2018-08-04 06:00

2018-08-04 06:00

På kryckor och på en höft

LÖRDAGSTANKE

Två gamla uttryck som beskriver att allt inte går eller har gått riktigt som det skulle.
Men för att ta det från början.

Efter att ha linkat omkring som en kopia av Zeb Macahan alldeles för länge, så damp äntligen kallelsen ner i brevlådan.

– Välkommen till Lindesbergs lasarett, så ska vi byta ut den där utslitna höftkulan på dig.

Det brukar ta en så där tre dagar och så är du på väg hem igen. Sjukhuset i Linde anses också som ett av rikets bästa när det gäller höftledsoperationer.

– Jo så är det, vi har en felmarginal på en procent, blev man upplyst om vid inskrivningen och är det något sjukhus i Sverige som säger att dom har mindre än det. Ja, då ljuger man eller också opererar man inte alls.

Lät ju bra det där men ändå blev man inte kvitt den där gnagande känslan.

Nå'n måste ju bli den där ynka procenten och ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag att det måste vara jag. Jag menar, det hade ju jävlats en del under resans gång så varför skulle det ta slut nu?

Men hur som helst med det, efter incheckning, noggrann tvagning och en sömnlös natt var det dags att rullas in för operation och för undertecknad som aldrig varit med om något liknande tog fantasin över.

Tänk er, ett gigantiskt rymdskepp med blinkande displayer, skarpa lampor överallt och en hel besättning grönklädda varelser som man bara såg ögonen på. Som sakta gled omkring och väntade på kommandot - stycka jordvarelsen i strimlor och slamsor.

– Men först ska du få en ryggmärgsbedövning, kom det från en av varelserna. På ren svenska.

Fa'n dom måste ha nå'n kodningsmanick som översätter deras marsianska på bara ett kick.

Men i alla fall, efter att ha kommenderats ner i fosterställning – bara det en bedrift av en två meter lång jordvarelse – så började en av dom att sticka.

Men inte fasen fungerade det, känseln förblev och efter diverse skakningar på sina huvuden konstaterade Överste Marsvarelsen:

– Du, vi fixar det här ändå. Det luktar litet otäckt av den här masken...

Och det var det sista jag hörde. Ten and out Totto innan dom ens hunnit till tre.

Operationen gick bra, så när på att den tog nästan tre timmar i stället för förväntade 45 minuter och efteråt konstaterade benkarvaren:

– Du, det här var nå't bland det jävligaste jag sett.

Kroppen svarade med blåmärke från armhålan ner till fotknölen vilket fick en av mina rumsfränder att utbrista:

– Faen, du ser ju ut som en jätteaubergine!

Så, utan att gå in på för mycket detaljer kan med fog påstås att jag inte var med i matchen hela tiden. Men till slut - efter tio dagar, åtta påsar blod i ena armen och lika mycket näringslösning i den andra – var det dags att checka ut.

Gubbar hade kommit och gått på löpande band och att man var den där ynka procenten rådde det inte längre något tvivel om. Men som sagt, till slut satt man där i sjukhusets foajé och väntade på sjuktransport hemåt.

Med rullator, kryckor, en stor kasse mediciner och diverse handbagage såg man ut som en charterturist på väg hem efter en vecka på Mallis.

Men, det var värt varenda sekund. Värken är borta, rullatorn samlar damm och så småningom kommer kryckorna gå samma öde till mötes.

Slutigen, ett stort tack till alla på Lindesbergs lasarett som är värda en egen krönika full med superlativer.

Efter att ha linkat omkring som en kopia av Zeb Macahan alldeles för länge, så damp äntligen kallelsen ner i brevlådan.

– Välkommen till Lindesbergs lasarett, så ska vi byta ut den där utslitna höftkulan på dig.

Det brukar ta en så där tre dagar och så är du på väg hem igen. Sjukhuset i Linde anses också som ett av rikets bästa när det gäller höftledsoperationer.

– Jo så är det, vi har en felmarginal på en procent, blev man upplyst om vid inskrivningen och är det något sjukhus i Sverige som säger att dom har mindre än det. Ja, då ljuger man eller också opererar man inte alls.

Lät ju bra det där men ändå blev man inte kvitt den där gnagande känslan.

Nå'n måste ju bli den där ynka procenten och ju mer jag tänkte på det desto säkrare blev jag att det måste vara jag. Jag menar, det hade ju jävlats en del under resans gång så varför skulle det ta slut nu?

Men hur som helst med det, efter incheckning, noggrann tvagning och en sömnlös natt var det dags att rullas in för operation och för undertecknad som aldrig varit med om något liknande tog fantasin över.

Tänk er, ett gigantiskt rymdskepp med blinkande displayer, skarpa lampor överallt och en hel besättning grönklädda varelser som man bara såg ögonen på. Som sakta gled omkring och väntade på kommandot - stycka jordvarelsen i strimlor och slamsor.

– Men först ska du få en ryggmärgsbedövning, kom det från en av varelserna. På ren svenska.

Fa'n dom måste ha nå'n kodningsmanick som översätter deras marsianska på bara ett kick.

Men i alla fall, efter att ha kommenderats ner i fosterställning – bara det en bedrift av en två meter lång jordvarelse – så började en av dom att sticka.

Men inte fasen fungerade det, känseln förblev och efter diverse skakningar på sina huvuden konstaterade Överste Marsvarelsen:

– Du, vi fixar det här ändå. Det luktar litet otäckt av den här masken...

Och det var det sista jag hörde. Ten and out Totto innan dom ens hunnit till tre.

Operationen gick bra, så när på att den tog nästan tre timmar i stället för förväntade 45 minuter och efteråt konstaterade benkarvaren:

– Du, det här var nå't bland det jävligaste jag sett.

Kroppen svarade med blåmärke från armhålan ner till fotknölen vilket fick en av mina rumsfränder att utbrista:

– Faen, du ser ju ut som en jätteaubergine!

Så, utan att gå in på för mycket detaljer kan med fog påstås att jag inte var med i matchen hela tiden. Men till slut - efter tio dagar, åtta påsar blod i ena armen och lika mycket näringslösning i den andra – var det dags att checka ut.

Gubbar hade kommit och gått på löpande band och att man var den där ynka procenten rådde det inte längre något tvivel om. Men som sagt, till slut satt man där i sjukhusets foajé och väntade på sjuktransport hemåt.

Med rullator, kryckor, en stor kasse mediciner och diverse handbagage såg man ut som en charterturist på väg hem efter en vecka på Mallis.

Men, det var värt varenda sekund. Värken är borta, rullatorn samlar damm och så småningom kommer kryckorna gå samma öde till mötes.

Slutigen, ett stort tack till alla på Lindesbergs lasarett som är värda en egen krönika full med superlativer.

  • Torbjörn S. Karlsson

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.