2018-08-04 06:00

2018-08-04 06:00

Berätta hur du vill ha det

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

”Mamma, skulle det hända mig någonting så vill jag donera”.
Så sa tioåriga Embla till sin mamma när de pratade om organdonation.
En kort tid därefter omkom Embla i en trafikolycka.

I dag lever sex barn vidare tack vare hennes beslut. När jag läste artikeln i Expressen hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka.

Och samtidigt tänkte jag på hur viktigt det är att vi talar om för våra nära och kära vad vi vill. Döden är ett känsligt ämne, men detta med organdonation är något som vi måste prata med varandra om – innan det är försent.

För mig har det varit en självklarhet sedan 1985. Då var jag 20 år gammal och sådär odödlig som man bara kan vara i den åldern Men i november samma år omkom hockeymålvakten Pelle Lindbergh och han var 26 år gammal. Hans föräldrar beslutade att donera hans organ så att andra människor kunde leva vidare.

Det faktum att han var så nära mig i ålder och hans föräldrars beslut att donera sonens organ fick mig att fundera både över min egen dödlighet och vad jag ville skulle hända om det värsta inträffade.

Och för mig var det faktiskt väldigt enkelt: om någon människa kan få ett bättre liv med något av mina organ så ska de få den chansen.

Detta är också något jag berättar för alla som orkar lyssna. Jag har också ett donationskort i plånboken.

Men skrämmande ofta när jag diskuterar detta så säger folk att de ”inte funderat så mycket på detta”, ”att nu när jag säger det så är det klart att man borde anmäla sig till donationsregistret, men de har inte kommit sig för”.

Missförstå mig rätt, jag är verkligen inte ute efter att pådyvla någon min åsikt, detta är naturligtvis ett beslut som varje människa ska och måste fatta själv. Jag har också den största respekt för folk som av olika anledningar inte vill donera några organ.

Men snälla du: berätta hur du vill ha det!

Om man som anhörig ska hantera att en människa man älskar håller på att försvinna ur ens liv ska man inte samtidigt behöva fundera på läkarens fråga om hur man ställer sig till organdonation.

Då ska man genom smärtan och tårarna kunna svara ”Absolut, min dotter ville donera sina organ”, eller ”Nej, min make var tydlig med att han inte vill donera några organ”.

Vi måste våga börja prata om detta.

Det är ett enkelt sätt både att bespara våra kära lite smärta – och kanske rädda liv.

I dag lever sex barn vidare tack vare hennes beslut. När jag läste artikeln i Expressen hade jag svårt att hålla tårarna tillbaka.

Och samtidigt tänkte jag på hur viktigt det är att vi talar om för våra nära och kära vad vi vill. Döden är ett känsligt ämne, men detta med organdonation är något som vi måste prata med varandra om – innan det är försent.

För mig har det varit en självklarhet sedan 1985. Då var jag 20 år gammal och sådär odödlig som man bara kan vara i den åldern Men i november samma år omkom hockeymålvakten Pelle Lindbergh och han var 26 år gammal. Hans föräldrar beslutade att donera hans organ så att andra människor kunde leva vidare.

Det faktum att han var så nära mig i ålder och hans föräldrars beslut att donera sonens organ fick mig att fundera både över min egen dödlighet och vad jag ville skulle hända om det värsta inträffade.

Och för mig var det faktiskt väldigt enkelt: om någon människa kan få ett bättre liv med något av mina organ så ska de få den chansen.

Detta är också något jag berättar för alla som orkar lyssna. Jag har också ett donationskort i plånboken.

Men skrämmande ofta när jag diskuterar detta så säger folk att de ”inte funderat så mycket på detta”, ”att nu när jag säger det så är det klart att man borde anmäla sig till donationsregistret, men de har inte kommit sig för”.

Missförstå mig rätt, jag är verkligen inte ute efter att pådyvla någon min åsikt, detta är naturligtvis ett beslut som varje människa ska och måste fatta själv. Jag har också den största respekt för folk som av olika anledningar inte vill donera några organ.

Men snälla du: berätta hur du vill ha det!

Om man som anhörig ska hantera att en människa man älskar håller på att försvinna ur ens liv ska man inte samtidigt behöva fundera på läkarens fråga om hur man ställer sig till organdonation.

Då ska man genom smärtan och tårarna kunna svara ”Absolut, min dotter ville donera sina organ”, eller ”Nej, min make var tydlig med att han inte vill donera några organ”.

Vi måste våga börja prata om detta.

Det är ett enkelt sätt både att bespara våra kära lite smärta – och kanske rädda liv.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.