2015-03-30 06:00

2015-04-07 09:47

Storsatsning fyller Kungsteatern

TEATER

Ett tyg med den amerikanska flaggan som mönster ligger utspillt över ett antal vita fyrkantiga klossar. Tiotalet barn släntrar in och bäddar ned sig i klossarna som den här gången, visar det sig, föreställer någon typ av våningssängar på ett barnhem.

Munhuggning och kuddkrig. En av flickorna ombeds att än en gång läsa brevet. Flickan heter Annie och är född 28 oktober 1920. Men när detta utspelas har tiden förflyttat sig till 1933 i depressionens USA. Peter Krantz krånglar inte till det utan behåller det amerikanska trettiotalet som inramning för berättelsen om barnhemsflickan Annie som inte ger upp sökandet efter de föräldrar som för 13 år sedan dumpade sin då två månader gamla dotter på barnhemmet.

Sentimentalt drama

Musikalen Annie är som sentimental melodram snudd på femstjärnig. Det finns knappt ett enda knep som inte används för att beröra en publik. Där finns det föräldralösa och godhjärtade barnet som plågas av den elaka fylltratt som förestår barnhemmet, barnet rymmer men fångas in, det är juletid, en övergiven hund ingår, lömsk buse intrigerar, en miljonär, förlåt det ska vara biljonär vilket nog borde översättas till miljardär, griper in och visar sig vara såväl öm och kärleksfull som godsint. Längtan. Hopp byts mot förtvivlan. Men alla goda krafter samverkar så när det ser som mörkast ut, för landet, miljardären och Annie, vänder det och allt slutar lyckligt. Så där hjärtevärmande gott och tårdrypande lyckligt. Detta ska inte ses som ironi eller i någon nedsättande mening eftersom det banala är banalt just för att det bygger på känslor och stämningar som är grundläggande och kan delas av väldigt många. Och med massor av barn som dansar och sjunger på scenen förstärks det publikfriande draget ytterligare. Annie innehåller allt detta plus en av musikalvärldens största hitlåtar, sången Tomorrow.

Jättesatsning

Annie är en stor produktion med många inblandade. Teaterföreningen Lyset, Karlskogarevyn Gôrskôj, Öjebokören, Loud Dance Company samt lärare och sång och danselever från Kulturskolan finns med i bilden på olika sätt. Det är kort sagt en jättesatsning och utmaningen blir inte mindre av att alla inblandade är amatörer med mer eller mindre scenvana som dessutom ska sjunga och dansa. Men det har blivit en föreställning som fungerar, om än inte fläckfritt så i alla fall tillräckligt bra för att kalla det en bedrift att få alla medverkande att prestera som de gör. Koreograferna Anelija Karahodzic och Henriette Roos samt Peter Krantz regi bör framhållas. Det viktigaste är inte att vinna utan att delta och kämpa väl hävdade baron Pierre de Coubertin och dessa ord antogs som något slags motto för de olympiska spelen vilket i det här fallet skulle kunna översättas till att främja lusten att sjunga och dansa och stå på scenen.

Charmig Annie

Felicia Fernández Lauri är en charmig Annie medan Christer Jönsson, Amy Glaad och Stefan Chrunak, alla tre kan annars vanligen höras i Öjebokören, står för den främsta sångliga färgringen. Men alla överskuggas av Sylwia Rakowska som gör den elaka miss Hannigan som förestår barnhemmet. Det finns en glöd och intensitet i allt Sylwia Rakowska gör på scenen denna lördag som ställer alla andra i djup skugga. Sylwia Rakowska bjuder på samma formidabla spelglädje som när hon gjorde häxan Västan i Trollkarlen från Oz för snart tio år sedan och även som miss Hannigan är hon ensam värd biljettpengarna.

Därför blir också sången och dansen i Easy Street - ett nummer där vi ombeds glömma allt vi lärt i söndagsskolan för att i stället köra med märkta kort - en av föreställningens höjdpunkter. Easy Street-numret tål att konkurrera med den rörande och förhoppningsfulla sången I morgon som är föreställningens ledmotiv och hjärta.

