2015-01-13 06:00

2015-01-20 22:46

En mening som säger allt

”Den största kränkningen av Gud är att döda i Guds namn”.

Det finns meningar som är större och viktigare än andra.

Sådana meningar som alla vi som arbetar med det skrivna ordet drömmer om att få till.

Få av oss lyckas.

I slutet av förra veckan lyckades Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, med bedriften att formulera en sådan mening.

I den orkan av åsikter och tolkningar av det obeskrivliga attentatet mot en tidning i Paris i förra veckan stod han där i lugnet i stormens öga.

”Den största kränkningen av Gud är att döda i Guds namn”.

När diskussionens vågor gick höga och anklagelser slungades fram och tillbaka så konstaterade han det uppenbara. Det absolut självklara.

För mig som är fanatisk motståndare till dödsstaff blev detta samma typ av uppenbarelse som när jag hörde Elvis Costellos Let him dangle. Det var en mening, men den sammanfattade allt jag tycker och känner. ”If killing anybody is a terrible crime, why does this bloodthirsty chorus come round from time to time let him dangle”. Om det är ett sådant fruktansvärt brott att döda någon, varför ska vi då hänga någon?

För även om det finns mycket grymhet i alla de heliga skrifterna och de naturligtvis går att tolka som man vill, så vägrar jag att tro att någon Gud överhuvud taget vill att folk ska döda i hans namn.

Det är inte religioner som dödar. Det är inte någons Gud som dödar.

Det är människor som dödar.

Människor med eget ansvar för vad de gör av sina liv.

Därför har jag fortfarande svårt för vissa av Muhammedkarikatyrerna.

Påvar, mullor, präster, kungar, statsministrar, ayatollor, presidenter och rabbiner är alla levande människor.

Det är människor med inflytande och makt över andra människors väl och ve.

Om de inte sköter sitt jobb ska de ha kritik. Mycket kritik eftersom så många människor är beroende av dem.

Gjordes det till exempel en karikatyr av påven som pedofil när missförhållandena inom den katolska kyrkan avslöjades är det helt OK i min värld. Han leder en organisation där miljoner människor litar på honom och det han står för och han svek det förtroendet.

En sådan bild fyller sin plats och sin funktion.

Men när Gud, Jesus och Muhammed framställs som skyldiga till hur människor väljer att tolka de heliga skrifterna (skrivna av männiksor, märk väl) blir jag upprörd.

Personligen tror jag inte att jihadister är mer representativa för världens alla muslimer än vad Klu Klux Klan är för oss kristna.

De är människor med ansvar för sina handlingar, och det är de som ska ställas till svars

Gärna i form av en karikatyr.

Catarina Forsberg

”Den största kränkningen av Gud är att döda i Guds namn”.

Det finns meningar som är större och viktigare än andra.

Sådana meningar som alla vi som arbetar med det skrivna ordet drömmer om att få till.

Få av oss lyckas.

I slutet av förra veckan lyckades Anders Arborelius, biskop i Stockholms katolska stift, med bedriften att formulera en sådan mening.

I den orkan av åsikter och tolkningar av det obeskrivliga attentatet mot en tidning i Paris i förra veckan stod han där i lugnet i stormens öga.

”Den största kränkningen av Gud är att döda i Guds namn”.

När diskussionens vågor gick höga och anklagelser slungades fram och tillbaka så konstaterade han det uppenbara. Det absolut självklara.

För mig som är fanatisk motståndare till dödsstaff blev detta samma typ av uppenbarelse som när jag hörde Elvis Costellos Let him dangle. Det var en mening, men den sammanfattade allt jag tycker och känner. ”If killing anybody is a terrible crime, why does this bloodthirsty chorus come round from time to time let him dangle”. Om det är ett sådant fruktansvärt brott att döda någon, varför ska vi då hänga någon?

För även om det finns mycket grymhet i alla de heliga skrifterna och de naturligtvis går att tolka som man vill, så vägrar jag att tro att någon Gud överhuvud taget vill att folk ska döda i hans namn.

Det är inte religioner som dödar. Det är inte någons Gud som dödar.

Det är människor som dödar.

Människor med eget ansvar för vad de gör av sina liv.

Därför har jag fortfarande svårt för vissa av Muhammedkarikatyrerna.

Påvar, mullor, präster, kungar, statsministrar, ayatollor, presidenter och rabbiner är alla levande människor.

Det är människor med inflytande och makt över andra människors väl och ve.

Om de inte sköter sitt jobb ska de ha kritik. Mycket kritik eftersom så många människor är beroende av dem.

Gjordes det till exempel en karikatyr av påven som pedofil när missförhållandena inom den katolska kyrkan avslöjades är det helt OK i min värld. Han leder en organisation där miljoner människor litar på honom och det han står för och han svek det förtroendet.

En sådan bild fyller sin plats och sin funktion.

Men när Gud, Jesus och Muhammed framställs som skyldiga till hur människor väljer att tolka de heliga skrifterna (skrivna av männiksor, märk väl) blir jag upprörd.

Personligen tror jag inte att jihadister är mer representativa för världens alla muslimer än vad Klu Klux Klan är för oss kristna.

De är människor med ansvar för sina handlingar, och det är de som ska ställas till svars

Gärna i form av en karikatyr.

Catarina Forsberg