2015-07-31 11:10

2015-07-31 11:19

Gör inga försök att revidera historien

JURIDISKA FAKULTETEN: Svar till Catarina Forsbergs ledare "Måste lära av historien"

Catarina Forsberg är ”upprörd, förbannad och orolig” för att Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har bytt ut professorsporträtten i Fakultetsrummet och Rättegångssalen mot nya konstverk. Det har vi gjort eftersom det är viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade i mötesrum och lärosalar än att visa några porträtt av utvalda, äldre manliga kollegor.

Och då ”förstår [hon] verkligen ingenting”. Jag skall kort förklara.

Men först en allvarligare sak: Catarina Forsberg antyder att fakulteten, genom att byta ut tavlorna, skulle försöka plocka bort bitar ur vår historia och låtsas som att den inte finns. Men då har hon inte läst hela informationstexten på www.jurinst.su.se där det tydligt står att tavlorna på fakultetens första professorer (sex av de totalt 13 porträtten som bytts ut) hängs upp på annan plats. Där blir de inte mindre synliga än tidigare, men de syns i ett lämpligare sammanhang. Övriga tavlor placeras på kollegers arbetsrum om de så önskar (några har gjort det) eller magasineras.

Det är en befängd tanke att fakulteten genom att byta ut porträtten skulle försöka revidera eller sudda ut sin historia. Juridiska fakulteten i Stockholm skäms inte för sig. Vi har haft många framstående kolleger. Dem visar vi respekt främst genom att citera dem, bygga på deras arbeten eller kritisera dem.

Vi har också haft enskilda kolleger som utmärkt sig med t.ex. antisemitiska eller allmänt invandrarfientliga uppfattningar. Det är inget som fakulteten är stolt över, men inte heller något som vi försöker dölja eller revidera.

Självklart försöker vi inte heller förtränga att samtliga fakultetens professorer fram till 1970-talet var vita män. Varför skulle vi det?

Kanske Catarina Forsberg menar att man skapar eller återger historia genom porträttmålningar på tidigare chefer och kolleger. Jag håller inte med. Vi varken skapar eller återger historia på det sättet. Det är i varje fall ett förlegat, förenklat och - faktiskt - irrelevant (och tråkigt) sätt att försöka visa fakultetens historia på. Därför gör vi inte heller några nya porträtt.

Snarare uppfattas en samling porträtt i sammanträdesrum och undervisningssalar - särskilt om de återger en homogen grupp, som i det här fallet enbart vita män - av studenter, anställda och externa besökare som att fakulteten beskriver vad den är eller vill vara idag; vilka som bör inkluderas och vilka som inte hör hemma här. Därför ändrade vi dessa två rum. Att erbjuda mötesrum och lärosalar där alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade förblir viktigare än att visa porträtt av utvalda tidigare kollegor på väggarna.

Jonas Ebbesson

Dekan Juridiska fakulteten

Stockholms universitet

Catarina Forsberg är ”upprörd, förbannad och orolig” för att Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet har bytt ut professorsporträtten i Fakultetsrummet och Rättegångssalen mot nya konstverk. Det har vi gjort eftersom det är viktigare att alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade i mötesrum och lärosalar än att visa några porträtt av utvalda, äldre manliga kollegor.

Och då ”förstår [hon] verkligen ingenting”. Jag skall kort förklara.

Men först en allvarligare sak: Catarina Forsberg antyder att fakulteten, genom att byta ut tavlorna, skulle försöka plocka bort bitar ur vår historia och låtsas som att den inte finns. Men då har hon inte läst hela informationstexten på www.jurinst.su.se där det tydligt står att tavlorna på fakultetens första professorer (sex av de totalt 13 porträtten som bytts ut) hängs upp på annan plats. Där blir de inte mindre synliga än tidigare, men de syns i ett lämpligare sammanhang. Övriga tavlor placeras på kollegers arbetsrum om de så önskar (några har gjort det) eller magasineras.

Det är en befängd tanke att fakulteten genom att byta ut porträtten skulle försöka revidera eller sudda ut sin historia. Juridiska fakulteten i Stockholm skäms inte för sig. Vi har haft många framstående kolleger. Dem visar vi respekt främst genom att citera dem, bygga på deras arbeten eller kritisera dem.

Vi har också haft enskilda kolleger som utmärkt sig med t.ex. antisemitiska eller allmänt invandrarfientliga uppfattningar. Det är inget som fakulteten är stolt över, men inte heller något som vi försöker dölja eller revidera.

Självklart försöker vi inte heller förtränga att samtliga fakultetens professorer fram till 1970-talet var vita män. Varför skulle vi det?

Kanske Catarina Forsberg menar att man skapar eller återger historia genom porträttmålningar på tidigare chefer och kolleger. Jag håller inte med. Vi varken skapar eller återger historia på det sättet. Det är i varje fall ett förlegat, förenklat och - faktiskt - irrelevant (och tråkigt) sätt att försöka visa fakultetens historia på. Därför gör vi inte heller några nya porträtt.

Snarare uppfattas en samling porträtt i sammanträdesrum och undervisningssalar - särskilt om de återger en homogen grupp, som i det här fallet enbart vita män - av studenter, anställda och externa besökare som att fakulteten beskriver vad den är eller vill vara idag; vilka som bör inkluderas och vilka som inte hör hemma här. Därför ändrade vi dessa två rum. Att erbjuda mötesrum och lärosalar där alla på fakulteten kan känna sig delaktiga och inkluderade förblir viktigare än att visa porträtt av utvalda tidigare kollegor på väggarna.

Jonas Ebbesson

Dekan Juridiska fakulteten

Stockholms universitet

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.