. Ett land som investerat i svenska produkter ska kunna lita på att följdleveranser inte uteblir. Att upprätthålla kompetens på området i Sverige är dessutom ett eget försvars- och säkerhetspolitiskt intresse. Och det är utifrån det intresset Sverige enligt nuvarande regelverk främst ska fatta exportbeslut.

De högteknologiska system som har levererats till Saudiarabien innefattar inte vapen som direkt kan användas mot civilbefolkningen. Enligt Inspektionen för strategiska produkter består exporten sedan 2011 av följdleveranser till pansarvärnsroboten Bill och den flygburna signalspaningsradarn Erieye. För export av sådan materiel kan det dessutom finnas folkrättsliga skäl, då folkrätten kräver att varje land ska ha kontroll över sina territoriella gränser.

Med IS framfart i regionen kan Sverige, trots Saudiarabiens kränkningar av mänskliga rättigheter, ha intresse av förbindelser med landet. Krasst nog tyder lite dessutom på att just ett avbrutet avtal från Sveriges sida vore ett effektivt sätt att förbättra MR-situationen i Saudiarabien.

Frågan om det militära samarbetet med ett land som Saudiarabien är svårare att besvara än det är lätt att säga att landet är en diktatur. Därför är det också rätt och rimligt att det i varje exportfall görs en noggrann helhetsbedömning, och att besluten inte baseras på en uppskruvad debatt där prestigen för MP riskerar att väga tyngre än Sveriges säkerhetspolitiska intressen.

Amelie Langby/SNB