2018-06-22 06:00

2018-06-25 13:51

Fullträff för Lyset

TEATER

Han är mer orange, som Loranga. Så beskrivs Masarins pappa och det förklarar också första namnet i titeln på Barbro Lindgrens bok Loranga, Masarin och Dartanjang som denna sommar transformerats till teater. Pjäsen har i Peter Krantz och den utomordentligt välcastade ensemblens händer blivit en pärla som det är snudd på självskadebeteende att missa.

Barbro Lindgrens bok kom 1969 och samma år visades det första avsnittet av Monty Pythons flygande cirkus. Det som förenar dessa båda klassiska kulturyttringar är den anarkistiska inställningen till det välpressade och konforma och den milda galenskapen. Men barnen då, kanske någon rättänkande invänder. Ja barnen levde med, speciellt den unge herre som vid onsdagens föreställning med liv och lust pekade ur vart tjuven Gustav flytt. Vuxna med sinne för det absurdistiska får sitt genom texten och alla referenser till förfluten tid medan barnen roas av den lössläppta och i ordets bästa bemärkelse publikfriande spelstilen. Det är raka rör och direkt publikkontakt och ingen behöver oroa sig för att störa spelet genom att hosta till.

Det märks förvisso att åren gått, för vem vet i dag att var och varannan fotbollsmålvakt under 1950- och 1960- talen hade en flaska Loranga vid stolproten. Den populära läskedrycken hälldes på händerna för att förbättra greppet om bollen. Men i dag finns väl knappt Loranga kvar i livsmedelhallarnas sortiment.

Hjortfot och Rosen

Indianen Hjortfot är väl heller inte särskilt gångbar för dagens eller gårdagens unga. Edward S. Ellis hjälte var på den tiden ett givet inslag i varje yngre tonårings bokhylla men är numera lika avlägsen som de främmande galaxer som introducerades med Star Wars. En annan tidsmarkör från 1960-talet är Arne Quicks monsterhit Rosen som fler än en skulle förpassa till något slags kuriosakabinett.

Det är klart, apropå Hjortfot och den uppsluppna indiandans som farfar Dartanjang initierar, att den renlärige skulle hytta med fingret och tala om kulturell appropriering. Men som inbiten montypythian lägger jag den invändningen åt sidan, inte minst för att det vore mer än absurt att beskylla Peter Krantz & Co för att ta poäng och roa sig - och publiken - på en underordnad kulturs uttryckssätt.

Läcker koreografi

Loranga, Masarin och Dartanjang hade premiär i lördags och eftersom söndagens föreställning regnade bort var onsdagens den andra i raden. Peter Krantz har regisserat och använt sig av Therese Söderbergs dramatisering som i sin tur bearbetats av Bobo Lundén. Krantz har för det lyckade resultatet haft god hjälp av koreografen Sofia Caiman som ligger bakom det läckra rörelsemönster som ensemblen bjuder på. Sofia Caiman arbetade för tiotalet år sedan med Öjebokören och det här verkar vara en återkomst i våra trakter. Åke Noréns musik bör också framhållas.

Varför arbeta

Handlingen då? Tja. Där finns pappa Loranga som lätt blir trött och behöver en paus. Vadå, ska jag ha ett arbete och förstöra mina bästa år, utbrister Loranga när Dartanjang tolkar morfar - som sitter bakom skorstenen och bara kan uttrycka sig som en gök. Du måste tjäna pengar, det måste alla, fortsätter Dartanjang och Loranga kontrar med: Varför arbeta nu när jag aldrig gjort det tidigare? Loranga vill vara hemma och leka med sonen Masarin och därför vägrar han att låta Masarin gå i skola. Men han är ingen hjärtnupen fader utan ser alltid till att vinna över sonen, till exempel när de spelar hockey med sopkvastar och Loranga som Ryssland vinner över Masarin som får vara Kanada.

Rädd för baciller

Farfar Dartanjang bor i en utrangerad husvagn som ska föreställa vedbod. Det förstår alla eftersom det står vedbod på husvagnen. Dartanjang har svallningar i knäet och är rädd för baciller och dyker upp i olika skepnader, som målarmästare Pettersson, rörmokare, läkare och indian.

Där finns också Korvgubben som byter till sig en tiger mot tusen korvar, tjuven Gustav som - i alla fall när han blir påkommen - lämnar tillbaka stöldgodset och Arga gubben som gestaltar den borne byråkraten som hotar med polis eller annat ingripande från någon myndighetsperson i Karlskoga kommun.

Vältajmad ensemble

Barbro Lindgrens böcker om Loranga klarar sig väldigt bra på egen hand men visar sig här, i Alfred Nobels Björkborn, också fungera utmärkt som teater. Det ser den vältajmade ensemblen till. Alla fyller ut sina roller på bästa sätt men det är framför allt en kvartett som fått möjlighet - och tagit den - att lysa lite extra. Stefan Chrunak har den loja tyngd som behövs för att göra Loranga trovärdig och Sylwia Rakowskas Masarin uppvisar en fenomenal och rytmisk sprallighet. Veronica Hjalmarsson bjuder som den koleriske Arga gubben på en oförglömlig figur och den fjärde är Figge Norling som tjuven Gustav, en roll han gjorde i den tecknade filmen från 2005. Men den tecknade Gustav är blek jämfört med den tjuv som trampar runt i Björkborn. Figge Norling har arbetat med Gösta Ekman och här och där anar man varifrån inspirationen till den här gestaltningen av tjuven Gustaf kommit. Kort sagt strålande.

