2018-03-10 06:00

2018-03-10 06:00

Så oerhört imponerande, BIK

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Jag brukar inte ha svårt att hitta ord. Jag har ju faktiskt levt på just ord i 30 år. Men nu vete tusan hur jag ska formulera mig.

Det BIK har gjort denna säsong imponerar på ett sätt mer på mig än förra säsongens osannolika framgångssaga.

Att få en organisation att prestera över sin kapacitet, att få alla spelare att spela lite bättre än de egentligen ska kunna är en fantastisk prestation. Det kräver naturligtvis ett fantastiskt ledarskap att ro det i hamn.

Men i år känns det som att BIK – både organisation och spelare – tagit ett steg till.

Årets lag såg inte lika imponerande ut som föregående års. Alla vet ju innerst inne att med de resurser BIK har är det i stort sett omöjligt att lyckas med värvningarna säsong efter säsong.

Men ändå... På något sätt skulle de väl fixa det i alla fall? Eller? Mot bättre vetande var vi många som nog ändå innerst inne hoppades på ännu en succésäsong.

Men det blåste motvind i stort sett från första nedsläpp. Jag upplevde att det saknades grundtrygghet, det kändes som att spelarna inte riktigt hittade sina roller.

Och kanske tyngdes spelare och tränare också innerst inne av att de kände förväntningarna att upprepa föregående säsongs succé.

Ganska snabbt parkerade sig BIK i botten av tabellen, och det mesta gick i stå.

Då fattade ledningen det både smärtsamma och nödvändiga beslutet att sparka tränarna. Två profiler som varit BIK trogna i evigheter, som först gett allt de hade som spelare och sedan nästan, nästan tagit BIK upp till hockeyns finrum.

Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit. Även om alla vet hur tuffa villkoren är på toppen så måste det ha kostat på.

Till att börja med såg det ut som att den nye tränaren skulle vända trenden. Några bra matcher, några poäng närmare i bottenstriden.

Men det lyfte aldrig.

I större delen av årets serie har BIK legat på en plats som skulle tvinga dem att kvala för att få vara kvar i Allsvenskan.

Tänk er själva att jobba i konstant motvind. Att hela tiden befinna sig i underläge. Att ligga kvar i botten även när man vunnit och spelat bättre än på länge.

Match efter match. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Och orka hålla ihop. Orka kämpa och slåss och till sist klara sig kvar.

Jag tycker som sagt att detta på sitt sätt är mer imponerande än förra succésäsongen.

Och jag tror att BIK som förening och organisation går stärkta ur detta.

Att de har ett stort hjärta visste vi sedan gammalt.

Nu har de bevisat att de även har modet att fatta tuffa beslut och mental styrka att orka kämpa mot alla odds.

Bäva månde konkurrenterna.

Jag brukar inte ha svårt att hitta ord. Jag har ju faktiskt levt på just ord i 30 år. Men nu vete tusan hur jag ska formulera mig.

Det BIK har gjort denna säsong imponerar på ett sätt mer på mig än förra säsongens osannolika framgångssaga.

Att få en organisation att prestera över sin kapacitet, att få alla spelare att spela lite bättre än de egentligen ska kunna är en fantastisk prestation. Det kräver naturligtvis ett fantastiskt ledarskap att ro det i hamn.

Men i år känns det som att BIK – både organisation och spelare – tagit ett steg till.

Årets lag såg inte lika imponerande ut som föregående års. Alla vet ju innerst inne att med de resurser BIK har är det i stort sett omöjligt att lyckas med värvningarna säsong efter säsong.

Men ändå... På något sätt skulle de väl fixa det i alla fall? Eller? Mot bättre vetande var vi många som nog ändå innerst inne hoppades på ännu en succésäsong.

Men det blåste motvind i stort sett från första nedsläpp. Jag upplevde att det saknades grundtrygghet, det kändes som att spelarna inte riktigt hittade sina roller.

Och kanske tyngdes spelare och tränare också innerst inne av att de kände förväntningarna att upprepa föregående säsongs succé.

Ganska snabbt parkerade sig BIK i botten av tabellen, och det mesta gick i stå.

Då fattade ledningen det både smärtsamma och nödvändiga beslutet att sparka tränarna. Två profiler som varit BIK trogna i evigheter, som först gett allt de hade som spelare och sedan nästan, nästan tagit BIK upp till hockeyns finrum.

Jag kan inte föreställa mig hur jobbigt det måste ha varit. Även om alla vet hur tuffa villkoren är på toppen så måste det ha kostat på.

Till att börja med såg det ut som att den nye tränaren skulle vända trenden. Några bra matcher, några poäng närmare i bottenstriden.

Men det lyfte aldrig.

I större delen av årets serie har BIK legat på en plats som skulle tvinga dem att kvala för att få vara kvar i Allsvenskan.

Tänk er själva att jobba i konstant motvind. Att hela tiden befinna sig i underläge. Att ligga kvar i botten även när man vunnit och spelat bättre än på länge.

Match efter match. Vecka efter vecka. Månad efter månad.

Och orka hålla ihop. Orka kämpa och slåss och till sist klara sig kvar.

Jag tycker som sagt att detta på sitt sätt är mer imponerande än förra succésäsongen.

Och jag tror att BIK som förening och organisation går stärkta ur detta.

Att de har ett stort hjärta visste vi sedan gammalt.

Nu har de bevisat att de även har modet att fatta tuffa beslut och mental styrka att orka kämpa mot alla odds.

Bäva månde konkurrenterna.

Har du synpunkter på det som sägs i texten? Skriv då gärna en kommentar via tjänsten Ifrågasätt men tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Vi förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga samt publicera kommentar i papperstidningen.