2018-02-03 06:00

2018-02-03 06:00

Låt oss göra världen till en bättre plats för alla

KRISTINA LUNDBERG, PRÄST I KARLSKOGA FÖRSAMLING

Vi har i dagarna blivit påminda om förintelsen och förfärliga mänskliga historier från andra världskriget. Jag har levt med de berättelserna under många år eftersom jag har släkt som har tillbringat tid i och avlidit i Auschwitz. Medan min mormor levde fick jag på senare år höra en del fragment från den tiden, men hon som så många andra, ville inte berätta. Idag vet vi att vi behöver få höra de berättelserna för att verka för att det inte kommer att ske igen.

Min morfar blev tvångsinkallad till ett krig han inte ville medverka i och vars ideal han föraktade. Han rapporterades död i strid. Mormor blev änka med fyra små barn. Långt senare fick hon veta att han torterats ihjäl i Gestapos högkvarter på grund av sitt engagemang i motståndsrörelsen. Hon gifte om sig med en man som blev sänd till Auschwitz för att avrättas, men ansågs användbar. Han var en lång, atletisk och stilig karl, men vid befrielsen vägde han endast 38 kilog och kunde inte gå själv. Han blev aldrig mer människa, sa mormor en gång. Jag tror henne.

För ett par år sedan reste jag till Auschwitz och bilderna är kvar på näthinnan. Jag såg barackerna där människor levde under de mest vidriga omständigheter, högarna med barnkläder, skor och resväskor. Varje sak och varje plats där har sin tragiska historia.

Allt detta hände för länge sedan, men vi påminns ofta om att människor i samband med väpnade konflikter kan föda och nära bestialiska dåd mot sina medmänniskor.

Genom min egen forskning har jag kommit nära händelser som föder destruktiva handlingar och jag har lagt mycket tid på att fundera över hur människor som påstår sig stå för frihet, demokrati och rättskänsla kan utföra osannolikt förnedrande illdåd. Exempel som jag studerat har varit övergreppen i det irakiska krigsfängelset Abu Ghraib samt Guantanamo Bay och behandlingen av „fångarna” där. Är det så att väpnade konflikter i sig gör oss blinda för hemskheter och är människovärdet så lätt att bortse ifrån? Under andra världskriget såg många på judar, homosexuella och romer med flera som ”icke-människor”. De påstod ju att de „bara” lydde order – den gången också. Men, detta stämmer inte. Stor del av forskningen visar att de onda handlingarna inte alltid görs på order – det är snarare så att de tenderas att göras på helt frivilliga grunder.

Så länge bestialiska illdåd upprepas i vår värld, så länge någon plågar och torterar en annan levande varelse, så länge vi inte lär av historien – exakt så lång tid måste vi fortsätta att berätta om dessa händelser igen och igen. Av det jag vet om min mormors liv – med de hemskheter som hon delar med miljoner andra människor i världen då och nu, hemskheter som pågår runt om i annan skepnad – så tror jag att världen ändå kan bli en bättre plats om vi berättar och tar del av berättelserna. Då får alla veta att människokränkande våldshandlingar aldrig kan vara okay – oavsett vilka förtecken vi väljer att klä dem i.

Kristina Lundberg

Präst i Karlskoga församling

Min morfar blev tvångsinkallad till ett krig han inte ville medverka i och vars ideal han föraktade. Han rapporterades död i strid. Mormor blev änka med fyra små barn. Långt senare fick hon veta att han torterats ihjäl i Gestapos högkvarter på grund av sitt engagemang i motståndsrörelsen. Hon gifte om sig med en man som blev sänd till Auschwitz för att avrättas, men ansågs användbar. Han var en lång, atletisk och stilig karl, men vid befrielsen vägde han endast 38 kilog och kunde inte gå själv. Han blev aldrig mer människa, sa mormor en gång. Jag tror henne.

För ett par år sedan reste jag till Auschwitz och bilderna är kvar på näthinnan. Jag såg barackerna där människor levde under de mest vidriga omständigheter, högarna med barnkläder, skor och resväskor. Varje sak och varje plats där har sin tragiska historia.

Allt detta hände för länge sedan, men vi påminns ofta om att människor i samband med väpnade konflikter kan föda och nära bestialiska dåd mot sina medmänniskor.

Genom min egen forskning har jag kommit nära händelser som föder destruktiva handlingar och jag har lagt mycket tid på att fundera över hur människor som påstår sig stå för frihet, demokrati och rättskänsla kan utföra osannolikt förnedrande illdåd. Exempel som jag studerat har varit övergreppen i det irakiska krigsfängelset Abu Ghraib samt Guantanamo Bay och behandlingen av „fångarna” där. Är det så att väpnade konflikter i sig gör oss blinda för hemskheter och är människovärdet så lätt att bortse ifrån? Under andra världskriget såg många på judar, homosexuella och romer med flera som ”icke-människor”. De påstod ju att de „bara” lydde order – den gången också. Men, detta stämmer inte. Stor del av forskningen visar att de onda handlingarna inte alltid görs på order – det är snarare så att de tenderas att göras på helt frivilliga grunder.

Så länge bestialiska illdåd upprepas i vår värld, så länge någon plågar och torterar en annan levande varelse, så länge vi inte lär av historien – exakt så lång tid måste vi fortsätta att berätta om dessa händelser igen och igen. Av det jag vet om min mormors liv – med de hemskheter som hon delar med miljoner andra människor i världen då och nu, hemskheter som pågår runt om i annan skepnad – så tror jag att världen ändå kan bli en bättre plats om vi berättar och tar del av berättelserna. Då får alla veta att människokränkande våldshandlingar aldrig kan vara okay – oavsett vilka förtecken vi väljer att klä dem i.

Kristina Lundberg

Präst i Karlskoga församling

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.