2015-01-26 06:00

2015-01-26 06:00

Jakt säkrar överlevnad

VARGJAKT: Alliansens rovdjurpolitik är bra

Fredagen den 16 januari, samma dag som vargjakten startade i Örebro och Värmlands län, efter klartecken från kammarrätten, besökte jag, Gustaf Beck-Friis, Laxå, Caroline Dieker, Askersund, Tom Rymoen, Nora samt Pär-Ove Lindqvist, Lindesberg, SLUs Forskningsanstalt på Grimsö några mil utanför Lindesberg. Här bedrivs statlig viltforskning med bland annat vargforskning och lodjursforskning, något vi är mycket stolta för. Vi tyckte detta besök var viktigt eftersom det samtidigt som vargjakten nu startar ännu pågår en intensiv debatt om just vargjakten.

Vårt syfte med besöket var dels att lära oss mera om den svenska vargstammen dels lära mer om lodjursstammen. Det finns inga vargar som är så genetisk kartlagda som den svenska vargstammen. Forskarna kan på individnivå genetiken på de svenska vargarna. Genproverna tas på avföring från vargen vilket är mycket resurskrävande och därmed dyrt, enskild varg måste helt enkelt följas tills spillning hittas för att kunna ta prov. Tekniken har dock utvecklats så numera kan man ta prover även på urin, vilket gör att det är lättare att hitta DNA-material, i alla fall på vintern.

Via dessa DNA-prover och andra hjälpmedel, som kameror i terrängen, vet man idag att det finns 400 vargar i Sverige (räknat vintern 2012-2013). Huvudparten av dessa finns i fem län, Dalarna, Gävleborg, Västmanland och de tätaste populationerna finns i Värmland och Örebro Län. Det är svårt med samexistens med vargar och renar därför finns vargen knappast alls längre norrut och söderut har den också tvingats skjutas på grund av svårighet med samexistens med tamboskap och människor. Det innebär att de 400 vargarna egentligen inte finns i hela Sverige, utan i fem län.

Eftersom man så noga DNA-undersökt våra vargar vet man att huvudparten av vargarna i Skandinavien är mycket nära släkt med varandra. Huvudparten är lika nära besläktade som helsyskon. Därför är det av stort värde att det kommer in vandringsvargar´ från Finland eller Ryssland och att deras gener blandas med de skandinaviska vargarna. De skandinaviska vargarna är på intet sätt unika vargar, de är samma vargar som det finns gott om i Ryssland och flera av de östeuropeiska länderna. Vargen är för övrigt näst efter råttan och människan den på jorden mest spridda formen av däggdjur.

Vargarna lever i flockar och flocken består oftast av en alfahona och en alfahanne och deras valpar, de flesta valpar lämnar föräldraflocken efter ett år, men en del valpar blir kvar upp till två år. En vargflock tar i genomsnitt en älgkalv var 4-5 dag (alternativt rådjur om det finns tillgång). Bevarandestatus, dvs det antal varg som behövs för att stammen ska säkras i Sverige bedöms till mellan 180 och 270 vargar. Därför har viltvårdsdelegationen för Örebro Län sett att vargjakt är bra och säkrar vargens fortsatta överlevnad i Sverige och Skandinavien.

Lodjuren däremot är mindre vanliga i världen och lever inte som vargen i flock. Precis som en del andra stora kattdjur lever lodjuren ensamma och honan föder själv upp sina ungar. Lodjuret finns också i nästan hela Sverige och stammen har hämtat sig från att vara i det närmaste utrotningshotad. Lodjuren behöver pga sitt mera stationära beteende och färre ungar per år ett högre antal individer för att bevarandestatus ska upprätthållas. Ett lodjur slår ett rådjur (alternativt annan föda) varje vecka. Idag finns ca 142 lodjursfamiljer och lodjuren har de senaste åren minskat något i antal. Antalet ligger under det antal som behövs för att bevarandestatus. Lodjuren har rådjuren som ett av sina bytesdjur, vilket även vargen har. Därför är en stor vargpopulation en konkurrent mot lodjuren. De olika rovdjursarterna har lite olika val av föda men de konkurrerar också med varandra om de vilt de slår.

Vårt besök på Grimsö var intressant och lärorikt. Det stärkte oss också i vår uppfattning att Alliansens noga genomarbetade rovdjurspolitik är bra och fast förankrad.

