2014-12-15 06:00

2015-01-20 22:44

Rödgrönsplittring

När statsminister Stefan Löfven (S) misslyckades med att få igenom sin budget i riksdagen svarade han med att likt en facklig stridsåtgärd hota med att utlysa extra val. Enligt grundlagen måste det gå minst tre månader från att riksdagen samlats för första gången efter ett val innan ett extra val kan utlysas. Då Löfven sade att nyval skulle utlysas den 29 december hade hans rödgröna regering bara klarat två månader.

Regeringen lär ha dragit slutsatsen att ett extra val inte kunde uteslutas, även om regeringen Löfven i sin befintliga form hade avgått och ersatts av en regering Löfven II, förslagsvis utan Miljöpartiet. För att rädda en spillra stolthet och ha regeringskansliets resurser till förfogande i en valrörelse blev utvägen att handla snabbt.

Liksom många har påtalat bör dock extra val bara utlysas i nödfall. ”Folkets vilja uttryckt i ordinarie val, liksom regeringsformens regler bör respekteras i det längsta”, menar exempelvis KTH-forskaren Björn Hasselgren (SvD 8/12). Fyra nya talmansrundor hade kunnat föras innan ett extra val hade blivit nödvändigt. Dessa tog dock Löfven ett raskt kliv över.

Därmed avslöjade han också sitt partis bristande insikt om att det inte beror på någon obegriplig otur varje gång Socialdemokraterna får lägre än 49 procents väljarstöd. S är sedan länge ett parti bland andra, men tror alltjämt att breda samarbeten inte kräver någon egen anpassning. SvD:s ledarsida beskrev häromdagen Löfvens agerande träffande i termer av att söndra och härska.

De borgerliga partierna har likväl accepterat kommande extra val. Sannolikt hägrar möjligheten att få Sveriges första kvinnliga statsminister vald. Tiden är knapp och det så kallade reformutrymmet likaså, men förhoppningsvis hinner den sammansvetsade Alliansen snabbreformera sin politik för att ge väljarna konkreta svar. För den rödgröna regeringen är läget betydligt mer besvärligt. Regeringsduglighet lär bli en av valets viktigaste frågor.

Väljarna har nu facit i hand över hur det gick när S och MP skulle regera med stöd av Vänsterpartiet. Oenighet, brutna löften och högre skattehöjningar föreslagna än vad som sagts i valrörelsen. I en opinionsundersökning (DN 5/12) ansåg ynka två procent av de tillfrågade att en regering bestående av S och MP är en bra idé.

Först sade regeringen att den går till val på sin nyligen fällda budget. LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson menade i en kommentar (TT 11/12) att S borde dumpa MP i valrörelsen, vilket fler fackföreträdare även påtalat tidigare. Senare samma dag sade Löfven att partierna regerar vidare tillsammans men går till val separat och att den gemensamt framlagda budgeten ska justeras. Det var knappast det förtydligande besked det var tänkt som. Vad ska man som väljare tro?

Antagligen har Löfven själv insett att till och med de egna leden ser att det rödgröna alternativet är splittrat och därmed oförmöget att regera. En ny talmansrunda –vilket regeringsformen förordar men Löfven i affekt förkastade –hade kanske inte varit så dum ändå.

Amelie Langby/SNB

När statsminister Stefan Löfven (S) misslyckades med att få igenom sin budget i riksdagen svarade han med att likt en facklig stridsåtgärd hota med att utlysa extra val. Enligt grundlagen måste det gå minst tre månader från att riksdagen samlats för första gången efter ett val innan ett extra val kan utlysas. Då Löfven sade att nyval skulle utlysas den 29 december hade hans rödgröna regering bara klarat två månader.

Regeringen lär ha dragit slutsatsen att ett extra val inte kunde uteslutas, även om regeringen Löfven i sin befintliga form hade avgått och ersatts av en regering Löfven II, förslagsvis utan Miljöpartiet. För att rädda en spillra stolthet och ha regeringskansliets resurser till förfogande i en valrörelse blev utvägen att handla snabbt.

Liksom många har påtalat bör dock extra val bara utlysas i nödfall. ”Folkets vilja uttryckt i ordinarie val, liksom regeringsformens regler bör respekteras i det längsta”, menar exempelvis KTH-forskaren Björn Hasselgren (SvD 8/12). Fyra nya talmansrundor hade kunnat föras innan ett extra val hade blivit nödvändigt. Dessa tog dock Löfven ett raskt kliv över.

Därmed avslöjade han också sitt partis bristande insikt om att det inte beror på någon obegriplig otur varje gång Socialdemokraterna får lägre än 49 procents väljarstöd. S är sedan länge ett parti bland andra, men tror alltjämt att breda samarbeten inte kräver någon egen anpassning. SvD:s ledarsida beskrev häromdagen Löfvens agerande träffande i termer av att söndra och härska.

De borgerliga partierna har likväl accepterat kommande extra val. Sannolikt hägrar möjligheten att få Sveriges första kvinnliga statsminister vald. Tiden är knapp och det så kallade reformutrymmet likaså, men förhoppningsvis hinner den sammansvetsade Alliansen snabbreformera sin politik för att ge väljarna konkreta svar. För den rödgröna regeringen är läget betydligt mer besvärligt. Regeringsduglighet lär bli en av valets viktigaste frågor.

Väljarna har nu facit i hand över hur det gick när S och MP skulle regera med stöd av Vänsterpartiet. Oenighet, brutna löften och högre skattehöjningar föreslagna än vad som sagts i valrörelsen. I en opinionsundersökning (DN 5/12) ansåg ynka två procent av de tillfrågade att en regering bestående av S och MP är en bra idé.

Först sade regeringen att den går till val på sin nyligen fällda budget. LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson menade i en kommentar (TT 11/12) att S borde dumpa MP i valrörelsen, vilket fler fackföreträdare även påtalat tidigare. Senare samma dag sade Löfven att partierna regerar vidare tillsammans men går till val separat och att den gemensamt framlagda budgeten ska justeras. Det var knappast det förtydligande besked det var tänkt som. Vad ska man som väljare tro?

Antagligen har Löfven själv insett att till och med de egna leden ser att det rödgröna alternativet är splittrat och därmed oförmöget att regera. En ny talmansrunda –vilket regeringsformen förordar men Löfven i affekt förkastade –hade kanske inte varit så dum ändå.

Amelie Langby/SNB