2017-12-01 06:00

2017-12-01 06:00

December är redan här!

GABRIELLA LAGERSTAM

Första advent. Klappjakt och magsår. Min spontana tanke när man vänder blad i almanackan och ser första december är ”men jisses, ge mig ett break”.

Hur kan det ha gått så fort?

Var det inte nyss man stämplade ut från jobbet och skulle gå hem och njuta av semestern. Slappa i hängmattan och ha grillkvällar på altanen? Man skulle ta en dag i taget och njuta till fullo

Nu tittar jag mig omkring och det är små julgranar och julbelysning på alla olika ställen och jag själv funderar på vart vi har alla våra julsaker.

Kan det vara så att jag var en slags Grinchen i mitt tidigare liv?

Som spottade och fräste så fort jag hörde julsånger och såg granar?

Jag som tycker det är helt okej att hoppa julmaten på julafton och köra en pizza och lite lösgodis istället. Är det så fel? Det tror jag inte men jag kämpar på.

Klart vi ska ha jul i vårat hus!

Pyntet ska fram och julgranen ska införskaffas. Den stående diskussionen hemma är om vi ska ha en riktig eller en i plast.

Min man röstar för plast och jag röstar för riktig, så det blir en riktig.

Sen är det ju dessa önskelistor, alla dessa kryss i varje leksakstidning man hittar. Man försöker få fram vad av allt de kryssat är mest relevant men det är en svår nöt att knäcka.

Våra söner har ju ”bara” två saker på listan (men har rabblat 100 grejer till). Vad skönt tänkte jag. Den tanken försvann ganska snabbt när jag läste ”pengar och en dator” gånger två då eftersom de vill ha en varsin.

Varje år tänker jag som så att jag ska vara ute i god tid för att handla julklappar, det ska inte bli någon stress eller panikköp. Vi ska gå enligt barnens önskelista, för det är det de önskar sig, vi ska inte freestyla bara för att stilla mammaångesten som anser att de är värda allt och lite till.

Eller den 23 december när man räknar ihop julklapparna och man anser att X antal julklappar inte räcker och man börjar överväga med sig själv om det inte är så att vi skulle kunna klämma in en dator till barnen i julklappsbudgeten? Eller när man irrar runt på lokala mataffären för att handla julmaten och det slutar med att man ”kompletterar” med några julklappar som läggs i högen och blir bortglömda lika snabbt. Nej, men vi ska hålla oss till listan.

MEN, nu är det tydligen så att första december är här och jag inte handlat en enda julklapp.

Visst det är en stund kvar men nu är det så att jag känner mig själv väldigt bra och jag får nog inse att jag kommer springa runt den 22 december för att inhandla julklapparna. Sen så kommer jag få ett bryt och svära över att vi inte har varit ute i god tid eftersom hälften av det som barnen önskar sig är slutsålt. Sen kommer den där freestylingen in och huxflux så har man panikhandlat massa saker som INTE stod på önskelistan.

Så tänker man att barnen kommer få en miserabel jul för att tevespelet inte fanns eller dockan var slut. Julen är väl fördjävla fin ändå, inte sant?

Lugn och harmonisk...

 

Hur kan det ha gått så fort?

Var det inte nyss man stämplade ut från jobbet och skulle gå hem och njuta av semestern. Slappa i hängmattan och ha grillkvällar på altanen? Man skulle ta en dag i taget och njuta till fullo

Nu tittar jag mig omkring och det är små julgranar och julbelysning på alla olika ställen och jag själv funderar på vart vi har alla våra julsaker.

Kan det vara så att jag var en slags Grinchen i mitt tidigare liv?

Som spottade och fräste så fort jag hörde julsånger och såg granar?

Jag som tycker det är helt okej att hoppa julmaten på julafton och köra en pizza och lite lösgodis istället. Är det så fel? Det tror jag inte men jag kämpar på.

Klart vi ska ha jul i vårat hus!

Pyntet ska fram och julgranen ska införskaffas. Den stående diskussionen hemma är om vi ska ha en riktig eller en i plast.

Min man röstar för plast och jag röstar för riktig, så det blir en riktig.

Sen är det ju dessa önskelistor, alla dessa kryss i varje leksakstidning man hittar. Man försöker få fram vad av allt de kryssat är mest relevant men det är en svår nöt att knäcka.

Våra söner har ju ”bara” två saker på listan (men har rabblat 100 grejer till). Vad skönt tänkte jag. Den tanken försvann ganska snabbt när jag läste ”pengar och en dator” gånger två då eftersom de vill ha en varsin.

Varje år tänker jag som så att jag ska vara ute i god tid för att handla julklappar, det ska inte bli någon stress eller panikköp. Vi ska gå enligt barnens önskelista, för det är det de önskar sig, vi ska inte freestyla bara för att stilla mammaångesten som anser att de är värda allt och lite till.

Eller den 23 december när man räknar ihop julklapparna och man anser att X antal julklappar inte räcker och man börjar överväga med sig själv om det inte är så att vi skulle kunna klämma in en dator till barnen i julklappsbudgeten? Eller när man irrar runt på lokala mataffären för att handla julmaten och det slutar med att man ”kompletterar” med några julklappar som läggs i högen och blir bortglömda lika snabbt. Nej, men vi ska hålla oss till listan.

MEN, nu är det tydligen så att första december är här och jag inte handlat en enda julklapp.

Visst det är en stund kvar men nu är det så att jag känner mig själv väldigt bra och jag får nog inse att jag kommer springa runt den 22 december för att inhandla julklapparna. Sen så kommer jag få ett bryt och svära över att vi inte har varit ute i god tid eftersom hälften av det som barnen önskar sig är slutsålt. Sen kommer den där freestylingen in och huxflux så har man panikhandlat massa saker som INTE stod på önskelistan.

Så tänker man att barnen kommer få en miserabel jul för att tevespelet inte fanns eller dockan var slut. Julen är väl fördjävla fin ändå, inte sant?

Lugn och harmonisk...