Lotta Olsson

Riksdagsledamot (m)

Örebro Län

Fredagen den 16 januari, samma dag som vargjakten startade i Örebro och Värmlands län, efter klartecken från kammarrätten, besökte jag, Gustaf Beck-Friis, Laxå, Caroline Dieker, Askersund, Tom Rymoen, Nora samt Pär-Ove Lindqvist, Lindesberg, SLUs Forskningsanstalt på Grimsö några mil utanför Lindesberg. Här bedrivs statlig viltforskning med bland annat vargforskning och lodjursforskning, något vi är mycket stolta för. Vi tyckte detta besök var viktigt eftersom det samtidigt som vargjakten nu startar ännu pågår en intensiv debatt om just vargjakten.

Vårt syfte med besöket var dels att lära oss mera om den svenska vargstammen dels lära mer om lodjursstammen. Det finns inga vargar som är så genetisk kartlagda som den svenska vargstammen. Forskarna kan på individnivå genetiken på de svenska vargarna. Genproverna tas på avföring från vargen vilket är mycket resurskrävande och därmed dyrt, enskild varg måste helt enkelt följas tills spillning hittas för att kunna ta prov. Tekniken har dock utvecklats så numera kan man ta prover även på urin, vilket gör att det är lättare att hitta DNA-material, i alla fall på vintern.

Via dessa DNA-prover och andra hjälpmedel, som kameror i terrängen, vet man idag att det finns 400 vargar i Sverige (räknat vintern 2012-2013). Huvudparten av dessa finns i fem län, Dalarna, Gävleborg, Västmanland och de tätaste populationerna finns i Värmland och Örebro Län. Det är svårt med samexistens med vargar och renar därför finns vargen knappast alls längre norrut och söderut har den också tvingats skjutas på grund av svårighet med samexistens med tamboskap och människor. Det innebär att de 400 vargarna egentligen inte finns i hela Sverige, utan i fem län.

Eftersom man så noga DNA-undersökt våra vargar vet man att huvudparten av vargarna i Skandinavien är mycket nära släkt med varandra. Huvudparten är lika nära besläktade som helsyskon. Därför är det av stort värde att det kommer in vandringsvargar´ från Finland eller Ryssland och att deras gener blandas med de skandinaviska vargarna. De skandinaviska vargarna är på intet sätt unika vargar, de är samma vargar som det finns gott om i Ryssland och flera av de östeuropeiska länderna. Vargen är för övrigt näst efter råttan och människan den på jorden mest spridda formen av däggdjur.

Vargarna lever i flockar och flocken består oftast av en alfahona och en alfahanne och deras valpar, de flesta valpar lämnar föräldraflocken efter ett år, men en del valpar blir kvar upp till två år. En vargflock tar i genomsnitt en älgkalv var 4-5 dag (alternativt rådjur om det finns tillgång). Bevarandestatus, dvs det antal varg som behövs för att stammen ska säkras i Sverige bedöms till mellan 180 och 270 vargar. Därför har viltvårdsdelegationen för Örebro Län sett att vargjakt är bra och säkrar vargens fortsatta överlevnad i Sverige och Skandinavien.

Lodjuren däremot är mindre vanliga i världen och lever inte som vargen i flock. Precis som en del andra stora kattdjur lever lodjuren ensamma och honan föder själv upp sina ungar. Lodjuret finns också i nästan hela Sverige och stammen har hämtat sig från att vara i det närmaste utrotningshotad. Lodjuren behöver pga sitt mera stationära beteende och färre ungar per år ett högre antal individer för att bevarandestatus ska upprätthållas. Ett lodjur slår ett rådjur (alternativt annan föda) varje vecka. Idag finns ca 142 lodjursfamiljer och lodjuren har de senaste åren minskat något i antal. Antalet ligger under det antal som behövs för att bevarandestatus. Lodjuren har rådjuren som ett av sina bytesdjur, vilket även vargen har. Därför är en stor vargpopulation en konkurrent mot lodjuren. De olika rovdjursarterna har lite olika val av föda men de konkurrerar också med varandra om de vilt de slår.

Vårt besök på Grimsö var intressant och lärorikt. Det stärkte oss också i vår uppfattning att Alliansens noga genomarbetade rovdjurspolitik är bra och fast förankrad.

Lotta Olsson

Riksdagsledamot (m)

Örebro Län

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.