2018-09-23 16:12

2018-09-23 16:12

Ett lågintensivt men högoktanigt drama

TEATER: Länsteatern har haft urpremiär på Glasäpplen av Anders Duus

Det här är radhusgatan precis där du bor och så nämns namn och nummer på ett antal gator. Det är en av de första dagarna som börjar lukta höst och höstkänslan förstärks av att en kvinna får lust att plocka svamp. Anslaget i Anders Duus pjäs Glasäpplen är försåtligt alldagligt och mellanmjölkigt.

Länsteatern hade i helgen urpremiär på Anders Duus senaste pjäs Glasäpplen som är ett kammarspel för tre skådespelare och sju rollfigurer. Anders Hambraeus, Anna Lyons och Hans Christian Thulin rör sig hela tiden i en och samma scenbild. I fonden står ett långbord fyllt av rekvisita som bara delvis kommer till användning men i övrigt är det upp till skådespelarna att tillsammans med Helena Sandström Cruz, regi, skapa bilderna. Hambraues, Lyons och Thulin är oerhört vältajmade och bjuder på stort skådespeleri på liten yta, som det skulle heta om trion framträtt på Behrn arena.

Men vad är det då som bjuds? Glasäpplen har mycket litet med diskbänksrealism att göra, även om ett och annat är förankrat i det vardagliga. Spelet är lågintensivt men högoktanigt. Det är något slags profant requiem för vilsegångna själar som skulle kunna vara komponerat av en något mer kultiverad släkting till far Ubu. Kontrasten mellan den beige ytan och det sprakande språket och de halsbrytande associationerna för tankarna till Lautréamonts fras om det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord.

Magnus ska bara dricka upp sitt kaffe innan han gör något annat vilket får Ellinor, frun, att ta fram dammsugaren. Ditt kön kan höra hur det knastrar under skorna och ändå sitta och dricka kaffe men det kan inte mitt kön konstaterar Ellinor med dammsugaren i högsta hugg.

Paret har en son, Alvin, nio år, som fått ett Hieronymus Bosch-lego. Men han klagar bittert på att det inte går att bygga ett riktigt helvete utan rätt klossar eftersom mamma jagat klossarna över golvet med dammsugaren.

Alvin är dessutom ständigt snorig och Reine, som bor nästgårds, kallar honom Snorläppen och Alvins kompisar Ebbe och Vilma benämns som Grisnäsan och Horungen. De tre barnen kallar å andra sidan Reine för Häxyngel eftersom han är son till en tant som kallas häxan.

Uppsugandet av legobitar och det rinnande snoret illustreras ljudligt.

Reine har dokumenterat barnens härjningar i 102 ögonvittnesbevisböcker. Alla klockslag är inskrivna med en kort beskrivning av vad som hänt. Han kan ses som sär eller eljest som norrlänningen skulle säga. Men är han det?

Är han kanske bara ensam och missförstådd? Reine tar med sig det brännbollsträ han svarvade i åttan och går för att tala med Snorläppen men Ellinor öppnar. Det står en man med baseballträ säger hon. Det är ett brännbollsträ replikerar Reine och Ellinor tycker att det ur hotsynpunkt inte spelar någon roll.

Magnus använder ordet pascha och Ellinor slår upp det och får veta att det betyder ämbetsman i osmanska riket vilket leder till kommentaren: Du säger i princip att turkar är lata.

Varför tror Alvin, han är som sagt nio år, att muslimer dödar alla som inte är muslimer?

Vem litar du på, psykohäxan eller ditt eget barn, mamma, säger Alvin och betoningen på mamma är ett eko av Nationalteaterns rockorkester i Barn av vår tid.

Kan en kvinna bära nyinköpta krabbor på ett så sexigt vis att det väcker förhoppningar hos en man?

Är samlandet av trägubbar ett sätt att skapa kontinuitet och mening med livet? Är det just det som behövs i ett äktenskap som är som en häst som brutit båda frambenen och därför bör skjutas?

Vad händer när det som ses som vidskepligt skvaller om häxor och förbannelser konkretiseras av en man i rullstol?

