2017-11-25 06:00

2017-11-25 06:00

Tänk om det nu det verkligen vänder

LÖRDAGSTANKE

De senaste veckorna har tusentals kvinnor vittnat om sexuella trakasserier och våldtäkter.
Och nu pratar vi inte om fulla, desperata män på krogen.
Nej. Det handlar om män som har uppnått position och status i samhället och utnyttjar detta till att behandla kvinnor på de mest fruktansvärda sätt.

Det är kulturarbetare, jurister och journalister som vittnar om utsatthet, förnedring, skam, rädsla och maktlöshet. Hur de upplever att det inte är någon idé att berätta eller polisanmäla. Hur män längst upp i hierarkierna håller varandra om ryggen och låter saker och till fortgå. Hur de upplever att deras karriär är slut innan den ens har börjat om de berättar.

Och det gör så ont i mig.

Jag hade ärligt talat ingen aning om att det var så illa. Själv har jag aldrig drabbats, varför vet jag inte.

Kanske för att jag aldrig varit karriärist. Kanske för att jag aldrig jobbat i Stockholm. Kanske för att jag inte är tillräckligt smart och driven för att upplevas som ett hot.

Men tusentals kvinnor har alltså känt sig så maktlösa att de inte ens känt att det varit någon idé att berätta. Och de som vågat och orkat berätta har nästan undantagslöst mötts av bortförklaringar och likgiltighet.

Och det handlar om kvinnor som har en plattform att stå på. Som borde både kunna och våga protestera.

Det är kulturarbetare som skriver musik och framför teater som handlar om ojämlikhet och förtryck. Som ser det som sin uppgift att skildra samhället.

Det är jurister som har till jobb att försvara lag och ordning. Som vet precis var gränserna går för hur man får bete sig.

Det är journalister som skriver om jämlikhet och frihet. Som skriver om dåliga arbetsmiljöer. Som gör tidningar fulla av kvinnor den 8 mars varje år.

Och ändå har de inte funnit vägar att göra sina röster hörda.

Förrän nu.

Häromdagen var det någon som suckade att det ”är alldeles för mycket #metoo just nu. Jag orkar inte.”

Och visst. Det är mycket #metoo just nu.

Min förhoppning är att det ska bli mycket, mycket mer.

Just nu känns det som att skammen och skulden håller på att läggas över på männen som tror att kvinnor kan behandlas hur som helst. Det känns som att allt fler inser att detta inte är OK någonstans.

Och i takt med att ”kända profiler” och ”tunga namn” tvingas sluta på sina jobb, blir av med sina fina titlar och feta lönekuvert så kommer förhoppningsvis pendeln att svänga ordentligt.

Den kommer att svänga så att det inte längre är unga kvinnor i början av karriären som har något att förlora. Istället blir det de etablerade männen som de facto riskerar att förlora allt om de inte kan hålla tunga, händer och könsorgan i schack.

Den ena yrkesgruppen efter den andra hänger på upproret.

Allra mest glädjande är att unga tjejer i landets skolor gör samma sak. De har inte heller tänkt att ta mer skit av killar som inte vet hur man uppför sig.

Så mer #metoo åt folket.

Det är inte en dag för tidigt.

Catarina Forsberg

Det är kulturarbetare, jurister och journalister som vittnar om utsatthet, förnedring, skam, rädsla och maktlöshet. Hur de upplever att det inte är någon idé att berätta eller polisanmäla. Hur män längst upp i hierarkierna håller varandra om ryggen och låter saker och till fortgå. Hur de upplever att deras karriär är slut innan den ens har börjat om de berättar.

Och det gör så ont i mig.

Jag hade ärligt talat ingen aning om att det var så illa. Själv har jag aldrig drabbats, varför vet jag inte.

Kanske för att jag aldrig varit karriärist. Kanske för att jag aldrig jobbat i Stockholm. Kanske för att jag inte är tillräckligt smart och driven för att upplevas som ett hot.

Men tusentals kvinnor har alltså känt sig så maktlösa att de inte ens känt att det varit någon idé att berätta. Och de som vågat och orkat berätta har nästan undantagslöst mötts av bortförklaringar och likgiltighet.

Och det handlar om kvinnor som har en plattform att stå på. Som borde både kunna och våga protestera.

Det är kulturarbetare som skriver musik och framför teater som handlar om ojämlikhet och förtryck. Som ser det som sin uppgift att skildra samhället.

Det är jurister som har till jobb att försvara lag och ordning. Som vet precis var gränserna går för hur man får bete sig.

Det är journalister som skriver om jämlikhet och frihet. Som skriver om dåliga arbetsmiljöer. Som gör tidningar fulla av kvinnor den 8 mars varje år.

Och ändå har de inte funnit vägar att göra sina röster hörda.

Förrän nu.

Häromdagen var det någon som suckade att det ”är alldeles för mycket #metoo just nu. Jag orkar inte.”

Och visst. Det är mycket #metoo just nu.

Min förhoppning är att det ska bli mycket, mycket mer.

Just nu känns det som att skammen och skulden håller på att läggas över på männen som tror att kvinnor kan behandlas hur som helst. Det känns som att allt fler inser att detta inte är OK någonstans.

Och i takt med att ”kända profiler” och ”tunga namn” tvingas sluta på sina jobb, blir av med sina fina titlar och feta lönekuvert så kommer förhoppningsvis pendeln att svänga ordentligt.

Den kommer att svänga så att det inte längre är unga kvinnor i början av karriären som har något att förlora. Istället blir det de etablerade männen som de facto riskerar att förlora allt om de inte kan hålla tunga, händer och könsorgan i schack.

Den ena yrkesgruppen efter den andra hänger på upproret.

Allra mest glädjande är att unga tjejer i landets skolor gör samma sak. De har inte heller tänkt att ta mer skit av killar som inte vet hur man uppför sig.

Så mer #metoo åt folket.

Det är inte en dag för tidigt.

Catarina Forsberg

  • Catarina Forsberg