2018-05-04 06:00

2018-05-04 06:00

Den eviga kampen

GABRIELLA LAGERSTAM

Den eviga kampen stavas – läxor.

Jag hör hur mitt mantra är den lättsamma meningen ”barn, nu måste vi göra läxorna!

Självklart kommer de rusandes och slänger upp böcker och stenciler med full entusiasm och hojtar glatt att det här är deras absoluta favoritdag! Läxdagen! Bästa dagen är här!

Så sitter vi där tillsammans och skrattar och räknar addition, division och skriver så långa meningar vi bara kan. Vi läser i kapitelboken och tycker att allt är så spännande.

Eller...inte riktigt.

Det där lättsamma mantrat jag har haft i mitt huvud där jag pedagogiskt och med en behaglig ton dvs inte för argt, inte för krävande, inte för tyst, med lagom pondus (som i nio av tio fall brukar funka när man har något barnen behöver göra något) sagt åt barnen att läxorna ska göras har bytts ut mot något Katlaliknande vrål.

Det blir mer och mer en desperation i rösten.

”Nu är det läxdags! Nu måste vi lägga på en rem här för läxorna ska vara inlämnade om några dagar. Okej, men då lovar ni att göra dem imorgon? Ja okej, bra. För faan läxorna ska vara inne imorgon! Gör dem nuuuu!” Jag blir sur på maken för att jag har fått sagt till tio gånger och han bara nio, maken blir sur på mig för att jag hoppade över vår ordinarie ”läxdag”, vi blir irriterade på barnen som inte kan göra läxorna när vi säger att det är dags. Dottern blir sur på mig för jag är sur på hennes pappa och storebror blir sur på lillebror för han tycker inte om när lillebror blir vrång. Allas blodsocker är längst golvlisterna för det där förbannade pastavattnet aldrig vill koka upp.

Läxdags ändå hörrni! Alldeles alldeles underbart...

Sen kommer de släpandes med stencilerna, den ena lite surare än den andra och demonstrativt tar fram de sämsta stiftpennorna, de utan stift såklart.

Tar ytterligare en kvart innan jag lokaliserat blyertspennor eftersom de både är av den bestämda åsikten att man inte kan göra läxor med varken krita eller bläckpenna.

Läser på stencilen som yngsta sonen har med sig hem. Matte.

Min akilleshäl här i livet. Finns inget som jag avskyr så mycket som matte. Men! Det ska man ju inte förmedla till barnen. Det ska ju vara roligt med siffror! Så jag sitter och biter mig i tungan när de efterfrågar summan, termer, subtraktion, division, addition och en del andra avancerade ord som jag i smyg sitter och googlar för att inte verka helt lost i samtalet med min nioåring.

Han tittar lite undrande på mig ibland när jag knyter handen i någon slags vinnargest när jag lyckats lokalisera vad en term är och fått ut rätt differens.

Vid varje tal vi räknar tillsammans så lägger han handen på min axel och berömmer hur bra det går.

Sen helt plötsligt är det han som sitter och undervisar mig med sitt läxpapper.

”Mamma, idag var du jättebra när vi gjorde läxorna.”

”Du kunde ju förklara allt så bra! Lovar ni att göra läxorna direkt nästa gång, så vi slipper tjata på er? Det blir ju så tråkigt då när vi blir osams.”

”Jag lovar mamma, vi måste ha mycket tid om du ska lära dig saker.”

Älskar när barnen är brutalt ärliga.

Jag hör hur mitt mantra är den lättsamma meningen ”barn, nu måste vi göra läxorna!

Självklart kommer de rusandes och slänger upp böcker och stenciler med full entusiasm och hojtar glatt att det här är deras absoluta favoritdag! Läxdagen! Bästa dagen är här!

Så sitter vi där tillsammans och skrattar och räknar addition, division och skriver så långa meningar vi bara kan. Vi läser i kapitelboken och tycker att allt är så spännande.

Eller...inte riktigt.

Det där lättsamma mantrat jag har haft i mitt huvud där jag pedagogiskt och med en behaglig ton dvs inte för argt, inte för krävande, inte för tyst, med lagom pondus (som i nio av tio fall brukar funka när man har något barnen behöver göra något) sagt åt barnen att läxorna ska göras har bytts ut mot något Katlaliknande vrål.

Det blir mer och mer en desperation i rösten.

”Nu är det läxdags! Nu måste vi lägga på en rem här för läxorna ska vara inlämnade om några dagar. Okej, men då lovar ni att göra dem imorgon? Ja okej, bra. För faan läxorna ska vara inne imorgon! Gör dem nuuuu!” Jag blir sur på maken för att jag har fått sagt till tio gånger och han bara nio, maken blir sur på mig för att jag hoppade över vår ordinarie ”läxdag”, vi blir irriterade på barnen som inte kan göra läxorna när vi säger att det är dags. Dottern blir sur på mig för jag är sur på hennes pappa och storebror blir sur på lillebror för han tycker inte om när lillebror blir vrång. Allas blodsocker är längst golvlisterna för det där förbannade pastavattnet aldrig vill koka upp.

Läxdags ändå hörrni! Alldeles alldeles underbart...

Sen kommer de släpandes med stencilerna, den ena lite surare än den andra och demonstrativt tar fram de sämsta stiftpennorna, de utan stift såklart.

Tar ytterligare en kvart innan jag lokaliserat blyertspennor eftersom de både är av den bestämda åsikten att man inte kan göra läxor med varken krita eller bläckpenna.

Läser på stencilen som yngsta sonen har med sig hem. Matte.

Min akilleshäl här i livet. Finns inget som jag avskyr så mycket som matte. Men! Det ska man ju inte förmedla till barnen. Det ska ju vara roligt med siffror! Så jag sitter och biter mig i tungan när de efterfrågar summan, termer, subtraktion, division, addition och en del andra avancerade ord som jag i smyg sitter och googlar för att inte verka helt lost i samtalet med min nioåring.

Han tittar lite undrande på mig ibland när jag knyter handen i någon slags vinnargest när jag lyckats lokalisera vad en term är och fått ut rätt differens.

Vid varje tal vi räknar tillsammans så lägger han handen på min axel och berömmer hur bra det går.

Sen helt plötsligt är det han som sitter och undervisar mig med sitt läxpapper.

”Mamma, idag var du jättebra när vi gjorde läxorna.”

”Du kunde ju förklara allt så bra! Lovar ni att göra läxorna direkt nästa gång, så vi slipper tjata på er? Det blir ju så tråkigt då när vi blir osams.”

”Jag lovar mamma, vi måste ha mycket tid om du ska lära dig saker.”

Älskar när barnen är brutalt ärliga.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.