2016-10-21 06:00

2016-10-21 06:00

Sagor, drömmar och lek

KONST: Mor och dotter bjuder på nostalgi och nytt skapande

Margareta Iwald har än en gång tagit med sig dottern Emma Iwald-Bäckman till Galleri Kråkan för en gemensam utställning. Den har fått namnet Sagor och drömmar och pågår till 27 oktober.

– Det är som förra gången, mamma har första rummet och mina grejer finns därinne, hälsar Emma Iwald-Bäckman innan mamma Margareta tar över och förklarar varför utställningen heter som den gör.

– Där, säger hon och pekar, är min barndom. Det är en nostalgivägg med självporträtt i olika åldrar och böcker som jag läste som barn. Mina sagor. Böcker som präglade mig som barn.

En är Gösta Knutsons Nalle Lufs och Skrutten, en annan, favoriten, heter Elle Kari och har foton av Anna Riwkin-Brick. Margareta Iwald tar fram en berättelse med titeln Lilla Evas dröm och förklarar att det är en saga som hon skrev i sex, sjuårsåldern. Hon visar en röd portfölj som hon fick som femåring och skälet var att den två år äldre systern skulle börja skolan och då fick Margareta en likadan.

– Femåringen i mig är kvar, konstaterar Margareta Iwald.

– Det är för henne jag skriver mina böcker, tillägger hon och visar ett foto på denna femåring som alltså är den tänkta läsaren av hennes böcker Älvan Elva, En kottes längtan, Stenbarnen och Guldstenen, som försenats än en gång och dagens bud är att boken presenteras 26 oktober i samband med Tjejkvällen på Tunet i Degerfors.

Fast då protesterar Emma. Stenbarnen handlar om henne och hur hon som barn lekte med stenar. Men annars instämmer Emma i beskrivningen. Mamma har aldrig slutat leka.

– Sagor, drömmar och lek, det är ju du, säger Emma om mamma som utan omsvep erkänner att hon sparat allt från barndomen. Inte minst teckningarna, självporträtten från olika åldrar.

– De har legat i garderoben.

Två självporträtt visar spännvidden. Ett gjorde Margareta Iwald som treåring, det andra när hon fyllt 67 år.

– Det är ju samma hår och samma frisyr, säger Emma och skrattar. Mamma håller med och påpekar att hon som treåring hade skrattgropar i kinderna och tar därefter fram en spåkula som hängt med under alla år och alltid stått framme.

– Man kan se mycket i den, säger Margareta och tittar djupt in i kulan.

Emma Iwald-Bäckman berättar att hon börjat med nya tekniker sedan utställningen i mars och avslöjar att det hänger ihop med en önskan om husdjur. Till dockorna.

– Jag har börjat nåltova, säger hon och pekar på en vit pudel som mycket snart fick sällskap av en svart katt.

– Det var så roligt att jag gjorde ett djur till, förklarar hon och berättar att djuren har ståltråd inombords och därför kan posera i den ställning som matte önskar. Emma Iwald-Bäckman har ägnat sig åt animerad film och kan mycket väl tänka sig att använda djuren som modeller i en sådan film. Eller som fotomodeller.

– Jag har också försökt gjuta i plast, fortsätter Emma och visar den första egenhändigt gjutna dockan där vissa delar är i plast och andra i tyg.

– Först gör jag en form i lera och sen gjuter jag i plast. Men det måste gå fort, vätskorna är rinnande i två minuter innan de stelnar och fungerar det inte är det bara att kasta och börja om.

Emma Iwald-Bäckman arbetar heltid på D-Lab och har tillgång till labbets dragskåp vilket är en förutsättning för att slippa de skarpa plastångorna.

– Jag ska fortsätta experimentera och vill i framtiden göra dockor som jag kan sälja, säger hon och sticker inte under stol med att hon vill lägga mer tid på konstnärskapet, det fria skapandet som utgår från foto och måleri men även inkluderar videoproduktioner av olika slag och som det senaste halvåret fått tillskott i form av dockgjutning och nåltovning.

Den vita pudeln är gjord av ull, köpt på Hallgården, och då passade Emma även på att köpa alpackaull till framtida projekt. Hon har bland annat funderat på att göra egna peruker till de dockor hon tillverkar. För det är inte bara egenhändigt gjutna plastdockor som finns hemmavid. Emma har också ett dussintal dockmodeller som hon satt ihop av delar köpta i Korea och Japan. En av dem heter Haruka och han kan ses på några av utställningens foton.

– Jag har samlat och målat dockor i dussintalet år, säger hon och berättar att hon försöker hitta dockor som passar till de karaktärer som tar form i huvudet.

– Jag vill ge mina karaktärer riktig form, förtydligar hon och låter förstå att även det spåret kan leda till animerad film eller videoinslag. Ett sådant är för övrigt på gång och det är en julkalender vars första avsnitt läggs ut 1 december och det sista kommer 25 december eftersom de flesta som tittar bor i USA.