Peter Krantz vore inte Peter Krantz om han inte också hittade en uppgift för ett antal barn. Den här gången får fem barn åt gången spela ugglor, till förtret för Arga gubben. Men de här ugglorna är charmiga färgklickar och ligger mycket långt från de hotfulla ugglor som omtalas i Twin Peaks.

Barbro Lindgrens bok kom 1969 och samma år visades det första avsnittet av Monty Pythons flygande cirkus. Det som förenar dessa båda klassiska kulturyttringar är den anarkistiska inställningen till det välpressade och konforma och den milda galenskapen. Men barnen då, kanske någon rättänkande invänder. Ja barnen levde med, speciellt den unge herre som vid onsdagens föreställning med liv och lust pekade ur vart tjuven Gustav flytt. Vuxna med sinne för det absurdistiska får sitt genom texten och alla referenser till förfluten tid medan barnen roas av den lössläppta och i ordets bästa bemärkelse publikfriande spelstilen. Det är raka rör och direkt publikkontakt och ingen behöver oroa sig för att störa spelet genom att hosta till.

Det märks förvisso att åren gått, för vem vet i dag att var och varannan fotbollsmålvakt under 1950- och 1960- talen hade en flaska Loranga vid stolproten. Den populära läskedrycken hälldes på händerna för att förbättra greppet om bollen. Men i dag finns väl knappt Loranga kvar i livsmedelhallarnas sortiment.

Hjortfot och Rosen

Indianen Hjortfot är väl heller inte särskilt gångbar för dagens eller gårdagens unga. Edward S. Ellis hjälte var på den tiden ett givet inslag i varje yngre tonårings bokhylla men är numera lika avlägsen som de främmande galaxer som introducerades med Star Wars. En annan tidsmarkör från 1960-talet är Arne Quicks monsterhit Rosen som fler än en skulle förpassa till något slags kuriosakabinett.

Det är klart, apropå Hjortfot och den uppsluppna indiandans som farfar Dartanjang initierar, att den renlärige skulle hytta med fingret och tala om kulturell appropriering. Men som inbiten montypythian lägger jag den invändningen åt sidan, inte minst för att det vore mer än absurt att beskylla Peter Krantz & Co för att ta poäng och roa sig - och publiken - på en underordnad kulturs uttryckssätt.

Läcker koreografi

Loranga, Masarin och Dartanjang hade premiär i lördags och eftersom söndagens föreställning regnade bort var onsdagens den andra i raden. Peter Krantz har regisserat och använt sig av Therese Söderbergs dramatisering som i sin tur bearbetats av Bobo Lundén. Krantz har för det lyckade resultatet haft god hjälp av koreografen Sofia Caiman som ligger bakom det läckra rörelsemönster som ensemblen bjuder på. Sofia Caiman arbetade för tiotalet år sedan med Öjebokören och det här verkar vara en återkomst i våra trakter. Åke Noréns musik bör också framhållas.

Varför arbeta

Handlingen då? Tja. Där finns pappa Loranga som lätt blir trött och behöver en paus. Vadå, ska jag ha ett arbete och förstöra mina bästa år, utbrister Loranga när Dartanjang tolkar morfar - som sitter bakom skorstenen och bara kan uttrycka sig som en gök. Du måste tjäna pengar, det måste alla, fortsätter Dartanjang och Loranga kontrar med: Varför arbeta nu när jag aldrig gjort det tidigare? Loranga vill vara hemma och leka med sonen Masarin och därför vägrar han att låta Masarin gå i skola. Men han är ingen hjärtnupen fader utan ser alltid till att vinna över sonen, till exempel när de spelar hockey med sopkvastar och Loranga som Ryssland vinner över Masarin som får vara Kanada.

Rädd för baciller

Farfar Dartanjang bor i en utrangerad husvagn som ska föreställa vedbod. Det förstår alla eftersom det står vedbod på husvagnen. Dartanjang har svallningar i knäet och är rädd för baciller och dyker upp i olika skepnader, som målarmästare Pettersson, rörmokare, läkare och indian.

Där finns också Korvgubben som byter till sig en tiger mot tusen korvar, tjuven Gustav som - i alla fall när han blir påkommen - lämnar tillbaka stöldgodset och Arga gubben som gestaltar den borne byråkraten som hotar med polis eller annat ingripande från någon myndighetsperson i Karlskoga kommun.

Vältajmad ensemble

Barbro Lindgrens böcker om Loranga klarar sig väldigt bra på egen hand men visar sig här, i Alfred Nobels Björkborn, också fungera utmärkt som teater. Det ser den vältajmade ensemblen till. Alla fyller ut sina roller på bästa sätt men det är framför allt en kvartett som fått möjlighet - och tagit den - att lysa lite extra. Stefan Chrunak har den loja tyngd som behövs för att göra Loranga trovärdig och Sylwia Rakowskas Masarin uppvisar en fenomenal och rytmisk sprallighet. Veronica Hjalmarsson bjuder som den koleriske Arga gubben på en oförglömlig figur och den fjärde är Figge Norling som tjuven Gustav, en roll han gjorde i den tecknade filmen från 2005. Men den tecknade Gustav är blek jämfört med den tjuv som trampar runt i Björkborn. Figge Norling har arbetat med Gösta Ekman och här och där anar man varifrån inspirationen till den här gestaltningen av tjuven Gustaf kommit. Kort sagt strålande.

Peter Krantz vore inte Peter Krantz om han inte också hittade en uppgift för ett antal barn. Den här gången får fem barn åt gången spela ugglor, till förtret för Arga gubben. Men de här ugglorna är charmiga färgklickar och ligger mycket långt från de hotfulla ugglor som omtalas i Twin Peaks.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.