2017-03-11 09:23

2017-03-13 12:24

Att ta sig ur bekvämlighetszonen

LÖRDAGSTANKAR: Catarina Forsberg

Det borde vara lag på att minst en gång vart tionde år ta sig ur sin bekvämlighetszon och göra något man inte gjort förut (eller i alla fall inte på väldigt länge).

Så att man tvingas hantera fjärilarna i magen. Oron och anspänningen. Förväntningarna. Känslan av att vara helt utlämnad till sig själv. Euforin när man lyckas. Funderingarna på hur man ska ta nästa steg. Eller kanske ta ett helt annat steg åt något helt annat håll? Övertygelsen att det i alla fall kommer att bli fler steg på denna nya stig.

Jo, jag har kommit hem igen efter att ha pluggat italienska i Taormina. Men jag har inte landat mentalt, den saken är klar.

Jag har nog sett mig själv som ganska bra på att pröva nya saker.

Jag har jobbat på summercamp i USA och på Kibbutz i Israel. Jag gjorde researchen till min B-uppstas i Australien och pluggade spanska i Valencia en kortare tid. Jag har varit på reportageresa i Nicaragua och rest runt med små barn i Indien.

Jag har jobbat på radion i Finland och på en rad tidningar i Sverige i olika positioner.

Modig och äventyrlig är kanske inte rätt ord, men jag har inte sett mig själv som försiktig och osäker. Förrän jag skulle åka till Italien och plugga ett språk som jag knappt kände, än mindre kunde.

För helt plötsligt insåg hur väldigt länge sedan det var jag hade gett mig av på egen hand. Typ 26 år sedan. Typ innan jag träffade min käre make. Jag insåg också hur länge sedan det var jag pluggat (om man bortser från kvällskurser). Typ 26 år sedan.

Första veckan på Babilonia skola i Taormina var som att åka mental torktumlare.

Jag bodde i familj – där de naturligtvis bara pratade italienska. Rektorn höll välkomsttalet på italienska. All undervisning var på italienska. All tv var på italienska. Alla tidningar var på italienska. Och varenda människa jag träffade (även eleverna) pratade och förstod SÅ mycket bättre än jag.

Det kom ju självklart inte som någon överraskning, det var ju själva tanken med mitt upplägg. Som rektorn så vist påpekade ”Enda sättet att lära sig ett språk är att dyka ner i det.”

Men det gjorde det inte enklare. Inte mindre omtumlande.

Naturligtvis blev det lättare för var dag som gick. Jag fattade mer, vågade prata mer, kom in i rutinerna, fick ett stamställe att äta lunch, lärde mig hitta i stan och kände mig allt mer hemma.

Efter tre veckor har jag ju bara tagit de första stapplande stegen på den slingriga och snåriga stig som kallas italienska.

Men jag är lite stolt över att kunna säga att jag i alla fall kan göra mig förstådd och förstå när folk pratar med mig. Jag har rett ut en konstig sopräkning och hittat en rörmokare som kom och bytte ut vår trasiga varmvattensberedare. Säkerligen sa jag inte en enda mening korrekt – men vi behövde bara betala en av räkningarna och vattnet är varmt.

Men det är faktiskt inte detta som är det viktigaste (även om jag redan drömmer om tre veckor i Rom nästa år).

Nej.

Det viktigaste är att jag blivit påmind om hur bekväm och försiktig jag blivit. Om hur mycket det finns att göra i denna värld. Om att jag faktiskt klarar mer än jag tror. Om att det inte är farligt att vara på egen hand ( i alla fall inte en kort tid.)

Kort sagt: Jag har blivit påmind om hur mycket det finns utanför min bekvämlighetszon. Och det ska inte ta 26 år innan jag tar mig ur den igen.

Prometto!

 

 

 

 

Så att man tvingas hantera fjärilarna i magen. Oron och anspänningen. Förväntningarna. Känslan av att vara helt utlämnad till sig själv. Euforin när man lyckas. Funderingarna på hur man ska ta nästa steg. Eller kanske ta ett helt annat steg åt något helt annat håll? Övertygelsen att det i alla fall kommer att bli fler steg på denna nya stig.

Jo, jag har kommit hem igen efter att ha pluggat italienska i Taormina. Men jag har inte landat mentalt, den saken är klar.

Jag har nog sett mig själv som ganska bra på att pröva nya saker.

Jag har jobbat på summercamp i USA och på Kibbutz i Israel. Jag gjorde researchen till min B-uppstas i Australien och pluggade spanska i Valencia en kortare tid. Jag har varit på reportageresa i Nicaragua och rest runt med små barn i Indien.

Jag har jobbat på radion i Finland och på en rad tidningar i Sverige i olika positioner.

Modig och äventyrlig är kanske inte rätt ord, men jag har inte sett mig själv som försiktig och osäker. Förrän jag skulle åka till Italien och plugga ett språk som jag knappt kände, än mindre kunde.

För helt plötsligt insåg hur väldigt länge sedan det var jag hade gett mig av på egen hand. Typ 26 år sedan. Typ innan jag träffade min käre make. Jag insåg också hur länge sedan det var jag pluggat (om man bortser från kvällskurser). Typ 26 år sedan.

Första veckan på Babilonia skola i Taormina var som att åka mental torktumlare.

Jag bodde i familj – där de naturligtvis bara pratade italienska. Rektorn höll välkomsttalet på italienska. All undervisning var på italienska. All tv var på italienska. Alla tidningar var på italienska. Och varenda människa jag träffade (även eleverna) pratade och förstod SÅ mycket bättre än jag.

Det kom ju självklart inte som någon överraskning, det var ju själva tanken med mitt upplägg. Som rektorn så vist påpekade ”Enda sättet att lära sig ett språk är att dyka ner i det.”

Men det gjorde det inte enklare. Inte mindre omtumlande.

Naturligtvis blev det lättare för var dag som gick. Jag fattade mer, vågade prata mer, kom in i rutinerna, fick ett stamställe att äta lunch, lärde mig hitta i stan och kände mig allt mer hemma.

Efter tre veckor har jag ju bara tagit de första stapplande stegen på den slingriga och snåriga stig som kallas italienska.

Men jag är lite stolt över att kunna säga att jag i alla fall kan göra mig förstådd och förstå när folk pratar med mig. Jag har rett ut en konstig sopräkning och hittat en rörmokare som kom och bytte ut vår trasiga varmvattensberedare. Säkerligen sa jag inte en enda mening korrekt – men vi behövde bara betala en av räkningarna och vattnet är varmt.

Men det är faktiskt inte detta som är det viktigaste (även om jag redan drömmer om tre veckor i Rom nästa år).

Nej.

Det viktigaste är att jag blivit påmind om hur bekväm och försiktig jag blivit. Om hur mycket det finns att göra i denna värld. Om att jag faktiskt klarar mer än jag tror. Om att det inte är farligt att vara på egen hand ( i alla fall inte en kort tid.)

Kort sagt: Jag har blivit påmind om hur mycket det finns utanför min bekvämlighetszon. Och det ska inte ta 26 år innan jag tar mig ur den igen.

Prometto!