2018-05-12 06:00

2018-05-12 06:00

Jag är stolt över vårt hem

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Det är konstigt detta med hus, hem och trädgård.

Om man ska tro tv-tablåer och magasin så är det – tillsammans med matlagning – det viktigaste som finns här i världen.

Det tycker inte jag. Jag är absolut inte vad engelsmännen kallar ”houseproud”, vilket fritt översatt skulle bli ”husstolt”.

Vi har inte en enda exklusiv sak i vårt hem, inte en enda exotisk växt i vår trädgård.

Vi har ju inte gröna gardiner till rosa tapeter och en orange soffa om man säger så, och det är mer blommor än ogräs i rabatterna. Men mycket mer än så är det faktiskt inte.

Ändå känns det så bra att komma hem varje dag, det är som att sjunka ner i en trygg, sliten öronlappsfåtölj.

Jag har funderat en hel del på detta, utan att kunna sätta fingret på varför jag trivs så bra i något som jag faktiskt inte lagt ner speciellt mycket tid och pengar på.

Men häromdagen när en arbetskamrat tittade på de tavlor och teckningar som hänger på väggarna förstod jag äntligen.

Det handlar om allt jag upplevt i detta hus under de drygt 20 år vi bott här.

Det vi har på väggarna är bara i undantagsfall gjort av en konstnär – det mesta är sådant som flickorna gjort. Minnen och ett sätt att behålla tiden som har en tendens att gå alldeles för fort. Fotografierna är från tillfällen som betytt mycket för oss.

Klösmärkena på tapeten har någon av våra älskade katter åstadkommit. Köksbordet har min make fixat och målat medan svärmor hjälpte mig att klä om stolarna. Runt de gamla borden på altan har det skrattats så många gånger att de inte gör ett dugg att de är gamla och slita och har en vaxduk på sig.

 

Glasen är inte dyra och fina, annat än de vi ärvt, men så behöver man inte heller vara orolig för att något ska gå sönder. Servisen är gammal.

Blommorna i rabatterna är inte dyra och tjusiga – men många av dem har jag fått i födelsedagspresent genom åren. Fruktträden är inte beskurna av en arborist– men två av dem är dopgåvor till våra flickor.

Vi har haft fantastiska dagar när allt varit så nära perfekt det kan bli. Men vi har också tagit oss igenom perioder av smärta, sjukdom och missräkningar. Vi har varit ledsna och besvikna på varandra, men ändå kämpat vidare. Vi har stöttat varandra när det har varit som allra jobbigast.

Tillsammans har vi byggt ett liv så gott vi har kunnat, och det har gått ganska bra på det stora hela.

Och det är det som är skönt att komma hem till.

Så nej, jag är inte speciellt stolt över vårt hus.

Men jag är väldigt stolt över vårt hem, jag är ”homeproud”.

 

Om man ska tro tv-tablåer och magasin så är det – tillsammans med matlagning – det viktigaste som finns här i världen.

Det tycker inte jag. Jag är absolut inte vad engelsmännen kallar ”houseproud”, vilket fritt översatt skulle bli ”husstolt”.

Vi har inte en enda exklusiv sak i vårt hem, inte en enda exotisk växt i vår trädgård.

Vi har ju inte gröna gardiner till rosa tapeter och en orange soffa om man säger så, och det är mer blommor än ogräs i rabatterna. Men mycket mer än så är det faktiskt inte.

Ändå känns det så bra att komma hem varje dag, det är som att sjunka ner i en trygg, sliten öronlappsfåtölj.

Jag har funderat en hel del på detta, utan att kunna sätta fingret på varför jag trivs så bra i något som jag faktiskt inte lagt ner speciellt mycket tid och pengar på.

Men häromdagen när en arbetskamrat tittade på de tavlor och teckningar som hänger på väggarna förstod jag äntligen.

Det handlar om allt jag upplevt i detta hus under de drygt 20 år vi bott här.

Det vi har på väggarna är bara i undantagsfall gjort av en konstnär – det mesta är sådant som flickorna gjort. Minnen och ett sätt att behålla tiden som har en tendens att gå alldeles för fort. Fotografierna är från tillfällen som betytt mycket för oss.

Klösmärkena på tapeten har någon av våra älskade katter åstadkommit. Köksbordet har min make fixat och målat medan svärmor hjälpte mig att klä om stolarna. Runt de gamla borden på altan har det skrattats så många gånger att de inte gör ett dugg att de är gamla och slita och har en vaxduk på sig.

 

Glasen är inte dyra och fina, annat än de vi ärvt, men så behöver man inte heller vara orolig för att något ska gå sönder. Servisen är gammal.

Blommorna i rabatterna är inte dyra och tjusiga – men många av dem har jag fått i födelsedagspresent genom åren. Fruktträden är inte beskurna av en arborist– men två av dem är dopgåvor till våra flickor.

Vi har haft fantastiska dagar när allt varit så nära perfekt det kan bli. Men vi har också tagit oss igenom perioder av smärta, sjukdom och missräkningar. Vi har varit ledsna och besvikna på varandra, men ändå kämpat vidare. Vi har stöttat varandra när det har varit som allra jobbigast.

Tillsammans har vi byggt ett liv så gott vi har kunnat, och det har gått ganska bra på det stora hela.

Och det är det som är skönt att komma hem till.

Så nej, jag är inte speciellt stolt över vårt hus.

Men jag är väldigt stolt över vårt hem, jag är ”homeproud”.

 

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.