2015-07-20 06:00

2015-07-30 10:53

En av Teater Nolbys bästa

TEATER: Fartfylld och välspelad Två herrars tjänare

Teater Nolby hade i helgen premiär på Två herrars tjänare. Det är den åttonde sommarproduktionen och också en av de bättre. Möjligen den allra bästa.

Det är bra driv i föreställningen och ensemblen har klart för sig att det inte blir roligare av att man tar i så byxorna spricker. Inget överspel alltså utan alla litar på den komik som finns inbyggd i föreställningen och håller sig i skinnet och på alldeles rätt nivå. Och sen finns det, under den pråliga ytan och alla förvecklingar, ett allvar som inte stoppas i halsen på publiken. Det bara finns och gör att föreställningen får ett längre liv än vad det korta gapflabbet för med sig.

Teater Nolby har under alla somrar hållit sig till 1600- och 1700-talen, så även denna gång eftersom Carlo Goldonis klassiska Två herrars tjänare kom 1745. Det är en tidsepok som får framför allt Nolbys kostymörer och perukmakare att gå bananas. Det finns mycket att upptäcka och rent av förundras över vad gäller utstyrseln. Men även öronen ska ha sitt och Gunnar Hjorths musik är såväl genomtänkt som genomkomponerad. Fast det kan man bara ana denna premiärkväll eftersom en hel del toner blåser bort i den hårda vinden. Det som hörs låter hur som helst såpass intressant att det kanske borde ges ut på cd.

Förvecklingar

Handlingen är inte mycket att orda om. Truffaldino tar tjänst hos två herrar, en är död och den andre är förälskad i den dödes syster. Som iklätt sig rollen som brorsan för att kräva tillbaka lån som brorsan Federigo gett till Pantalone. Federigo har också ruinerat den andre herremannen Florindo och gjorde systern Beatrice arvlös. Federigo uppsökte Florindo som högg ned Federigo innan han flydde från Turin till Venedig där allt utspelas. Pantalone har lovat att dottern Clarice ska gifta sig med Federigo och när Pantalone får höra att Federigo är död lovar han bort dotterns hand till Silvio, en arg ung man som är son till det lärda fruntimret Lombardi. Det blir förstås problem när Federigo återuppstått från de döda, i alla fall så länge alla tror att det är Federigo när det i själva verket är Beatrice som klätt ut sig. Det är utgångspunkterna för den karusell av förvecklingar som uppstår och avhandlas.

Smärtsam scen

David Levi gör Truffaldino med en energi som inte står Duracellkaninen efter. Truffaldino är en Harlekinfigur vars främsta önskemål här i livet tycks vara mat och att få äta. Han talar väldigt ofta om mat och när värdshusvärdinnan Brighella läser matsedeln fungerar det som pornografi för en Truffaldino som kvider av lust. Följande matrally, med musikerna på slagverk i form av kastrull och låda, är en fartfylld och vältajmad uppvisning i konsten att springa i trappor och langa mat.

Truffaldino har en luva av Chico Marx-typ, först enfärgad men sen tvåfärgad när han inte längre vill byta luva efter den herre han för tillfället tjänar. Han hittar på, ljuger skulle andra säga, för att klara sig och är en streetsmart grabb som gör vad som behövs för att klara sig. Men han har ingen kärna. Han är som löken hos Peer Gynt vilket framgår i föreställningens vackraste och mest smärtsamma scen med Smeraldina, som spelas robust och jordnära av Lova Falk.

Smeraldina är rakryggad och rättfram och får till slut nog av överklassens fasoner och att tjäna. Hon och Truffaldino ska göra sig fria, fly och leva ett liv utan att hunsas av överklassen. Truffaldino fegar ur och det gör ont att se den förkrossade och förödmjukade man som nyss var så uppsluppen och fylld av hopp. Truffaldino blir dessutom uppläxad med en fisk, en scen som påminner om fishslappingscenen i Monty Python. Men kanske det ändå finns hopp för Truffaldino, slutscenen antyder att han möjligen bestämt sig och tagit ställning.

Ömklig figur

Om Smeraldina står för någon sorts hopp om en bättre framtid så är Pantalone figuren att ta spjärn emot. Olle Söderberg sprätter runt på scenen, med frisyr och hatt ser han upptill ut som ett skatbo. Pantalone är spelets motor, den som genom sina handlingar förorsakar det mesta trubblet. Lombardi, spelad av Lena Söderberg, beskriver Pantalone som pantad och mäktig, vulgär och förmögen. Det är en farlig kombination eftersom det ger honom makt och myndighet. Men han har inte alltid varit rik utan är en uppkomling som känner villkoren från rännstenen in i själen. Pantalone visar en imponerande förmåga att hitta på nya och målande svordomar, det kan man berömma översättaren Klas Abrahamsson för, och det är säkerligen då Pantalone är sig själv och visar vem han i grund och botten fortfarande är. Pantalone försöker nämligen tala som de lärde och snubblar så gott som varje gång på orden. Han säger till exempel inkontinent när han menar insolvent. Det är lustigt, men också tragiskt. Pantalone är en lismande och ömklig figur och dessa egenskaper förmedlar Olle Söderberg med bravur.

Temperament och glöd

Och så är det föreställningens positiva utropstecken. Liv Elgenklöw är så härligt trumpen och tonårstrulig som den förälskade och bortskämda Clarice. Temperament och glöd, kort sagt mycket bra.

