2017-11-11 06:00

2017-11-16 07:19

När samhällskontraktet bryts

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

Alla samhällen bygger på någon form av överenskommelse. Uttalat eller outtalat vet vi vad samhället förväntar sig av oss – och vad vi kan förvänta oss av samhället.

Men vad händer när detta samhällskontrakt inte fungerar som de är tänkt? Eller rent av bryts helt?

Två böcker som behandlar dessa eviga ämnen som utanförskap, uppgivenhet och människovärde är ”Kristus stannade i Eboli” och ”Marina Belleza”.

Den förstnämnda är skriven av Carlos Levi och utspelar sig för över 70 år sedan i en bortglömd del av södra Italien. Den andra är skriven Silvia Avalone, en ung kvinna, och handlar om samma sak. Men ”Marina Belleza” handlar om nordvästra Italien i dag – lika övergivet och hopplöst som södra Italien i mitten av 1940-talet.

Båda böckerna visar vad som händer när delar av ett samhälle lämnas utanför. När människor inte ser sambandet mellan den värld de lever i och den värld de sägs tillhöra. När de förväntas bidra till något diffust ”allmänna bästa” som de upplever att de inte får någon del av.


Människorna i Gagliano har blivit behandlade som lägre stående så länge att de slutat se på sig själva som civiliserade. De har slutat hoppas på att få ut något av livet. De förväntar sig inte något av samhället

Men ändå ska kyrkan, borgmästaren och läkaren ha sin beskärda del av det lilla de har.

Huvudpersonerna i ”Marina Belleza” ser allt de växt upp med och trott på förfalla och dö. De ser fabriker läggas ner, affärer som gapar tomma och skolor som stängs. De enda utvägarna de ser är att vinna en TV-sänd talangtävling eller att dra sig tillbaka till en bergstopp och leva helt självförsörjande.

Nu har i och för sig Italien en speciell historia. Men att det fortfarande inte är ett land i traditionell mening, utan sammanfogade regioner, beror till stor del på att folk inte litar på Rom. De litar inte på staten på något sätt. De litar inte på myndigheter. Och de har inte heller någon direkt anledning att göra det.

Efter alla korruptionsskandaler är tilltron till politiker obefintlig, föraktet för de folkvalda är kompakt i hela Italien.


Och om du som medborgare inte upplever att du får något för dina skattepengar. Om du känner att det är andra som skor sig på ditt arbete. Om inga andra följer lagar och bestämmelser; vad finns det då för anledning att sköta sig, betala skatt och dra sitt strå till stacken?

Det är ju närmast att idiotförklara sig själv.

Eller?

Men ”Kristus stannade i Eboli” och ”Marina Belleza” handlar inte bara om Italien.

De handlar också om Sverige. En värld där skillnaderna mellan storstad och landsbygd blir allt större, där den gemensamma upplevelse vi haft av Sverige blir allt blekare.

Själv bor och arbetar jag i Karlskoga, en stad som hela tiden får slåss för att få behålla samhällsservice som centraliseras allt mer. Den service som gör det möjligt för oss att bo kvar.


För bara några år sedan hade jag tyckt att kopplingen mellan Italien och Sverige, mellan Karlskoga och södra Italien hade varit långsökt. Men jag är inte så säker längre.

I ett Sverige där skolan fungerar allt sämre, poliser inte kan göra sitt jobb, där ungdomar kastar sten på räddningstjänsten och vårdköerna bara växer kommer vi allt närmare den dag när det sociala kontraktet bryts.

Därför är det viktigare än någonsin att vi alla gör rätt för oss - från små reseavdrag till skatteplanering av miljarder.

För det ger samhället en möjlighet att hålla sin del av avtalet: Att förse oss alla med det nödvändigaste och en grundtrygghet som vi kan leva våra liv i.

 

Men vad händer när detta samhällskontrakt inte fungerar som de är tänkt? Eller rent av bryts helt?

Två böcker som behandlar dessa eviga ämnen som utanförskap, uppgivenhet och människovärde är ”Kristus stannade i Eboli” och ”Marina Belleza”.

Den förstnämnda är skriven av Carlos Levi och utspelar sig för över 70 år sedan i en bortglömd del av södra Italien. Den andra är skriven Silvia Avalone, en ung kvinna, och handlar om samma sak. Men ”Marina Belleza” handlar om nordvästra Italien i dag – lika övergivet och hopplöst som södra Italien i mitten av 1940-talet.

Båda böckerna visar vad som händer när delar av ett samhälle lämnas utanför. När människor inte ser sambandet mellan den värld de lever i och den värld de sägs tillhöra. När de förväntas bidra till något diffust ”allmänna bästa” som de upplever att de inte får någon del av.


Människorna i Gagliano har blivit behandlade som lägre stående så länge att de slutat se på sig själva som civiliserade. De har slutat hoppas på att få ut något av livet. De förväntar sig inte något av samhället

Men ändå ska kyrkan, borgmästaren och läkaren ha sin beskärda del av det lilla de har.

Huvudpersonerna i ”Marina Belleza” ser allt de växt upp med och trott på förfalla och dö. De ser fabriker läggas ner, affärer som gapar tomma och skolor som stängs. De enda utvägarna de ser är att vinna en TV-sänd talangtävling eller att dra sig tillbaka till en bergstopp och leva helt självförsörjande.

Nu har i och för sig Italien en speciell historia. Men att det fortfarande inte är ett land i traditionell mening, utan sammanfogade regioner, beror till stor del på att folk inte litar på Rom. De litar inte på staten på något sätt. De litar inte på myndigheter. Och de har inte heller någon direkt anledning att göra det.

Efter alla korruptionsskandaler är tilltron till politiker obefintlig, föraktet för de folkvalda är kompakt i hela Italien.


Och om du som medborgare inte upplever att du får något för dina skattepengar. Om du känner att det är andra som skor sig på ditt arbete. Om inga andra följer lagar och bestämmelser; vad finns det då för anledning att sköta sig, betala skatt och dra sitt strå till stacken?

Det är ju närmast att idiotförklara sig själv.

Eller?

Men ”Kristus stannade i Eboli” och ”Marina Belleza” handlar inte bara om Italien.

De handlar också om Sverige. En värld där skillnaderna mellan storstad och landsbygd blir allt större, där den gemensamma upplevelse vi haft av Sverige blir allt blekare.

Själv bor och arbetar jag i Karlskoga, en stad som hela tiden får slåss för att få behålla samhällsservice som centraliseras allt mer. Den service som gör det möjligt för oss att bo kvar.


För bara några år sedan hade jag tyckt att kopplingen mellan Italien och Sverige, mellan Karlskoga och södra Italien hade varit långsökt. Men jag är inte så säker längre.

I ett Sverige där skolan fungerar allt sämre, poliser inte kan göra sitt jobb, där ungdomar kastar sten på räddningstjänsten och vårdköerna bara växer kommer vi allt närmare den dag när det sociala kontraktet bryts.

Därför är det viktigare än någonsin att vi alla gör rätt för oss - från små reseavdrag till skatteplanering av miljarder.

För det ger samhället en möjlighet att hålla sin del av avtalet: Att förse oss alla med det nödvändigaste och en grundtrygghet som vi kan leva våra liv i.