2015-01-24 06:00

2015-01-24 06:00

Alla ska med?!

UNGDOMSIDROTT: Viktigt att se till att barn och ungdomar får plats

I pressen och i TV diskuteras ofta ungdomsidrotten.

Man frågar sig hur man ska göra för att alla ska få vara med.

Jag tänker främst diskutera situationen i ishockey eftersom jag har erfarenhet som lagledare i sju år för ungdomar från 7 till 14 år.

- En förening kan ta emot ett visst antal ungdomar som vill spela.

Hur många som får vara med beror på föreningens förmåga att ordna följande tre saker:

- Lagledare

- Tränare

- Istid

samt inte minst viktigt; engagerade föräldrar som ställer upp med skjuts, material m.m.

- Ovan nämnda förutsättningar gör att en del ungdomar inte kan börja i en förening.

Eftersom verksamheten bygger på frivilliga insatser utgör detta också en begränsning för klubbarna eftersom dessa inte har råd att betala ledare och tränare några större summor.

Utan alla frivilliga skulle idrotten i landet tyna bort.

- Vad gör man då ?

Enda möjligheten är då att kommunen, förbunden och andra med penningmedel går in och stöttar klubbarna för att utöka verksamheten så att alla får vara med. Om kommunen betalar ledare och tränare kan detta uppfattas som orättvist gentemot de som frivilligt ställer upp.

Detta skulle då också bli en politisk fråga inom kommunen och kanske falla på grund av andra prioriteringar.

Frågan är svår och beror som mycket annat i samhället på pengar.

- Diskuteras också hur man tar hand om ungdomarna och vilka som får spela m.m.

Vi gjorde så att vi antecknade vilka som kom på träningarna.

De som tränade regelbundet fick vara med på matcherna oavsett hur duktiga de var. Detta för att motivera träningen och förhindra att den som var väldigt duktig, men ej kom så ofta på träningarna för att han ansåg sig given i laget, inte utan vidare fick spela matcher.

Ingen press på spelarna bara de kämpade och gjorde sitt bästa. Efter matcherna var alla lika nöjda att ha fått spela oavsett om man förlorat eller vunnit.

Tävlingsinstinkten finns alltid och den ska man inte ta ifrån dem.

Man kan ju tänka sig följande.

Släpp ut tjugo knattar på isen med var sin klubba och puck.

Utan ledning eller något mål och mening skulle hälften ledsna och gå därifrån. Resten skulle kanske dela upp i två lag och spela.

Föräldrarna hade vi koll på så att de inte skrek vilt på spelarna och kommenterade på sitt sätt. Detta kunde stressa de yngre spelarna.

- Beträffande istider har klubbarna i landsorten bättre villkor som mer istider, närmare till rinken, mer kontakt spelarna emellan osv.

I t.ex Stockholm finn det dåligt med rinkar. Spelarna i storklubbarna kan bo flera mil från varandra och träffas bara på matcherna.

En gång fick vi boka en träning med tioåringarna fem mil bort, ett entimmespass, lunch och ytterligare ett pass. Då gällde det att föräldrarna ställde upp med skjuts.

Fotbollen har däremot bättre villkor. Här kan man bara träffas, gå till en plan, dela upp och spela. Inga kostnader för dyra skridskor, klubbor och skydd m.m.

Trots allt är vi ändå en av världens bästa idrottsnationer och jämfört med folkmängden kanske den bästa.

Så kämpa på och låt pucken glida in i mål och bollen sitta i krysset.

Åke Schwartz

I pressen och i TV diskuteras ofta ungdomsidrotten.

Man frågar sig hur man ska göra för att alla ska få vara med.

Jag tänker främst diskutera situationen i ishockey eftersom jag har erfarenhet som lagledare i sju år för ungdomar från 7 till 14 år.

- En förening kan ta emot ett visst antal ungdomar som vill spela.

Hur många som får vara med beror på föreningens förmåga att ordna följande tre saker:

- Lagledare

- Tränare

- Istid

samt inte minst viktigt; engagerade föräldrar som ställer upp med skjuts, material m.m.

- Ovan nämnda förutsättningar gör att en del ungdomar inte kan börja i en förening.

Eftersom verksamheten bygger på frivilliga insatser utgör detta också en begränsning för klubbarna eftersom dessa inte har råd att betala ledare och tränare några större summor.

Utan alla frivilliga skulle idrotten i landet tyna bort.

- Vad gör man då ?

Enda möjligheten är då att kommunen, förbunden och andra med penningmedel går in och stöttar klubbarna för att utöka verksamheten så att alla får vara med. Om kommunen betalar ledare och tränare kan detta uppfattas som orättvist gentemot de som frivilligt ställer upp.

Detta skulle då också bli en politisk fråga inom kommunen och kanske falla på grund av andra prioriteringar.

Frågan är svår och beror som mycket annat i samhället på pengar.

- Diskuteras också hur man tar hand om ungdomarna och vilka som får spela m.m.

Vi gjorde så att vi antecknade vilka som kom på träningarna.

De som tränade regelbundet fick vara med på matcherna oavsett hur duktiga de var. Detta för att motivera träningen och förhindra att den som var väldigt duktig, men ej kom så ofta på träningarna för att han ansåg sig given i laget, inte utan vidare fick spela matcher.

Ingen press på spelarna bara de kämpade och gjorde sitt bästa. Efter matcherna var alla lika nöjda att ha fått spela oavsett om man förlorat eller vunnit.

Tävlingsinstinkten finns alltid och den ska man inte ta ifrån dem.

Man kan ju tänka sig följande.

Släpp ut tjugo knattar på isen med var sin klubba och puck.

Utan ledning eller något mål och mening skulle hälften ledsna och gå därifrån. Resten skulle kanske dela upp i två lag och spela.

Föräldrarna hade vi koll på så att de inte skrek vilt på spelarna och kommenterade på sitt sätt. Detta kunde stressa de yngre spelarna.

- Beträffande istider har klubbarna i landsorten bättre villkor som mer istider, närmare till rinken, mer kontakt spelarna emellan osv.

I t.ex Stockholm finn det dåligt med rinkar. Spelarna i storklubbarna kan bo flera mil från varandra och träffas bara på matcherna.

En gång fick vi boka en träning med tioåringarna fem mil bort, ett entimmespass, lunch och ytterligare ett pass. Då gällde det att föräldrarna ställde upp med skjuts.

Fotbollen har däremot bättre villkor. Här kan man bara träffas, gå till en plan, dela upp och spela. Inga kostnader för dyra skridskor, klubbor och skydd m.m.

Trots allt är vi ändå en av världens bästa idrottsnationer och jämfört med folkmängden kanske den bästa.

Så kämpa på och låt pucken glida in i mål och bollen sitta i krysset.

Åke Schwartz

Detta är en opinionstext. Skribenten svarar för de åsikter som framförs i texten.