2015-02-12 06:00

2015-02-12 06:00

Vi kan inte ändra på historien

LEDARE

Miljöpartiets Gustav Fridolin skulle ändra på den svenska skolan på 100 dagar.

Inte mycket har hänt, men i förra veckan kom ett utspel.

Utbildningsministern har nämligen upptäckt att de historieböcker som dagens elever läser är ojämlika. Det är fler män än kvinnor på sidorna.

Så han kallar in företrädare för läromedelsföretagen för ett möte. Och i en artikel i DN säger han att myndigheterna ska vara mer delaktiga i kontrollen och utvecklingen av läromedlen.

Ända sedan dess har jag funderat på hur det ska gå till.

Så vitt jag förstår kan vi inte ändra på historien. Män har satt agendan i årtusenden, och det blir svårt att skriva historia utan exempelvis Alexander den store, Ceasar, Djingis Kahn, Henrik VIII, Stalin, Ghandi och Nelson Mandela.

Naturligtvis kan vi lägga till hur kvinnor lidit under denna mansdominans. Vi kan försöka fokusera på de starka kvinnor som trots allt tagit plats. Men det blir ändå som att lyfta fram de undantag som bekräftar regeln.

För det är trots allt inte förrän på 1900-talet som kvinnorna sätter avtryck (om man bortser från drottning Viktoria och några till). Och jag kan då inte komma ihåg annat än att till exempel Golda Meir och var med när jag läste 1900-talshistoria. För hon spelade en stor, avgörande roll i tillkomsten av staten Israel, något som i sin tur satt sin prägel på hela efterkrigstiden världspolitik.

Och jag är helt säker på att Margreth Thatcher och Angela Merkel inte förbigås i historieskrivningen.

Sedan är det en helt annan sak om man anser att man vill ha historieböcker som skildrar mindre av krig och mer av hur vanligt folk haft det. Själv läste jag socialpolitisk historia på universitetet och har aldrig haft så tråkigt som när jag läste om hur invånarna i medeltidens Montaillou frös och svalt och dog av pest i sina stinkande, grå vadmalskläder. Men där var kvinnor med lika mycket som män.

Naturligtvis måste också läroböckerna vara så aktuella att det inte saknas årtionden av inflytelserika kvinnor, men det är liksom inte riktigt samma diskussion. Aktuella läromedel borde vara en absolut självklarhet i alla ämnen.

En annan – och minst lika viktig – fråga är hur myndigheterna ska vara delaktiga i kontrollen.

Eller rättare sagt OM myndigheterna ska vara delaktiga i kontrollen.

Naturligtvis måste rena fakta kontrolleras, men är det verkligen myndigheter som ska skriva vår historia?

Borde det inte vara historiker som sköter den uppgiften?

Och borde inte politiker lära sig av historien men fokusera på framtiden?


Catarina Forsberg

 

Inte mycket har hänt, men i förra veckan kom ett utspel.

Utbildningsministern har nämligen upptäckt att de historieböcker som dagens elever läser är ojämlika. Det är fler män än kvinnor på sidorna.

Så han kallar in företrädare för läromedelsföretagen för ett möte. Och i en artikel i DN säger han att myndigheterna ska vara mer delaktiga i kontrollen och utvecklingen av läromedlen.

Ända sedan dess har jag funderat på hur det ska gå till.

Så vitt jag förstår kan vi inte ändra på historien. Män har satt agendan i årtusenden, och det blir svårt att skriva historia utan exempelvis Alexander den store, Ceasar, Djingis Kahn, Henrik VIII, Stalin, Ghandi och Nelson Mandela.

Naturligtvis kan vi lägga till hur kvinnor lidit under denna mansdominans. Vi kan försöka fokusera på de starka kvinnor som trots allt tagit plats. Men det blir ändå som att lyfta fram de undantag som bekräftar regeln.

För det är trots allt inte förrän på 1900-talet som kvinnorna sätter avtryck (om man bortser från drottning Viktoria och några till). Och jag kan då inte komma ihåg annat än att till exempel Golda Meir och var med när jag läste 1900-talshistoria. För hon spelade en stor, avgörande roll i tillkomsten av staten Israel, något som i sin tur satt sin prägel på hela efterkrigstiden världspolitik.

Och jag är helt säker på att Margreth Thatcher och Angela Merkel inte förbigås i historieskrivningen.

Sedan är det en helt annan sak om man anser att man vill ha historieböcker som skildrar mindre av krig och mer av hur vanligt folk haft det. Själv läste jag socialpolitisk historia på universitetet och har aldrig haft så tråkigt som när jag läste om hur invånarna i medeltidens Montaillou frös och svalt och dog av pest i sina stinkande, grå vadmalskläder. Men där var kvinnor med lika mycket som män.

Naturligtvis måste också läroböckerna vara så aktuella att det inte saknas årtionden av inflytelserika kvinnor, men det är liksom inte riktigt samma diskussion. Aktuella läromedel borde vara en absolut självklarhet i alla ämnen.

En annan – och minst lika viktig – fråga är hur myndigheterna ska vara delaktiga i kontrollen.

Eller rättare sagt OM myndigheterna ska vara delaktiga i kontrollen.

Naturligtvis måste rena fakta kontrolleras, men är det verkligen myndigheter som ska skriva vår historia?

Borde det inte vara historiker som sköter den uppgiften?

Och borde inte politiker lära sig av historien men fokusera på framtiden?


Catarina Forsberg