2015-09-23 06:00

2015-09-23 11:47

Spring för livet

LINDA EDLUND, ARBETAR MED ENSAMKOMMANDE BARN PÅ POETEN

Vi sprang för våra liv. Sprang ut i mörkret, såg ingenting. De stod kvar på båten och sköt flera skott efter oss. Vi hade bestämt när båten är nära stranden hoppar vi i och springer, allt vad vi kan. Ett skott träffade min nyfunna vän i ryggen han föll till marken. Jag sprang så länge att mina ben vek sig och jag föll ihop. Jag låg ihopkrupen på jorden med bultande hjärta och grät. Det enda jag önskade var att pappa skulle komma och lyfta upp mig. Han skulle säga att vi skulle gå hem, jag ville bara hem. Sen kände jag att det sved i min arm, lite nedanför axeln. Ett skott hade träffat mig och det började göra så ont.

Pappa hade en liten mataffär där alla kunde handla. Det spelade ingen roll vem du var eller vilken grupp du tillhörde. En dag måste jag snabbt komma ut ur landet några gillade inte att han sålde mat till vem som helst. Han hade blivit hotad och det var mig de ville ta. Hade ju inte varit utanför vår by, vart skulle jag ta vägen.

Jag åkte till en stor stad och träffade en man som skulle hjälpa mig och var tvungen att lämna alla mina saker till honom. Han tog lappen som pappa skrivit med numret jag kunde nå honom på. Jag ljög om att min familj skulle skicka pengar. Vi gick in i släpet på en lastbil och satt oss i knät på varandra, fyra stycken på varandra i flera rader. Jag hamnade i mitten. Jag hade tur! Mina ben både värkte och domnade bort. Vi satt ungefär 80 personer i lastbilen, utan mat eller vatten och åkte i 48 timmar utan att stanna. Jag ville bara gråta men jag vågade inte.

När lastbilen stannade var det alldeless tyst. En del kunde inte gå själva, benen hade slutat fungera. Jag förstod också att många inte överlevt. När männen plockade ut oss sprang jag! Jag hade inga pengar och ville inte dö. Jag tänkte bara på mamma, såg henne överallt, var så trött. Jag ville bara att hon skulle hålla om mig.

Jag var på min vakt hela tiden. Männen som hjälper människor pratar med varandra, får de reda på att jag smitit skulle jag dö. Smyger på en båt som ska gå över havet. Båten går sönder och det är alldeles becksvart. Natten är iskall och jag har bara t-shirt och shorts på mig. Jag skakar och det kommer vit dimma ur munnen på mig. Det kommer en annan båt som drar oss tillbaka till hamnen. Där måste vi hoppa i innan vi blir upptäckta.

-Men varför valde du just Sverige, frågar jag.

-För att folket är så vänliga, svarar pojken. Jag hörde det.

Jag tar pojkens händer och hade det inte varit för att hans hudfärg var mörkare kunde det lika gärna varit min kusins sons händer.

- Jag hoppas att du kommer att möta vänliga människor här i Sverige. Jag är så ledsen för att du har blivit utsatt för det här. Du kommer inte kunna ändra på det som hänt och du måste försöka att leva med det. Din saknad efter din familj kommer att göra ont. Men du lever och därmed finns det en massa hopp. Försök att hålla blicken framåt, gå till skolan varje dag. Du vet väl att om ungefär två månader så kommer du och jag att kunna prata svenska med varandra. Så öva nu.

-Okej, fortsätter jag, vi kanske ska vi prata om Svensk midsommar en annan dag.

-Nej nej, svarar pojken. Jag vill höra!

Vi sprang för våra liv. Sprang ut i mörkret, såg ingenting. De stod kvar på båten och sköt flera skott efter oss. Vi hade bestämt när båten är nära stranden hoppar vi i och springer, allt vad vi kan. Ett skott träffade min nyfunna vän i ryggen han föll till marken. Jag sprang så länge att mina ben vek sig och jag föll ihop. Jag låg ihopkrupen på jorden med bultande hjärta och grät. Det enda jag önskade var att pappa skulle komma och lyfta upp mig. Han skulle säga att vi skulle gå hem, jag ville bara hem. Sen kände jag att det sved i min arm, lite nedanför axeln. Ett skott hade träffat mig och det började göra så ont.

Pappa hade en liten mataffär där alla kunde handla. Det spelade ingen roll vem du var eller vilken grupp du tillhörde. En dag måste jag snabbt komma ut ur landet några gillade inte att han sålde mat till vem som helst. Han hade blivit hotad och det var mig de ville ta. Hade ju inte varit utanför vår by, vart skulle jag ta vägen.

Jag åkte till en stor stad och träffade en man som skulle hjälpa mig och var tvungen att lämna alla mina saker till honom. Han tog lappen som pappa skrivit med numret jag kunde nå honom på. Jag ljög om att min familj skulle skicka pengar. Vi gick in i släpet på en lastbil och satt oss i knät på varandra, fyra stycken på varandra i flera rader. Jag hamnade i mitten. Jag hade tur! Mina ben både värkte och domnade bort. Vi satt ungefär 80 personer i lastbilen, utan mat eller vatten och åkte i 48 timmar utan att stanna. Jag ville bara gråta men jag vågade inte.

När lastbilen stannade var det alldeless tyst. En del kunde inte gå själva, benen hade slutat fungera. Jag förstod också att många inte överlevt. När männen plockade ut oss sprang jag! Jag hade inga pengar och ville inte dö. Jag tänkte bara på mamma, såg henne överallt, var så trött. Jag ville bara att hon skulle hålla om mig.

Jag var på min vakt hela tiden. Männen som hjälper människor pratar med varandra, får de reda på att jag smitit skulle jag dö. Smyger på en båt som ska gå över havet. Båten går sönder och det är alldeles becksvart. Natten är iskall och jag har bara t-shirt och shorts på mig. Jag skakar och det kommer vit dimma ur munnen på mig. Det kommer en annan båt som drar oss tillbaka till hamnen. Där måste vi hoppa i innan vi blir upptäckta.

-Men varför valde du just Sverige, frågar jag.

-För att folket är så vänliga, svarar pojken. Jag hörde det.

Jag tar pojkens händer och hade det inte varit för att hans hudfärg var mörkare kunde det lika gärna varit min kusins sons händer.

- Jag hoppas att du kommer att möta vänliga människor här i Sverige. Jag är så ledsen för att du har blivit utsatt för det här. Du kommer inte kunna ändra på det som hänt och du måste försöka att leva med det. Din saknad efter din familj kommer att göra ont. Men du lever och därmed finns det en massa hopp. Försök att hålla blicken framåt, gå till skolan varje dag. Du vet väl att om ungefär två månader så kommer du och jag att kunna prata svenska med varandra. Så öva nu.

-Okej, fortsätter jag, vi kanske ska vi prata om Svensk midsommar en annan dag.

-Nej nej, svarar pojken. Jag vill höra!