2015-01-03 06:00

2015-01-20 22:40

Lindrar för stunden

Den politiska spelplanen är omkastad. Decemberöverenskommelsen har ställt svensk politik på ända. Kärnan är att om överenskommelsens partier, M, FP, C och KD respektive S och MP, har släppt fram en regering så ska de också släppa fram den regeringens budget. Partierna ska säga emot men inte omsätta orden i handling och försöka få igenom sin vilja.

Överenskommelsen kan på ett plan tyckas logiskt naturlig. Har partierna i riksdagen accepterat en regering borde också dess politik accepteras, vilket för minoritetsregeringar i stor utsträckning handlar om statsbudgeten. Politikens ramar i Sverige är dock inte sådana, för budgeten gäller att den ska ha ett flertal i riksdagen bakom sig.

När partierna nu försöker rucka på denna ordning så att minoritetsregeringarna lättare ska få ihop flertalet så börjar man i fel ända. Grunden till situationen är inte att Sverige skulle vara svårt att styra för en minoritetsregering utan att överenskommelsens partier inte klarat av att hantera migrations- och integrationspolitiken, varför att Sverigedemokraterna kunnat växa sig stora. Att hitta på lösningar som inte reder ut det bakomliggande problemet är som att ta värktabletter mot benbrott –det lindrar för stunden men riskerar bli etter värre i längden.

Vill man inte ompröva politiken så borde man istället snarare fundera över mer grundläggande reformer så att styrandet inte längre kräver majoritetsstöd. Det är i så fall bättre med tydliga lagregler som klargör vad som gäller och att partierna inom det systemet kämpar för att vinna, istället för att politiken blir årliga läggmatcher.

I så fall är det närmast valsystemet man behöver titta på. Det vi har, med i princip fullständigt proportionella val, driver fram allt fler och därmed allt mindre partier. Valsystemet är en av anledningarna till att Sverige oftast styrs av minoritetsregeringar. Kanske ska man våga ompröva till majoritetsval i enmansvalkretsar, efter modell från Storbritannien eller USA. Då får man (oftast) tydliga majoriteter och landet skulle bli styrbart för en valvinnare som kan ligga på under 40 procents väljarstöd.

En sådan förändring är dock inget som bör göras lättvindigt. Det skulle innebära en stor omvälvning av svensk politik, där alla partier inte kommer att vara kvar som vi känner dem idag. Snarare kommer man få se större samlingspartier eller block som står mot varandra. Samtidigt som vi också skulle få ett tydligare personligt mandat och ansvar mot väljarna för den valde, något vi saknar idag.

Man ska dock vara medveten om att alla förändringar är vågspel. En stor och genomgripande reform tar tid att genomföra och resultatet blir inte alltid vad man önskat. Har inte grogrunden för väljarflykten till SD åtgärdats så är det ingalunda säkert att ett annat valsystem håller det partiet borta.

Den politiska spelplanen är omkastad. Decemberöverenskommelsen har ställt svensk politik på ända. Kärnan är att om överenskommelsens partier, M, FP, C och KD respektive S och MP, har släppt fram en regering så ska de också släppa fram den regeringens budget. Partierna ska säga emot men inte omsätta orden i handling och försöka få igenom sin vilja.

Överenskommelsen kan på ett plan tyckas logiskt naturlig. Har partierna i riksdagen accepterat en regering borde också dess politik accepteras, vilket för minoritetsregeringar i stor utsträckning handlar om statsbudgeten. Politikens ramar i Sverige är dock inte sådana, för budgeten gäller att den ska ha ett flertal i riksdagen bakom sig.

När partierna nu försöker rucka på denna ordning så att minoritetsregeringarna lättare ska få ihop flertalet så börjar man i fel ända. Grunden till situationen är inte att Sverige skulle vara svårt att styra för en minoritetsregering utan att överenskommelsens partier inte klarat av att hantera migrations- och integrationspolitiken, varför att Sverigedemokraterna kunnat växa sig stora. Att hitta på lösningar som inte reder ut det bakomliggande problemet är som att ta värktabletter mot benbrott –det lindrar för stunden men riskerar bli etter värre i längden.

Vill man inte ompröva politiken så borde man istället snarare fundera över mer grundläggande reformer så att styrandet inte längre kräver majoritetsstöd. Det är i så fall bättre med tydliga lagregler som klargör vad som gäller och att partierna inom det systemet kämpar för att vinna, istället för att politiken blir årliga läggmatcher.

I så fall är det närmast valsystemet man behöver titta på. Det vi har, med i princip fullständigt proportionella val, driver fram allt fler och därmed allt mindre partier. Valsystemet är en av anledningarna till att Sverige oftast styrs av minoritetsregeringar. Kanske ska man våga ompröva till majoritetsval i enmansvalkretsar, efter modell från Storbritannien eller USA. Då får man (oftast) tydliga majoriteter och landet skulle bli styrbart för en valvinnare som kan ligga på under 40 procents väljarstöd.

En sådan förändring är dock inget som bör göras lättvindigt. Det skulle innebära en stor omvälvning av svensk politik, där alla partier inte kommer att vara kvar som vi känner dem idag. Snarare kommer man få se större samlingspartier eller block som står mot varandra. Samtidigt som vi också skulle få ett tydligare personligt mandat och ansvar mot väljarna för den valde, något vi saknar idag.

Man ska dock vara medveten om att alla förändringar är vågspel. En stor och genomgripande reform tar tid att genomföra och resultatet blir inte alltid vad man önskat. Har inte grogrunden för väljarflykten till SD åtgärdats så är det ingalunda säkert att ett annat valsystem håller det partiet borta.

  • Per Selstam/SNB