Munhuggning och kuddkrig. En av flickorna ombeds att än en gång läsa brevet. Flickan heter Annie och är född 28 oktober 1920. Men när detta utspelas har tiden förflyttat sig till 1933 i depressionens USA. Peter Krantz krånglar inte till det utan behåller det amerikanska trettiotalet som inramning för berättelsen om barnhemsflickan Annie som inte ger upp sökandet efter de föräldrar som för 13 år sedan dumpade sin då två månader gamla dotter på barnhemmet.

Sentimentalt drama

Musikalen Annie är som sentimental melodram snudd på femstjärnig. Det finns knappt ett enda knep som inte används för att beröra en publik. Där finns det föräldralösa och godhjärtade barnet som plågas av den elaka fylltratt som förestår barnhemmet, barnet rymmer men fångas in, det är juletid, en övergiven hund ingår, lömsk buse intrigerar, en miljonär, förlåt det ska vara biljonär vilket nog borde översättas till miljardär, griper in och visar sig vara såväl öm och kärleksfull som godsint. Längtan. Hopp byts mot förtvivlan. Men alla goda krafter samverkar så när det ser som mörkast ut, för landet, miljardären och Annie, vänder det och allt slutar lyckligt. Så där hjärtevärmande gott och tårdrypande lyckligt. Detta ska inte ses som ironi eller i någon nedsättande mening eftersom det banala är banalt just för att det bygger på känslor och stämningar som är grundläggande och kan delas av väldigt många. Och med massor av barn som dansar och sjunger på scenen förstärks det publikfriande draget ytterligare. Annie innehåller allt detta plus en av musikalvärldens största hitlåtar, sången Tomorrow.

Jättesatsning

Annie är en stor produktion med många inblandade. Teaterföreningen Lyset, Karlskogarevyn Gôrskôj, Öjebokören, Loud Dance Company samt lärare och sång och danselever från Kulturskolan finns med i bilden på olika sätt. Det är kort sagt en jättesatsning och utmaningen blir inte mindre av att alla inblandade är amatörer med mer eller mindre scenvana som dessutom ska sjunga och dansa. Men det har blivit en föreställning som fungerar, om än inte fläckfritt så i alla fall tillräckligt bra för att kalla det en bedrift att få alla medverkande att prestera som de gör. Koreograferna Anelija Karahodzic och Henriette Roos samt Peter Krantz regi bör framhållas. Det viktigaste är inte att vinna utan att delta och kämpa väl hävdade baron Pierre de Coubertin och dessa ord antogs som något slags motto för de olympiska spelen vilket i det här fallet skulle kunna översättas till att främja lusten att sjunga och dansa och stå på scenen.

Charmig Annie

Felicia Fernández Lauri är en charmig Annie medan Christer Jönsson, Amy Glaad och Stefan Chrunak, alla tre kan annars vanligen höras i Öjebokören, står för den främsta sångliga färgringen. Men alla överskuggas av Sylwia Rakowska som gör den elaka miss Hannigan som förestår barnhemmet. Det finns en glöd och intensitet i allt Sylwia Rakowska gör på scenen denna lördag som ställer alla andra i djup skugga. Sylwia Rakowska bjuder på samma formidabla spelglädje som när hon gjorde häxan Västan i Trollkarlen från Oz för snart tio år sedan och även som miss Hannigan är hon ensam värd biljettpengarna.

Därför blir också sången och dansen i Easy Street - ett nummer där vi ombeds glömma allt vi lärt i söndagsskolan för att i stället köra med märkta kort - en av föreställningens höjdpunkter. Easy Street-numret tål att konkurrera med den rörande och förhoppningsfulla sången I morgon som är föreställningens ledmotiv och hjärta.

Annie

Musikalen Annie av Thomas Meehan, Charles Strouse (musik) och Martin Charnin (text) hade urpremiär 1977. Beppe Wolgers har gjort den svenska översättningen och föreställningen på Kungsteatern har regisserats av Peter Krantz. Anelija Karahodzic och Henriette Roos står för koreografin och i rollerna ser vi bland andra Felicia Fernández Lauri som Annie, Sylwia Rakowska som miss Hannigan, Christer Jönsson som Oliver Warbucks, Amy Glaad som Grace och Stefan Chrunak som Rooster Hannigan. Men på scenen medverkar ytterligare 20-talet vuxna, barn och dansare fördelade på olika konstellationer. Föreställningen spelas på Kungsteatern till 25 april.