– Jag har ibland knappt hunnit fira julafton för att jag ska hinna göra klart det sista, tillägger hon och berättar att årets kalender görs tillsammans med systern Sandra Bäckman och den som är nyfiken ska leta upp Spaceflikkan på Deviant Art.

– Det är som förra gången, mamma har första rummet och mina grejer finns därinne, hälsar Emma Iwald-Bäckman innan mamma Margareta tar över och förklarar varför utställningen heter som den gör.

– Där, säger hon och pekar, är min barndom. Det är en nostalgivägg med självporträtt i olika åldrar och böcker som jag läste som barn. Mina sagor. Böcker som präglade mig som barn.

En är Gösta Knutsons Nalle Lufs och Skrutten, en annan, favoriten, heter Elle Kari och har foton av Anna Riwkin-Brick. Margareta Iwald tar fram en berättelse med titeln Lilla Evas dröm och förklarar att det är en saga som hon skrev i sex, sjuårsåldern. Hon visar en röd portfölj som hon fick som femåring och skälet var att den två år äldre systern skulle börja skolan och då fick Margareta en likadan.

– Femåringen i mig är kvar, konstaterar Margareta Iwald.

– Det är för henne jag skriver mina böcker, tillägger hon och visar ett foto på denna femåring som alltså är den tänkta läsaren av hennes böcker Älvan Elva, En kottes längtan, Stenbarnen och Guldstenen, som försenats än en gång och dagens bud är att boken presenteras 26 oktober i samband med Tjejkvällen på Tunet i Degerfors.

Fast då protesterar Emma. Stenbarnen handlar om henne och hur hon som barn lekte med stenar. Men annars instämmer Emma i beskrivningen. Mamma har aldrig slutat leka.

– Sagor, drömmar och lek, det är ju du, säger Emma om mamma som utan omsvep erkänner att hon sparat allt från barndomen. Inte minst teckningarna, självporträtten från olika åldrar.

– De har legat i garderoben.

Två självporträtt visar spännvidden. Ett gjorde Margareta Iwald som treåring, det andra när hon fyllt 67 år.

– Det är ju samma hår och samma frisyr, säger Emma och skrattar. Mamma håller med och påpekar att hon som treåring hade skrattgropar i kinderna och tar därefter fram en spåkula som hängt med under alla år och alltid stått framme.

– Man kan se mycket i den, säger Margareta och tittar djupt in i kulan.

Emma Iwald-Bäckman berättar att hon börjat med nya tekniker sedan utställningen i mars och avslöjar att det hänger ihop med en önskan om husdjur. Till dockorna.

– Jag har börjat nåltova, säger hon och pekar på en vit pudel som mycket snart fick sällskap av en svart katt.

– Det var så roligt att jag gjorde ett djur till, förklarar hon och berättar att djuren har ståltråd inombords och därför kan posera i den ställning som matte önskar. Emma Iwald-Bäckman har ägnat sig åt animerad film och kan mycket väl tänka sig att använda djuren som modeller i en sådan film. Eller som fotomodeller.

– Jag har också försökt gjuta i plast, fortsätter Emma och visar den första egenhändigt gjutna dockan där vissa delar är i plast och andra i tyg.

– Först gör jag en form i lera och sen gjuter jag i plast. Men det måste gå fort, vätskorna är rinnande i två minuter innan de stelnar och fungerar det inte är det bara att kasta och börja om.

Emma Iwald-Bäckman arbetar heltid på D-Lab och har tillgång till labbets dragskåp vilket är en förutsättning för att slippa de skarpa plastångorna.

– Jag ska fortsätta experimentera och vill i framtiden göra dockor som jag kan sälja, säger hon och sticker inte under stol med att hon vill lägga mer tid på konstnärskapet, det fria skapandet som utgår från foto och måleri men även inkluderar videoproduktioner av olika slag och som det senaste halvåret fått tillskott i form av dockgjutning och nåltovning.

Den vita pudeln är gjord av ull, köpt på Hallgården, och då passade Emma även på att köpa alpackaull till framtida projekt. Hon har bland annat funderat på att göra egna peruker till de dockor hon tillverkar. För det är inte bara egenhändigt gjutna plastdockor som finns hemmavid. Emma har också ett dussintal dockmodeller som hon satt ihop av delar köpta i Korea och Japan. En av dem heter Haruka och han kan ses på några av utställningens foton.

– Jag har samlat och målat dockor i dussintalet år, säger hon och berättar att hon försöker hitta dockor som passar till de karaktärer som tar form i huvudet.

– Jag vill ge mina karaktärer riktig form, förtydligar hon och låter förstå att även det spåret kan leda till animerad film eller videoinslag. Ett sådant är för övrigt på gång och det är en julkalender vars första avsnitt läggs ut 1 december och det sista kommer 25 december eftersom de flesta som tittar bor i USA.

– Jag har ibland knappt hunnit fira julafton för att jag ska hinna göra klart det sista, tillägger hon och berättar att årets kalender görs tillsammans med systern Sandra Bäckman och den som är nyfiken ska leta upp Spaceflikkan på Deviant Art.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.