2018-01-13 06:00

2018-01-13 06:00

Tjugondedag Knut

PER WÄRMEGÅRD, PASTOR RÄVÅSKYRKAN

Idag är det tjugondedag knut - dagen då vi avslutar vårt julfirande. Tjugo dagar har gått sedan vi firade det stora undret att Gud blev människa. En ibland oss. Då var det festligt och förväntan. Som barn firade vi denna dag julgransplundring då vi klädde vi av granen och bokstavligen kastade ut den genom fönstret. „Nu är glada julen slut, slut, slut, Julegranen bäres ut, ut ut. Men till nästa år igen, kommer han, vår gamle vän, för det har han lovat.”

Att ta dagarna som de kommer är numera svårt. Vi har ju redan i början av december sett julgranar i hemmen. Julkonserterna kan genomföras några veckor före första advent. Och så är det över i ett nafs. På tredjedag jul städas julen bort. Vi tar ut så mycket i förtid. Och nu i januari har bagerier redan börjat sälja semlor. Efterfrågan styr... eller..?

Men varför firar vi Knut idag? Enligt legender så är det till minne av några danska och engelska kungar och prinsar som hette Knut. Några av dem blev helgonförklarade och enligt en tradition dödades den yngste, Knut Lavard, den 7 januari 1131, dagen efter julfirandet. Men för att förlänga julfirande flyttades firandet av Knutsdagen en vecka och sedan 1600-talet är det den 13 januari i Sverige. Som så många traditioner vi firar, så är det olika bakgrund till dem. Det gör att vi kan förundras då vi ser till vår egen tradition, där dagens julfirande är utifrån en amerikans tecknade gestalt och de filmer som sänds på TV på julafton kl 15.00.

Ska vi klaga - eller följa med? Min mor sa ofta de sista levnadsåren: „En dag i taget, och lev idag” som en påminnelse till sig själv, och till oss som stod henne nära, att leva i nuet. Det är en levnadsvisdom vi får ta till oss, då vi så lätt försöker slå knut på oss själva att göra allt på en gång. För det är väl inte det vi ska påminna oss om idag, tjugondedag knut? Vi som så ofta tror att vi måste göra än mer och som kan pressas till det av egnas och andras förväntningar.

Vi behöver kanske lära oss att inte ta ut i förtid, det vi vet ska komma. I en av psalmerna i psalmboken, nr 205, skriver Per Harling:

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser.

Våga vänta tryggt: Snart har dagen grytt. Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.

Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser.

Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot. Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort. Framtiden väntar, vila i tro, kornet som nu slumrar snart börjar gro.

Idag är det tjugondedag knut - dagen då vi avslutar vårt julfirande. Tjugo dagar har gått sedan vi firade det stora undret att Gud blev människa. En ibland oss. Då var det festligt och förväntan. Som barn firade vi denna dag julgransplundring då vi klädde vi av granen och bokstavligen kastade ut den genom fönstret. „Nu är glada julen slut, slut, slut, Julegranen bäres ut, ut ut. Men till nästa år igen, kommer han, vår gamle vän, för det har han lovat.”

Att ta dagarna som de kommer är numera svårt. Vi har ju redan i början av december sett julgranar i hemmen. Julkonserterna kan genomföras några veckor före första advent. Och så är det över i ett nafs. På tredjedag jul städas julen bort. Vi tar ut så mycket i förtid. Och nu i januari har bagerier redan börjat sälja semlor. Efterfrågan styr... eller..?

Men varför firar vi Knut idag? Enligt legender så är det till minne av några danska och engelska kungar och prinsar som hette Knut. Några av dem blev helgonförklarade och enligt en tradition dödades den yngste, Knut Lavard, den 7 januari 1131, dagen efter julfirandet. Men för att förlänga julfirande flyttades firandet av Knutsdagen en vecka och sedan 1600-talet är det den 13 januari i Sverige. Som så många traditioner vi firar, så är det olika bakgrund till dem. Det gör att vi kan förundras då vi ser till vår egen tradition, där dagens julfirande är utifrån en amerikans tecknade gestalt och de filmer som sänds på TV på julafton kl 15.00.

Ska vi klaga - eller följa med? Min mor sa ofta de sista levnadsåren: „En dag i taget, och lev idag” som en påminnelse till sig själv, och till oss som stod henne nära, att leva i nuet. Det är en levnadsvisdom vi får ta till oss, då vi så lätt försöker slå knut på oss själva att göra allt på en gång. För det är väl inte det vi ska påminna oss om idag, tjugondedag knut? Vi som så ofta tror att vi måste göra än mer och som kan pressas till det av egnas och andras förväntningar.

Vi behöver kanske lära oss att inte ta ut i förtid, det vi vet ska komma. I en av psalmerna i psalmboken, nr 205, skriver Per Harling:

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser.

Våga vänta tryggt: Snart har dagen grytt. Våren visar vägen: Gud gör allting nytt.

Genom din ångest, när allt är svårt, delar Gud din smärta och all din gråt.

Vila i din väntan. Stilla mötet sker. All din stora längtan Herren hör och ser.

Livet skiftar fort, kvävs av dödens hot. Herren skingrar rädslan; kornets hopp är stort. Framtiden väntar, vila i tro, kornet som nu slumrar snart börjar gro.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.