2015-10-07 19:44

2015-10-07 19:44

VM-ettan har hittat hem

ENDURO: Karlskogingen Mikael Persson berättar om sin långa väg från skadeelände till UVM-guld

2013 och 2014 avlöste skadorna varandra och Mikael Persson medger att han var väldigt nere.
I söndags var han tvärtom gladast i endurosverige efter att ha bärgat landets första VM-guld på åtta år.
– Det är otroligt. Svårt att inse vad som har hänt, vad man har gjort, säger UVM-mästaren.

Pappa Mats var framgångsrik i rally-SM, men yngsta sonen Mikael fastnade tidigt för racing på två hjul.

– Största storebrorsan (Anders, 29 år) köpte en för att det var coolt liksom. Han körde lite på gärdet och sen fick mellanbrorsan (Niklas, 23) en liten Yamaha PW50, berättar Mikael.

– När jag var tillräckligt stor, fyra år, provade jag den där och fortsatte att köra för att det var kul. Jag körde någon gång i veckan, i Öfalla och med kompisar. Motorintresset fanns i familjen, men att det blev hoj var en slump.

Vad hade du för drömmar när du körde som liten?

– Jag kommer ihåg när jag var tio-tolv år och såg att ”Jocke” (Joakim Ljunggren) började vinna JVM. Då drömde man om att vinna ett VM-guld.

I söndags nådde Persson, 20, sina drömmars mål i Réquista, Frankrike. Två stenhårda kamper mot spanjoren Josep Garcia slutade lyckligtvis med två segrar – och UVM-guldet var ett faktum.

Ett guld som är tidigare dominerande Sveriges första på åtta år. Det första sedan det Persson, som drömmande tolvåring, såg Joakim Ljunggren bärga 2007.

– Det är otroligt, sjukt kul. Dels för att det är Sveriges första på så många år och sen fan – de enda svenska VM-gulden de senaste 20 åren kommer från Karlskoga. Det är sjukt coolt, säger Yamahaåkaren.

Hur var hemresan, vad tänkte du på som nybliven världsmästare?

– Det är svårt att inse vad som har hänt, vad man har gjort. När man åker därifrån är det alltid en transport in och när jag såg farsan och hur glad han var fattade jag att det är något alldeles speciellt.

– I och med att jag har vunnit SM-guld och så innan kändes det lite som en sak i mängden först. Men nu när man har smällt det lite förstår man att det är något speciellt, att det här är lite större.

Gick det ens att prata med dig under racen eller var du helt robotfokuserad?

– De sista dagarna innan trodde jag att jag skulle bli nervös. Men jag samlade ihop mig och höll mig jäkligt lugn. Hela helgen gick egentligen jäkligt bra.

Tuff skadeperiod

För nära vännen Niclas Bergenheim, som tog ett spontanflyg till Frankrike på måndagen och fick en av planets tre sista platser, gick det inte lika lätt.

– Jag var riktigt nervös. Jag ville inte visa det för honom så att han också skulle bli nervös så jag var tvungen att gå ifrån honom ibland. På sista provet gick jag fram och tillbaka, jag stod aldrig still. Men sen släppte trycket, gud vad gött med VM-guld. Jag skrek och kramade honom.

Bergenheim har följt Persson från USM-gulden 2009, 2010 och 2011 och JSM-segern 2012 till UVM-guldet. Resultatmässigt ser det onekligen ut som att Perssons karriär bara har gått spikrakt uppåt.

Men i skuggan av UVM-guldet, som naturligtvis är karriärens största framgång hittills, gömmer sig två riktigt tuffa år.

– I början av 2013 bröt jag handleden. När jag kom tillbaka förstörde jag mjälten och var borta i ett helt år. Jag kom tillbaka och tränade i Spanien under vintern och körde två VM-deltävlingar 2014 innan jag förstörde lillfingret.

Siktar mot nya guld

Fingret slafsades otäckt sönder och de efterföljande infektionerna och operationerna gjorde att han missade resten av säsongen.

– I efterhand var det som en väldigt mörk tid i ens liv. Man var helt ”down” och ville inte ens träffa folk. Allt var värdelöst.

Runt november kunde en duktigt revanschsugen Persson äntligen blicka framåt och det var då han och teamet bestämde sig. Det var VM-guld 2015 som gällde.

– Nu känns det som att de där skadorna... De märks inte ens, ler Persson.

Man förstår snabbt att Karlskogas senaste världsmästare är en person som just ler och skrattar ofta. Men bakom den lättsamma och humoristiska Mikael finns även en målmedvetenhet utöver det vanliga.

När han inte kör enduro så fystränar han – och än är han långt från nöjd.

