2015-02-19 06:00

2015-02-19 06:00

Förlorad strid?

LEDARE

Försvarsminister Peter Hultqvist (S) skrädde inte orden under tiden i opposition.

2012 dundrade Hultqvist, som då var ordförande i försvarsutskottet, att Försvaret var föremål för ”strukturell underfinansiering”. Han hade rätt.

Likaså hade Hultqvist rätt när han till Sveriges Radio förklarade ”vi kommer att ha ekonomiska problem framför oss, det är bara att inse. Då måste man börja jobba med det”(1/3 2013). När Alliansen aviserade marginella höjningar av försvarsanslagen förklarade Hultqvist helt riktigt i SvD att ”det är en puts i marginalen när det gäller de stora proportionerna, och ingenting som löser försvarets försörjningsproblem”(8/9 2013).

Men det var då. Nu är det helt annat ljud i Hultqvists skälla.

I slutet av januari presenterade Försvarsmakten hur mycket det kommer att kosta att leverera det försvar som politikerna vill ha. Det behövs 4 miljarder kronor extra per år under de kommande fyra åren. Pengar som behövs för att säkerställa personalförsörjningen, materielinköp samt utökad och bättre övningsverksamhet.

För att kunna göra de mer extravaganta materielanskaffningar som politikerna har enats om i försvarsberedningen–det vill säga 70 nya Gripenplan istället för 60, en till ubåt samt långräckviddigt luftvärn vilket Sverige i snålhetens namn har saknat under ett antal år –behöver Försvaret ytterligare 15 miljarder kronor.

Regeringens motbud ligger på en halv miljard kronor extra per år för de kommande fyra åren. Det är alltså en åttondedel –12,5 procent –av vad Försvarets redovisade behov och inte ett ord om några pengar för de större, förmågehöjande inköpen.

Hultqvist visar nu stora likheter med sina moderata företrädare. Mikael Odenberg, Alliansens första försvarsminister, förlorade striden mot dåvarande finansminister Anders Borg (M) och avgick 2007 efter mindre än ett år på posten. Det ser just nu ut som att Hultqvist kommer att förlora striden mot sin finansminister och det kan inte uteslutas att även han blir kortvarig på posten.

Hultqvists direkta företrädare, Karin Enström, hade ett väldigt stort förtroende i försvarsfrågor när hon tillträdde som försvarsminister på våren 2012. Det förbrukades på rekordfart. Hon gick från respektingivande till parentes på bara några månader. Hultqvists situation är likartad. Under tiden i riksdagen byggde han upp ett stort förtroendekapital som han inte tillåts leva upp till som minister.

Men att Hultqvist har förvandlats till ett förkroppsligande av all den kritik han tidigare utsatte de moderata försvarsministrarna behöver inte betyda att frågan är utagerad. Moderaterna har efter bytet av partiledning börjat återfinna försvarsintresset. Såväl Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra som försvarspolitiske talespersonen Hans Wallmark har förklarat att de vill se betydande anslagshöjningar.

Regeringen har som bekant ett historiskt svagt stöd i riksdagen och de borgerliga partierna har nu chansen att ställa tunga krav i förhandlingarna inför försvarsinriktningspropositionen.


Daniel Persson/SNB

2012 dundrade Hultqvist, som då var ordförande i försvarsutskottet, att Försvaret var föremål för ”strukturell underfinansiering”. Han hade rätt.

Likaså hade Hultqvist rätt när han till Sveriges Radio förklarade ”vi kommer att ha ekonomiska problem framför oss, det är bara att inse. Då måste man börja jobba med det”(1/3 2013). När Alliansen aviserade marginella höjningar av försvarsanslagen förklarade Hultqvist helt riktigt i SvD att ”det är en puts i marginalen när det gäller de stora proportionerna, och ingenting som löser försvarets försörjningsproblem”(8/9 2013).

Men det var då. Nu är det helt annat ljud i Hultqvists skälla.

I slutet av januari presenterade Försvarsmakten hur mycket det kommer att kosta att leverera det försvar som politikerna vill ha. Det behövs 4 miljarder kronor extra per år under de kommande fyra åren. Pengar som behövs för att säkerställa personalförsörjningen, materielinköp samt utökad och bättre övningsverksamhet.

För att kunna göra de mer extravaganta materielanskaffningar som politikerna har enats om i försvarsberedningen–det vill säga 70 nya Gripenplan istället för 60, en till ubåt samt långräckviddigt luftvärn vilket Sverige i snålhetens namn har saknat under ett antal år –behöver Försvaret ytterligare 15 miljarder kronor.

Regeringens motbud ligger på en halv miljard kronor extra per år för de kommande fyra åren. Det är alltså en åttondedel –12,5 procent –av vad Försvarets redovisade behov och inte ett ord om några pengar för de större, förmågehöjande inköpen.

Hultqvist visar nu stora likheter med sina moderata företrädare. Mikael Odenberg, Alliansens första försvarsminister, förlorade striden mot dåvarande finansminister Anders Borg (M) och avgick 2007 efter mindre än ett år på posten. Det ser just nu ut som att Hultqvist kommer att förlora striden mot sin finansminister och det kan inte uteslutas att även han blir kortvarig på posten.

Hultqvists direkta företrädare, Karin Enström, hade ett väldigt stort förtroende i försvarsfrågor när hon tillträdde som försvarsminister på våren 2012. Det förbrukades på rekordfart. Hon gick från respektingivande till parentes på bara några månader. Hultqvists situation är likartad. Under tiden i riksdagen byggde han upp ett stort förtroendekapital som han inte tillåts leva upp till som minister.

Men att Hultqvist har förvandlats till ett förkroppsligande av all den kritik han tidigare utsatte de moderata försvarsministrarna behöver inte betyda att frågan är utagerad. Moderaterna har efter bytet av partiledning börjat återfinna försvarsintresset. Såväl Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra som försvarspolitiske talespersonen Hans Wallmark har förklarat att de vill se betydande anslagshöjningar.

Regeringen har som bekant ett historiskt svagt stöd i riksdagen och de borgerliga partierna har nu chansen att ställa tunga krav i förhandlingarna inför försvarsinriktningspropositionen.


Daniel Persson/SNB