2017-03-18 06:00

2017-03-18 06:00

Klart att arbetsgivaren bestämmer

LÖRDAGSTANKE: Catarina Forsberg

I veckan kom en EU-dom som slår fast att arbetsgivaren har rätt att bestämma vad du får eller inte ha på dig när du utför det arbete som han eller hon betalar dig för. Vill inte arbetsgivaren att du ska bära religiösa, politiska eller filosofiska symboler räknas det inte som diskriminering. Under förutsättning att reglerna är konsekventa.

Ganska självklart egentligen.

Jobbar jag på Siba ska det synas att jag hör till personalen och därför har alla likadana kläder. Arbetar jag som sjuksköterska eller läkare får jag inte bära smycken av hygieniska skäl. Arbetar jag på ett bygge måste jag ha skyddskläder.

Kan inte påminna mig att jag hört någon protestera mot detta.

Men när det handlar om politiska, filosofiska eller religiösa symboler så går vissa människor i taket.

Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca menade till exempel i veckan att arbetsgivare inte ska bestämma vad man har på sig.

Och jag blir bara så trött.


Arbetsgivaren bestämmer både vad du ska göra på jobbet och vilken bild han eller hon vill att företaget ska ge utåt. Vad du har på dig när du åker till och från jobbet är din ensak, precis som vilken livsåskådning eller politisk åsikt du har.

Men när du arbetar är du en del av verksamheten, och då får du faktiskt finna dig i de regler som gäller – både vad gäller klädsel och arbetsuppgifter. (Naturligtvis ska man inte acceptera farlig arbetsmiljö eller förnedring, men det anser jag vara självklart.)

I mitten på 80-talet var det en spårvagnschaufför i Göteborg som var sikh och ville ha turban när han arbetade. Han hade till och med färgat tyget i turbanen i exakt rätt blå färg. Men arbetsgivaren sa nej: när man kör spårvagn för oss har man likadan keps som alla andra. Han förlorade jobbet. Spontant tyckte jag att det var lite småaktigt av dem. Men det tog inte så lång tid innan jag insåg logiken i detta – och vilka konsekvenser det skulle kunna få om alla fick göra som de ville.

Om jag är rektor på en skola vill jag sannolikt inte ha en samhällskunskapslärare med ett anarkistiskt A hängande runt halsen eller en religionslärare med kippa.

Om jag driver ett företag vill jag inte ha receptionister i slöja, med en t-shirt som det står ”Ja till livet” på eller med moderata kampanjknappar på kläderna. Helt enkelt för att jag vill att alla ska känna sig välkomna. Och för att jag klart och tydligt vill signalera vilket företag kunden kommit till.


För mig är detta en klockren parallell till barnmorskan som inte vill dela ut p-piller eller medverka vid aborter. Det står henne fullständigt fritt att ha precis vilken åsikt hon vill om aborter – men ska hon ha betalt som barnmorska ska hon också utföra alla arbetsuppgifter som hör till det jobbet.

På samma sätt står det var och en fritt att vara buddist, vänsterpartist, muslim, anarkist, sikh eller vad tusan som helst.

Men om arbetsgivaren inte vill att det ska synas på dina kläder och smycken vad du är medan du arbetar – ja, då kan jag inte tycka att det finns något som helst konstigt med det.

För en tid sedan skrev jag en krönika om att jag börjat bära mitt kors igen, och att det kändes bra.

När jag sitter här och skriver nu undrar jag om det var en så bra idé med tanke på alla studiebesök med folk från världens alla hörn som jag tar emot...

Och jag vet alldeles säkert att om mina chefer sa att jag inte fick bära religiösa symboler på jobbet så skulle jag lämna korset hemma.

I veckan kom en EU-dom som slår fast att arbetsgivaren har rätt att bestämma vad du får eller inte ha på dig när du utför det arbete som han eller hon betalar dig för. Vill inte arbetsgivaren att du ska bära religiösa, politiska eller filosofiska symboler räknas det inte som diskriminering. Under förutsättning att reglerna är konsekventa.

Ganska självklart egentligen.

Jobbar jag på Siba ska det synas att jag hör till personalen och därför har alla likadana kläder. Arbetar jag som sjuksköterska eller läkare får jag inte bära smycken av hygieniska skäl. Arbetar jag på ett bygge måste jag ha skyddskläder.

Kan inte påminna mig att jag hört någon protestera mot detta.

Men när det handlar om politiska, filosofiska eller religiösa symboler så går vissa människor i taket.

Vänsterpartiets Rossanna Dinamarca menade till exempel i veckan att arbetsgivare inte ska bestämma vad man har på sig.

Och jag blir bara så trött.


Arbetsgivaren bestämmer både vad du ska göra på jobbet och vilken bild han eller hon vill att företaget ska ge utåt. Vad du har på dig när du åker till och från jobbet är din ensak, precis som vilken livsåskådning eller politisk åsikt du har.

Men när du arbetar är du en del av verksamheten, och då får du faktiskt finna dig i de regler som gäller – både vad gäller klädsel och arbetsuppgifter. (Naturligtvis ska man inte acceptera farlig arbetsmiljö eller förnedring, men det anser jag vara självklart.)

I mitten på 80-talet var det en spårvagnschaufför i Göteborg som var sikh och ville ha turban när han arbetade. Han hade till och med färgat tyget i turbanen i exakt rätt blå färg. Men arbetsgivaren sa nej: när man kör spårvagn för oss har man likadan keps som alla andra. Han förlorade jobbet. Spontant tyckte jag att det var lite småaktigt av dem. Men det tog inte så lång tid innan jag insåg logiken i detta – och vilka konsekvenser det skulle kunna få om alla fick göra som de ville.

Om jag är rektor på en skola vill jag sannolikt inte ha en samhällskunskapslärare med ett anarkistiskt A hängande runt halsen eller en religionslärare med kippa.

Om jag driver ett företag vill jag inte ha receptionister i slöja, med en t-shirt som det står ”Ja till livet” på eller med moderata kampanjknappar på kläderna. Helt enkelt för att jag vill att alla ska känna sig välkomna. Och för att jag klart och tydligt vill signalera vilket företag kunden kommit till.


För mig är detta en klockren parallell till barnmorskan som inte vill dela ut p-piller eller medverka vid aborter. Det står henne fullständigt fritt att ha precis vilken åsikt hon vill om aborter – men ska hon ha betalt som barnmorska ska hon också utföra alla arbetsuppgifter som hör till det jobbet.

På samma sätt står det var och en fritt att vara buddist, vänsterpartist, muslim, anarkist, sikh eller vad tusan som helst.

Men om arbetsgivaren inte vill att det ska synas på dina kläder och smycken vad du är medan du arbetar – ja, då kan jag inte tycka att det finns något som helst konstigt med det.

För en tid sedan skrev jag en krönika om att jag börjat bära mitt kors igen, och att det kändes bra.

När jag sitter här och skriver nu undrar jag om det var en så bra idé med tanke på alla studiebesök med folk från världens alla hörn som jag tar emot...

Och jag vet alldeles säkert att om mina chefer sa att jag inte fick bära religiösa symboler på jobbet så skulle jag lämna korset hemma.