2017-11-11 06:00

2017-11-11 06:00

Vår tid på jorden

MARIE JOHANSSON GADDE

Alla helgonahelgen passerade i ett behagligt väder. Lagomt mörkt, kulet, vindstilla och regndisigt. Alla vackra ljuslågor på våra kyrkogårdar förde oss frusna människor lite närmare varandra. Vi som är kvar. Vi som med saknad minns de våra, som lämnat oss kvar på denna jord. Att gå på våra kyrkogårdar en sådan här mörk kväll, det är att i skydd av mörkret kunna fälla en tår, men också att plötsligt ur mörkret ana konturen av goda vänner. Stanna upp en stund och känna en kravlös gemenskap. Jag brukar säga att det är få helger som känns så levande som allhelgonahelgen. Jag vill tacka alla fantastiska kyrkogårdsarbetare som bidrog till en fin stämning med mycket värme! Där stod de med kaffe och pepparkakor. Tändstickor och ljus. Serviceanda och kunskap. Tack för att ni finns! Nu går dagarna fort. Kvällarna tycks komma tidigare och tidigare. Vi kurar skymning, och vi tänder ljusen inomhus. Den lilla stunden när solen stiger eller sjunker vid horisonten bjuder oss på vackra dagrar och fyller oss med energi. Jag älskar hösten. Kanske är det för att jag är född på hösten. Jag uppskattar verkligen våra årstider. Men jag erkänner att vintern var nog roligast när man var barn. Jag önskar verkligen att mina barnbarn skall få uppleva känslan av frostbitna kinder, istappar i luggen, frusen snor under näsan och iskalla tår. Bara allt beror på att de själva valt att stanna ute och leka en stund till, bygga snögubben färdigt, ta en sväng till i pulkabacken eller kanske leka kurragömma i mörkret, där ljuset från fönstren inte når långt ut på gården och det skoningslösa mörkret ger en frizon att ligga och gömma sig i. Känslan att sedan få komma in och få hjälp att skala av sig blötkalla kläder som hamnar i en hög på hallgolvet och få en varm pyjamas och gosiga tofflor att värma sig i är oslagbar. Kanske de får en kopp varm choklad och känner hur värmen nästan sticker i skinnet. Men för att denna möjlighet skall kvarstå så måste våra årstider finnas där. Med de klimatförändringar vi alla upplever suddas även gränserna mellan höst, vinter, vår och sommar ut. Vi anpassar oss kanske till nya lekar och nya sysslor. Men vi får även räkna med hastiga förändringar som kommer att ta oss på sängen. När jag i början av nittiotalet som vuxenstuderande återigen för en stund fick ämnet kemi på schemat lärde jag mig ett nytt ord. Ekvivalenspunkten. Nu är jag ingen kemist, kommer aldrig att bli. Men ordet skrämde mig. Och jag tänker ibland på det i dessa tider av miljöförstöring och klimatförändringar. För en dag...PANG! The point of no return! Hur skall vi någonsin rädda oss då? Kanske är det så att helgen som nyss passerade, när vi tände våra ljus på gravarna, kan få oss att bli klokare. Bete oss mer ansvarsfull. En helg när man i mörkret blickar ut över ett hav av ljus, tända på gravarna till de människor som levt före oss, kan man känna sin litenhet. Men också sin storhet. Att vara en del av allt detta. En livscykel, ett kretslopp. Släkten som kommer och släkten som går. Och inse att vi har vår tid på jorden till låns av våra barn.

Alla helgonahelgen passerade i ett behagligt väder. Lagomt mörkt, kulet, vindstilla och regndisigt. Alla vackra ljuslågor på våra kyrkogårdar förde oss frusna människor lite närmare varandra. Vi som är kvar. Vi som med saknad minns de våra, som lämnat oss kvar på denna jord. Att gå på våra kyrkogårdar en sådan här mörk kväll, det är att i skydd av mörkret kunna fälla en tår, men också att plötsligt ur mörkret ana konturen av goda vänner. Stanna upp en stund och känna en kravlös gemenskap. Jag brukar säga att det är få helger som känns så levande som allhelgonahelgen. Jag vill tacka alla fantastiska kyrkogårdsarbetare som bidrog till en fin stämning med mycket värme! Där stod de med kaffe och pepparkakor. Tändstickor och ljus. Serviceanda och kunskap. Tack för att ni finns! Nu går dagarna fort. Kvällarna tycks komma tidigare och tidigare. Vi kurar skymning, och vi tänder ljusen inomhus. Den lilla stunden när solen stiger eller sjunker vid horisonten bjuder oss på vackra dagrar och fyller oss med energi. Jag älskar hösten. Kanske är det för att jag är född på hösten. Jag uppskattar verkligen våra årstider. Men jag erkänner att vintern var nog roligast när man var barn. Jag önskar verkligen att mina barnbarn skall få uppleva känslan av frostbitna kinder, istappar i luggen, frusen snor under näsan och iskalla tår. Bara allt beror på att de själva valt att stanna ute och leka en stund till, bygga snögubben färdigt, ta en sväng till i pulkabacken eller kanske leka kurragömma i mörkret, där ljuset från fönstren inte når långt ut på gården och det skoningslösa mörkret ger en frizon att ligga och gömma sig i. Känslan att sedan få komma in och få hjälp att skala av sig blötkalla kläder som hamnar i en hög på hallgolvet och få en varm pyjamas och gosiga tofflor att värma sig i är oslagbar. Kanske de får en kopp varm choklad och känner hur värmen nästan sticker i skinnet. Men för att denna möjlighet skall kvarstå så måste våra årstider finnas där. Med de klimatförändringar vi alla upplever suddas även gränserna mellan höst, vinter, vår och sommar ut. Vi anpassar oss kanske till nya lekar och nya sysslor. Men vi får även räkna med hastiga förändringar som kommer att ta oss på sängen. När jag i början av nittiotalet som vuxenstuderande återigen för en stund fick ämnet kemi på schemat lärde jag mig ett nytt ord. Ekvivalenspunkten. Nu är jag ingen kemist, kommer aldrig att bli. Men ordet skrämde mig. Och jag tänker ibland på det i dessa tider av miljöförstöring och klimatförändringar. För en dag...PANG! The point of no return! Hur skall vi någonsin rädda oss då? Kanske är det så att helgen som nyss passerade, när vi tände våra ljus på gravarna, kan få oss att bli klokare. Bete oss mer ansvarsfull. En helg när man i mörkret blickar ut över ett hav av ljus, tända på gravarna till de människor som levt före oss, kan man känna sin litenhet. Men också sin storhet. Att vara en del av allt detta. En livscykel, ett kretslopp. Släkten som kommer och släkten som går. Och inse att vi har vår tid på jorden till låns av våra barn.