Men ingen i ensemblen faller ur ramen utan alla förvaltar sina respektive kort på ett förtjänstfullt sätt. Teater Nolby har med Två herrars tjänare gett människor från när och fjärran en välgrundad anledning att ta sig till det tidigare skjutshållet vid gamla kungsvägen mot Loka Brunn.

Det är bra driv i föreställningen och ensemblen har klart för sig att det inte blir roligare av att man tar i så byxorna spricker. Inget överspel alltså utan alla litar på den komik som finns inbyggd i föreställningen och håller sig i skinnet och på alldeles rätt nivå. Och sen finns det, under den pråliga ytan och alla förvecklingar, ett allvar som inte stoppas i halsen på publiken. Det bara finns och gör att föreställningen får ett längre liv än vad det korta gapflabbet för med sig.

Teater Nolby har under alla somrar hållit sig till 1600- och 1700-talen, så även denna gång eftersom Carlo Goldonis klassiska Två herrars tjänare kom 1745. Det är en tidsepok som får framför allt Nolbys kostymörer och perukmakare att gå bananas. Det finns mycket att upptäcka och rent av förundras över vad gäller utstyrseln. Men även öronen ska ha sitt och Gunnar Hjorths musik är såväl genomtänkt som genomkomponerad. Fast det kan man bara ana denna premiärkväll eftersom en hel del toner blåser bort i den hårda vinden. Det som hörs låter hur som helst såpass intressant att det kanske borde ges ut på cd.

Förvecklingar

Handlingen är inte mycket att orda om. Truffaldino tar tjänst hos två herrar, en är död och den andre är förälskad i den dödes syster. Som iklätt sig rollen som brorsan för att kräva tillbaka lån som brorsan Federigo gett till Pantalone. Federigo har också ruinerat den andre herremannen Florindo och gjorde systern Beatrice arvlös. Federigo uppsökte Florindo som högg ned Federigo innan han flydde från Turin till Venedig där allt utspelas. Pantalone har lovat att dottern Clarice ska gifta sig med Federigo och när Pantalone får höra att Federigo är död lovar han bort dotterns hand till Silvio, en arg ung man som är son till det lärda fruntimret Lombardi. Det blir förstås problem när Federigo återuppstått från de döda, i alla fall så länge alla tror att det är Federigo när det i själva verket är Beatrice som klätt ut sig. Det är utgångspunkterna för den karusell av förvecklingar som uppstår och avhandlas.

Smärtsam scen

David Levi gör Truffaldino med en energi som inte står Duracellkaninen efter. Truffaldino är en Harlekinfigur vars främsta önskemål här i livet tycks vara mat och att få äta. Han talar väldigt ofta om mat och när värdshusvärdinnan Brighella läser matsedeln fungerar det som pornografi för en Truffaldino som kvider av lust. Följande matrally, med musikerna på slagverk i form av kastrull och låda, är en fartfylld och vältajmad uppvisning i konsten att springa i trappor och langa mat.

Truffaldino har en luva av Chico Marx-typ, först enfärgad men sen tvåfärgad när han inte längre vill byta luva efter den herre han för tillfället tjänar. Han hittar på, ljuger skulle andra säga, för att klara sig och är en streetsmart grabb som gör vad som behövs för att klara sig. Men han har ingen kärna. Han är som löken hos Peer Gynt vilket framgår i föreställningens vackraste och mest smärtsamma scen med Smeraldina, som spelas robust och jordnära av Lova Falk.

Smeraldina är rakryggad och rättfram och får till slut nog av överklassens fasoner och att tjäna. Hon och Truffaldino ska göra sig fria, fly och leva ett liv utan att hunsas av överklassen. Truffaldino fegar ur och det gör ont att se den förkrossade och förödmjukade man som nyss var så uppsluppen och fylld av hopp. Truffaldino blir dessutom uppläxad med en fisk, en scen som påminner om fishslappingscenen i Monty Python. Men kanske det ändå finns hopp för Truffaldino, slutscenen antyder att han möjligen bestämt sig och tagit ställning.

Ömklig figur

Om Smeraldina står för någon sorts hopp om en bättre framtid så är Pantalone figuren att ta spjärn emot. Olle Söderberg sprätter runt på scenen, med frisyr och hatt ser han upptill ut som ett skatbo. Pantalone är spelets motor, den som genom sina handlingar förorsakar det mesta trubblet. Lombardi, spelad av Lena Söderberg, beskriver Pantalone som pantad och mäktig, vulgär och förmögen. Det är en farlig kombination eftersom det ger honom makt och myndighet. Men han har inte alltid varit rik utan är en uppkomling som känner villkoren från rännstenen in i själen. Pantalone visar en imponerande förmåga att hitta på nya och målande svordomar, det kan man berömma översättaren Klas Abrahamsson för, och det är säkerligen då Pantalone är sig själv och visar vem han i grund och botten fortfarande är. Pantalone försöker nämligen tala som de lärde och snubblar så gott som varje gång på orden. Han säger till exempel inkontinent när han menar insolvent. Det är lustigt, men också tragiskt. Pantalone är en lismande och ömklig figur och dessa egenskaper förmedlar Olle Söderberg med bravur.

Temperament och glöd

Och så är det föreställningens positiva utropstecken. Liv Elgenklöw är så härligt trumpen och tonårstrulig som den förälskade och bortskämda Clarice. Temperament och glöd, kort sagt mycket bra.

Men ingen i ensemblen faller ur ramen utan alla förvaltar sina respektive kort på ett förtjänstfullt sätt. Teater Nolby har med Två herrars tjänare gett människor från när och fjärran en välgrundad anledning att ta sig till det tidigare skjutshållet vid gamla kungsvägen mot Loka Brunn.