2018-07-14 06:00

2018-07-14 06:00

Lintotten som blev blågul hjälte

KRÖNIKA: BJÖRN REIMERS

För nästa exakt 29 år sedan flyttade vi in i vårt hus i Degerfors där vi fortfarande bor kvar. Som förvirrade 08-or med tre barn och hundvalp försökte vi anpassa oss till en helt ny miljö.

Vi hade förberett oss lite genom att vi på våren besökt skolan där vår äldsta dotter skulle gå och därmed också träffat några av hennes blivande skolkompisar. Några av dem var redan på plats och mötte upp när flyttlasset kom. Dottern spelade tennis hemma i Sundbyberg. På plats i det nya hemmet fick hon omedelbart veta att i Degerfors var det fotboll som gällde. Hon omskolades snabbt och fick Yrjö Toivonen som tränare. Därmed blev familjen Toivonen en av de allra första familjer vi lärde känna i Degerfors. Vår då fyra år gamla son Fredric fick i samma stund en ny kompis i en ett år yngre lintott som numera är hela Sveriges kelgris och som gjort stor succé i fotbolls-VM som en av hjältarna i det blågula landslaget. Fredric och Ola blev ler och långhalm under flera år. De var med på varenda av tjejernas träning där också Olas storasyster fanns med. Lite senare blev de också en del av Degerfors IF P84, båda lite för unga, men entusiasmen var det inget fel på så det märktes inte särskilt. Under några år gjorde dessa grabbar inget annat än åt, sov och spelade fotboll. De slet ut både vår gräsmatta och den hemma hos Toivonens och de missade, som sagt, inte en enda träning, varken deras egna eller deras systrars. Att Ola hade talangen att bli något stort syntes väldigt tidigt. Det är ju ingen garanti att det sedan blir så, men i Olas fall kändes det som allt var utstakat. Fredric hamnade på bänken i DIF som 16-åring målvakt, men ett sent upptäckt hjärtfel satte stopp för fortsatt karriär, det är dock en annan historia.

Jag har givetvis följt Olas karriär lite utifrån, och även fått en del inside från pappa Yrjö över tid. Minns särskilt hur nära det var att han hamnade i mitt gamla favoritlag Liverpool vilket hade varit galet häftigt, men tyvärr blev det aldrig verklighet.

Nu är det i alla fall väldigt mäktigt att se vilken fantastisk fotbollsspelare han är och ingen är gladare än jag att han nu fått kröna sin karriär med ett VM. Ola har haft många belackare och har fått utstå en hel del skit, men det är ju heller aldrig så lätt att bli profet i sin egen hemby, särskilt inte i en bruksort som Degerfors. Därför är det extra kul att se hur han har ägt och levererat under detta fantastiska VM med vibbar från sommaren 1994.

Ola är inte hemma så ofta, men de senaste somrarna har han, tillsammans med Patrik Werner, hållit populära fotbollsträningar på Stora Valla inom ramen för OP Fotboll College, där OP står för Ola och Patrik. Jag ser då samma spjuver och busunge i ögonen på den 32-årige Ola när han lirar med ungarna som den 10-årige hemma i vår trädgård när det begav sig. En brukspôjk helt enkelt om än numera så världsvan efter många år utomlands.

VM-sommarn har varit helt galen. Det är svårt att fatta vilket engagemang denna fantastiska lek kan framkalla. Sjungande, jublande, gråtande, dansande supportrar från hela världen samlade i ett hett Ryssland med det gemensamt att de har ett stort hjärta för fotboll och mer eller mindre går i döden för sitt landslag. Den gula väggen har återigen levererat kärlek till vårt blågula landslag.

Tack hela gänget för en fantastisk prestation!

Vi hade förberett oss lite genom att vi på våren besökt skolan där vår äldsta dotter skulle gå och därmed också träffat några av hennes blivande skolkompisar. Några av dem var redan på plats och mötte upp när flyttlasset kom. Dottern spelade tennis hemma i Sundbyberg. På plats i det nya hemmet fick hon omedelbart veta att i Degerfors var det fotboll som gällde. Hon omskolades snabbt och fick Yrjö Toivonen som tränare. Därmed blev familjen Toivonen en av de allra första familjer vi lärde känna i Degerfors. Vår då fyra år gamla son Fredric fick i samma stund en ny kompis i en ett år yngre lintott som numera är hela Sveriges kelgris och som gjort stor succé i fotbolls-VM som en av hjältarna i det blågula landslaget. Fredric och Ola blev ler och långhalm under flera år. De var med på varenda av tjejernas träning där också Olas storasyster fanns med. Lite senare blev de också en del av Degerfors IF P84, båda lite för unga, men entusiasmen var det inget fel på så det märktes inte särskilt. Under några år gjorde dessa grabbar inget annat än åt, sov och spelade fotboll. De slet ut både vår gräsmatta och den hemma hos Toivonens och de missade, som sagt, inte en enda träning, varken deras egna eller deras systrars. Att Ola hade talangen att bli något stort syntes väldigt tidigt. Det är ju ingen garanti att det sedan blir så, men i Olas fall kändes det som allt var utstakat. Fredric hamnade på bänken i DIF som 16-åring målvakt, men ett sent upptäckt hjärtfel satte stopp för fortsatt karriär, det är dock en annan historia.

Jag har givetvis följt Olas karriär lite utifrån, och även fått en del inside från pappa Yrjö över tid. Minns särskilt hur nära det var att han hamnade i mitt gamla favoritlag Liverpool vilket hade varit galet häftigt, men tyvärr blev det aldrig verklighet.

Nu är det i alla fall väldigt mäktigt att se vilken fantastisk fotbollsspelare han är och ingen är gladare än jag att han nu fått kröna sin karriär med ett VM. Ola har haft många belackare och har fått utstå en hel del skit, men det är ju heller aldrig så lätt att bli profet i sin egen hemby, särskilt inte i en bruksort som Degerfors. Därför är det extra kul att se hur han har ägt och levererat under detta fantastiska VM med vibbar från sommaren 1994.

Ola är inte hemma så ofta, men de senaste somrarna har han, tillsammans med Patrik Werner, hållit populära fotbollsträningar på Stora Valla inom ramen för OP Fotboll College, där OP står för Ola och Patrik. Jag ser då samma spjuver och busunge i ögonen på den 32-årige Ola när han lirar med ungarna som den 10-årige hemma i vår trädgård när det begav sig. En brukspôjk helt enkelt om än numera så världsvan efter många år utomlands.

VM-sommarn har varit helt galen. Det är svårt att fatta vilket engagemang denna fantastiska lek kan framkalla. Sjungande, jublande, gråtande, dansande supportrar från hela världen samlade i ett hett Ryssland med det gemensamt att de har ett stort hjärta för fotboll och mer eller mindre går i döden för sitt landslag. Den gula väggen har återigen levererat kärlek till vårt blågula landslag.

Tack hela gänget för en fantastisk prestation!

  • Björn Reimers

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.