– Nästa mål är helt klart att ta en till. Nästa år är nog önsketänkande. Men ta om en tre år, då skulle jag gärna vilja ha en till guldmedalj, säger Persson som hoppas få köra för Yamaha även nästa säsong och då är aktuell för JVM eller en senior VM-klass.

Pappa Mats var framgångsrik i rally-SM, men yngsta sonen Mikael fastnade tidigt för racing på två hjul.

– Största storebrorsan (Anders, 29 år) köpte en för att det var coolt liksom. Han körde lite på gärdet och sen fick mellanbrorsan (Niklas, 23) en liten Yamaha PW50, berättar Mikael.

– När jag var tillräckligt stor, fyra år, provade jag den där och fortsatte att köra för att det var kul. Jag körde någon gång i veckan, i Öfalla och med kompisar. Motorintresset fanns i familjen, men att det blev hoj var en slump.

Vad hade du för drömmar när du körde som liten?

– Jag kommer ihåg när jag var tio-tolv år och såg att ”Jocke” (Joakim Ljunggren) började vinna JVM. Då drömde man om att vinna ett VM-guld.

I söndags nådde Persson, 20, sina drömmars mål i Réquista, Frankrike. Två stenhårda kamper mot spanjoren Josep Garcia slutade lyckligtvis med två segrar – och UVM-guldet var ett faktum.

Ett guld som är tidigare dominerande Sveriges första på åtta år. Det första sedan det Persson, som drömmande tolvåring, såg Joakim Ljunggren bärga 2007.

– Det är otroligt, sjukt kul. Dels för att det är Sveriges första på så många år och sen fan – de enda svenska VM-gulden de senaste 20 åren kommer från Karlskoga. Det är sjukt coolt, säger Yamahaåkaren.

Hur var hemresan, vad tänkte du på som nybliven världsmästare?

– Det är svårt att inse vad som har hänt, vad man har gjort. När man åker därifrån är det alltid en transport in och när jag såg farsan och hur glad han var fattade jag att det är något alldeles speciellt.

– I och med att jag har vunnit SM-guld och så innan kändes det lite som en sak i mängden först. Men nu när man har smällt det lite förstår man att det är något speciellt, att det här är lite större.

Gick det ens att prata med dig under racen eller var du helt robotfokuserad?

– De sista dagarna innan trodde jag att jag skulle bli nervös. Men jag samlade ihop mig och höll mig jäkligt lugn. Hela helgen gick egentligen jäkligt bra.

Tuff skadeperiod

För nära vännen Niclas Bergenheim, som tog ett spontanflyg till Frankrike på måndagen och fick en av planets tre sista platser, gick det inte lika lätt.

– Jag var riktigt nervös. Jag ville inte visa det för honom så att han också skulle bli nervös så jag var tvungen att gå ifrån honom ibland. På sista provet gick jag fram och tillbaka, jag stod aldrig still. Men sen släppte trycket, gud vad gött med VM-guld. Jag skrek och kramade honom.

Bergenheim har följt Persson från USM-gulden 2009, 2010 och 2011 och JSM-segern 2012 till UVM-guldet. Resultatmässigt ser det onekligen ut som att Perssons karriär bara har gått spikrakt uppåt.

Men i skuggan av UVM-guldet, som naturligtvis är karriärens största framgång hittills, gömmer sig två riktigt tuffa år.

– I början av 2013 bröt jag handleden. När jag kom tillbaka förstörde jag mjälten och var borta i ett helt år. Jag kom tillbaka och tränade i Spanien under vintern och körde två VM-deltävlingar 2014 innan jag förstörde lillfingret.

Siktar mot nya guld

Fingret slafsades otäckt sönder och de efterföljande infektionerna och operationerna gjorde att han missade resten av säsongen.

– I efterhand var det som en väldigt mörk tid i ens liv. Man var helt ”down” och ville inte ens träffa folk. Allt var värdelöst.

Runt november kunde en duktigt revanschsugen Persson äntligen blicka framåt och det var då han och teamet bestämde sig. Det var VM-guld 2015 som gällde.

– Nu känns det som att de där skadorna... De märks inte ens, ler Persson.

Man förstår snabbt att Karlskogas senaste världsmästare är en person som just ler och skrattar ofta. Men bakom den lättsamma och humoristiska Mikael finns även en målmedvetenhet utöver det vanliga.

När han inte kör enduro så fystränar han – och än är han långt från nöjd.

– Nästa mål är helt klart att ta en till. Nästa år är nog önsketänkande. Men ta om en tre år, då skulle jag gärna vilja ha en till guldmedalj, säger Persson som hoppas få köra för Yamaha även nästa säsong och då är aktuell för JVM eller en senior VM-klass.