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig tillbaka, säger Reine och påpekar att hans mamma, av barnen kallad häxan, tillade tack och lov. Är det så eller ska vi försöka göra något vettigt av dessa dagar?

Som att gå och se Glasäpplen på Örebro Teater.

Länsteatern hade i helgen urpremiär på Anders Duus senaste pjäs Glasäpplen som är ett kammarspel för tre skådespelare och sju rollfigurer. Anders Hambraeus, Anna Lyons och Hans Christian Thulin rör sig hela tiden i en och samma scenbild. I fonden står ett långbord fyllt av rekvisita som bara delvis kommer till användning men i övrigt är det upp till skådespelarna att tillsammans med Helena Sandström Cruz, regi, skapa bilderna. Hambraues, Lyons och Thulin är oerhört vältajmade och bjuder på stort skådespeleri på liten yta, som det skulle heta om trion framträtt på Behrn arena.

Men vad är det då som bjuds? Glasäpplen har mycket litet med diskbänksrealism att göra, även om ett och annat är förankrat i det vardagliga. Spelet är lågintensivt men högoktanigt. Det är något slags profant requiem för vilsegångna själar som skulle kunna vara komponerat av en något mer kultiverad släkting till far Ubu. Kontrasten mellan den beige ytan och det sprakande språket och de halsbrytande associationerna för tankarna till Lautréamonts fras om det oförmodade mötet mellan ett paraply och en symaskin på ett operationsbord.

Magnus ska bara dricka upp sitt kaffe innan han gör något annat vilket får Ellinor, frun, att ta fram dammsugaren. Ditt kön kan höra hur det knastrar under skorna och ändå sitta och dricka kaffe men det kan inte mitt kön konstaterar Ellinor med dammsugaren i högsta hugg.

Paret har en son, Alvin, nio år, som fått ett Hieronymus Bosch-lego. Men han klagar bittert på att det inte går att bygga ett riktigt helvete utan rätt klossar eftersom mamma jagat klossarna över golvet med dammsugaren.

Alvin är dessutom ständigt snorig och Reine, som bor nästgårds, kallar honom Snorläppen och Alvins kompisar Ebbe och Vilma benämns som Grisnäsan och Horungen. De tre barnen kallar å andra sidan Reine för Häxyngel eftersom han är son till en tant som kallas häxan.

Uppsugandet av legobitar och det rinnande snoret illustreras ljudligt.

Reine har dokumenterat barnens härjningar i 102 ögonvittnesbevisböcker. Alla klockslag är inskrivna med en kort beskrivning av vad som hänt. Han kan ses som sär eller eljest som norrlänningen skulle säga. Men är han det?

Är han kanske bara ensam och missförstådd? Reine tar med sig det brännbollsträ han svarvade i åttan och går för att tala med Snorläppen men Ellinor öppnar. Det står en man med baseballträ säger hon. Det är ett brännbollsträ replikerar Reine och Ellinor tycker att det ur hotsynpunkt inte spelar någon roll.

Magnus använder ordet pascha och Ellinor slår upp det och får veta att det betyder ämbetsman i osmanska riket vilket leder till kommentaren: Du säger i princip att turkar är lata.

Varför tror Alvin, han är som sagt nio år, att muslimer dödar alla som inte är muslimer?

Vem litar du på, psykohäxan eller ditt eget barn, mamma, säger Alvin och betoningen på mamma är ett eko av Nationalteaterns rockorkester i Barn av vår tid.

Kan en kvinna bära nyinköpta krabbor på ett så sexigt vis att det väcker förhoppningar hos en man?

Är samlandet av trägubbar ett sätt att skapa kontinuitet och mening med livet? Är det just det som behövs i ett äktenskap som är som en häst som brutit båda frambenen och därför bör skjutas?

Vad händer när det som ses som vidskepligt skvaller om häxor och förbannelser konkretiseras av en man i rullstol?

Så går en dag från vårt liv och kommer aldrig tillbaka, säger Reine och påpekar att hans mamma, av barnen kallad häxan, tillade tack och lov. Är det så eller ska vi försöka göra något vettigt av dessa dagar?

Som att gå och se Glasäpplen på Örebro Teater.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.