2015-02-20 06:00

2015-02-20 06:00

Bra grannar räcker inte

LEDARE

Styrka är en förmåga som oftast mäts i förhållande till andra. Ryssland är exempelvis starkt i förhållande till Ukraina, men inte i förhållande till ett samlat Europa.

Ungefär så resonerade den förre moderata utrikesministern Carl Bildt nyligen på ett seminarium i Stockholm, vilket i övrigt handlade om Finska vinterkriget.

Det är logiskt att ett mindre land med en lägre försvarsbudget också är mindre kraftfullt än ett stort som höjt de militära utgifterna rejält. Det mindre landet behöver uppbackning för att vara säkert. Utan medlemskap i varken EU eller Nato har Ukraina varit påtagligt ensamt, västliga sanktioner mot Ryssland till trots.

Sveriges säkerhetssituation går på få sätt att jämföra med Ukrainas. Och även om till exempel Gotlands läge är strategiskt får det ses som osannolikt att ön skulle annekteras likt Krim. Våra utmaningar är andra och handlar främst om att bidra till säkerhet i Östersjöområdet, inte minst för Finland och länderna i Baltikums skull.

Samtidigt är Sverige ett litet land med en liten försvarsbudget och utan utfästelser om uppbackning från andra länder. Medlemskapet i EU är en fördel, men EU är ingen militär allians. I solidaritetsförklaringen från 2009 deklareras att vi förväntar oss att andra ska ställa upp på samma sätt som vi lovar ställa upp för dem. Några faktiska garantier finns dock inte. Det ges inte heller i det svensk-finska försvarssamarbetet som nu ska fördjupas.

Enligt den rapport som svenska och finska försvarsmakten lämnade den 31 januari ingår i samarbetet bland annat en gemensam marin förbandsenhet, gemensamma ubåtsjaktövningar, ökad förmåga till gemensamma operationer mellan flygvapnen och ett gemensamt svensk-finländskt ramverk på brigadnivå.

Syftet med det ökade samarbetet är att stärka båda ländernas försvarsförmåga. Vår regering får behövligt nog även svårare att inte anslå tillräckligt till såväl övningsverksamhet som materiel när också vårt grannland ställer förväntningar. Kritiska frågor föranleds dock av att försvarssamarbetet är begränsat till fredstid.

Vår nuvarande doktrin förtäljer ju inte på vilket sätt Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om exempelvis Finland angrips. Skulle vi till exempel liksom under Finska vinterkriget förklara oss ej neutrala, men icke krigförande? Ett utökat försvarssamarbete kan förvisso lägga grunden för att också kunna samarbeta i kristid. Men i nuläget finns inga planer på försvarsförpliktelse, förklarade Finlands försvarsminister Carl Haglund häromdagen. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) instämde.

Mot den bakgrunden är det märkligt att samarbetet med Finland av den rödgröna regeringen nästintill framställs som ett alternativ till medlemskap i Nato. Utökat samarbete med våra grannländer i syfte att stärka försvarsförmågan är bra. Det går dock inte att komma ifrån att Sverige och Finland fortfarande är två små länder, vilka båda står utanför allianser som med styrka ger uppbackning i kristid.


Amelie Langby/SNB

Ungefär så resonerade den förre moderata utrikesministern Carl Bildt nyligen på ett seminarium i Stockholm, vilket i övrigt handlade om Finska vinterkriget.

Det är logiskt att ett mindre land med en lägre försvarsbudget också är mindre kraftfullt än ett stort som höjt de militära utgifterna rejält. Det mindre landet behöver uppbackning för att vara säkert. Utan medlemskap i varken EU eller Nato har Ukraina varit påtagligt ensamt, västliga sanktioner mot Ryssland till trots.

Sveriges säkerhetssituation går på få sätt att jämföra med Ukrainas. Och även om till exempel Gotlands läge är strategiskt får det ses som osannolikt att ön skulle annekteras likt Krim. Våra utmaningar är andra och handlar främst om att bidra till säkerhet i Östersjöområdet, inte minst för Finland och länderna i Baltikums skull.

Samtidigt är Sverige ett litet land med en liten försvarsbudget och utan utfästelser om uppbackning från andra länder. Medlemskapet i EU är en fördel, men EU är ingen militär allians. I solidaritetsförklaringen från 2009 deklareras att vi förväntar oss att andra ska ställa upp på samma sätt som vi lovar ställa upp för dem. Några faktiska garantier finns dock inte. Det ges inte heller i det svensk-finska försvarssamarbetet som nu ska fördjupas.

Enligt den rapport som svenska och finska försvarsmakten lämnade den 31 januari ingår i samarbetet bland annat en gemensam marin förbandsenhet, gemensamma ubåtsjaktövningar, ökad förmåga till gemensamma operationer mellan flygvapnen och ett gemensamt svensk-finländskt ramverk på brigadnivå.

Syftet med det ökade samarbetet är att stärka båda ländernas försvarsförmåga. Vår regering får behövligt nog även svårare att inte anslå tillräckligt till såväl övningsverksamhet som materiel när också vårt grannland ställer förväntningar. Kritiska frågor föranleds dock av att försvarssamarbetet är begränsat till fredstid.

Vår nuvarande doktrin förtäljer ju inte på vilket sätt Sverige inte kommer att förhålla sig passivt om exempelvis Finland angrips. Skulle vi till exempel liksom under Finska vinterkriget förklara oss ej neutrala, men icke krigförande? Ett utökat försvarssamarbete kan förvisso lägga grunden för att också kunna samarbeta i kristid. Men i nuläget finns inga planer på försvarsförpliktelse, förklarade Finlands försvarsminister Carl Haglund häromdagen. Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist (S) instämde.

Mot den bakgrunden är det märkligt att samarbetet med Finland av den rödgröna regeringen nästintill framställs som ett alternativ till medlemskap i Nato. Utökat samarbete med våra grannländer i syfte att stärka försvarsförmågan är bra. Det går dock inte att komma ifrån att Sverige och Finland fortfarande är två små länder, vilka båda står utanför allianser som med styrka ger uppbackning i kristid.


Amelie Langby/SNB