2017-12-02 06:00

2017-12-02 06:00

Vilken tur att han finns i mitt liv

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Vi är väldigt olika, min man och jag. Och samtidigt så väldigt lika. Eller så har vi blivit allt mer lika varandra under de 25 år vi delat ljuvt och lett.

Jag vet faktiskt inte, och kanske spelar det inte så stor roll egentligen, för det funkar ju.

Precis hur bra det funkar har jag blivit påmind om på sistone.

Jag har haft det jag kallar en downperiod. Ni vet när det känns som att dygnet inte räcker till för allt som ska göras. När det inte verkar spela någon roll hur många problem man löser – det kommer hela tiden nya. När man som jag har ansvar för människors arbetsmiljö kan det ibland bli överväldigande. Oavsett hur mycket jag älskar mitt jobb och tycker att det vi gör är jätteviktigt så kan det ibland kännas övermäktigt.

Alltså har jag många dagar kommit hem och inte orkat ta mig för speciellt mycket. Eller rättare sagt, ingenting.

Och det är då jag inser hur fantastisk min make är.

Han fixar det mesta som behöver bli gjort och ger mig inga pikar för att jag ser ut som en illustration av ordet soffpotatis. Handlar på vägen hem från jobbet trots att han slutat senare än jag. Lagar middag. Öppnar en flaska vin till fotbollen. Köper hem färg till källartrappen. Beställer tid för vaccination. Hämtar dottern fastän det egentligen är min tur. Styr upp allt när vi ska ha gäster. En man som – enligt mig – inte kan stava till framförhållning ser till att allt ordnar sig till slut. Fixar visum till Indien.

Inte så att jag inte hjälper till. Men jag orkar liksom inte tänka. Inte planera. Inte ta några initiativ. Har inte en enda bra idé så långt ögat når.

Men det har han.

Inget revolutionerande – sådana är inte vi. Men han ser till att både vardag och fest flyter på trots att jag mest hänger med som en jolle på släp.

Min man är ingen romantiker och definitivt inte de stora ordens man. Blommor, choklad och sådana saker står väldigt långt ner på hans prioriteringslista. Något storstilat frieri kan jag inte komma ihåg. Gifte oss gjorde vi i svenska kyrkan på Teneriffa med bara våra föräldrar och döttrar närvarande. Vi glömde till och med att fira vår femtonåriga bröllopsdag...

Och jag ska villigt erkänna att jag ibland är avundsjuk på kvinnor som kommer hem till stora buketter med rosor och får perfekt uttänkta presenter till och med på sin namnsdag.

Men man kan inte få allt här i livet. Och jag tänker att när jag haft turen att snubbla över en man som orkar med mig år ut och år in så ska jag nog inte gnälla över att antalet blombuketter han gett mig går att räkna på ena handens fingrar...

Och så tänker jag att jag ska försöka komma ihåg att de små, små sakerna kan vara nog så viktiga för att orka.

En kasse med mat, ett sms om när kalaset är, en färgburk, ett visum.

Ibland behövs det inte mer för att man ska hålla sig flytande.

 

 

Jag vet faktiskt inte, och kanske spelar det inte så stor roll egentligen, för det funkar ju.

Precis hur bra det funkar har jag blivit påmind om på sistone.

Jag har haft det jag kallar en downperiod. Ni vet när det känns som att dygnet inte räcker till för allt som ska göras. När det inte verkar spela någon roll hur många problem man löser – det kommer hela tiden nya. När man som jag har ansvar för människors arbetsmiljö kan det ibland bli överväldigande. Oavsett hur mycket jag älskar mitt jobb och tycker att det vi gör är jätteviktigt så kan det ibland kännas övermäktigt.

Alltså har jag många dagar kommit hem och inte orkat ta mig för speciellt mycket. Eller rättare sagt, ingenting.

Och det är då jag inser hur fantastisk min make är.

Han fixar det mesta som behöver bli gjort och ger mig inga pikar för att jag ser ut som en illustration av ordet soffpotatis. Handlar på vägen hem från jobbet trots att han slutat senare än jag. Lagar middag. Öppnar en flaska vin till fotbollen. Köper hem färg till källartrappen. Beställer tid för vaccination. Hämtar dottern fastän det egentligen är min tur. Styr upp allt när vi ska ha gäster. En man som – enligt mig – inte kan stava till framförhållning ser till att allt ordnar sig till slut. Fixar visum till Indien.

Inte så att jag inte hjälper till. Men jag orkar liksom inte tänka. Inte planera. Inte ta några initiativ. Har inte en enda bra idé så långt ögat når.

Men det har han.

Inget revolutionerande – sådana är inte vi. Men han ser till att både vardag och fest flyter på trots att jag mest hänger med som en jolle på släp.

Min man är ingen romantiker och definitivt inte de stora ordens man. Blommor, choklad och sådana saker står väldigt långt ner på hans prioriteringslista. Något storstilat frieri kan jag inte komma ihåg. Gifte oss gjorde vi i svenska kyrkan på Teneriffa med bara våra föräldrar och döttrar närvarande. Vi glömde till och med att fira vår femtonåriga bröllopsdag...

Och jag ska villigt erkänna att jag ibland är avundsjuk på kvinnor som kommer hem till stora buketter med rosor och får perfekt uttänkta presenter till och med på sin namnsdag.

Men man kan inte få allt här i livet. Och jag tänker att när jag haft turen att snubbla över en man som orkar med mig år ut och år in så ska jag nog inte gnälla över att antalet blombuketter han gett mig går att räkna på ena handens fingrar...

Och så tänker jag att jag ska försöka komma ihåg att de små, små sakerna kan vara nog så viktiga för att orka.

En kasse med mat, ett sms om när kalaset är, en färgburk, ett visum.

Ibland behövs det inte mer för att man ska hålla sig flytande.