2015-10-04 17:37

2015-10-04 17:37

Nostalgikick som fick Bregårdskolan att bågna

Följande snappade jag upp på nätet häromdagen: ”To play a wrong note is insignificant. To play without passion is inexcusable”. Fritt översatt: Att spela en felaktig not betyder inget men det finns ingen ursäkt för att spela utan passion.

Den som sagt dessa kloka ord ska ha varit Ludwig van Beethoven, men det kunde likaväl varit Ulf Wadenbrandt som citerats.

För precis så är det när han står inför varje ny orkester. Vi ska ha kul, publiken ska ha kul, jag ska ha kul är ledorden och då blir det exakt så som det blev i Bregårdsskolans Aula i fredags kväll när Karlskoga symfoniorkester och Ulf Wadenbrandt med gästartister höll konsert inför ett knökafullt auditorium.

Det här var ett tillfälle när alla 60 medlemmarna i orkestern fick bli rockstjärnor för en kväll. Det var som konsertmästaren Peter Carell formulerade det i pausen: ”Fullt ös, medvetslös”. Och det var från den allra första noten.

Att inledningen var Rolling Stones ”(I can get no) Satisfaction” kan man fundera lite över, för det enda som fanns i lokalen under de dryga två timmar som konserten varade, var just tillfredsställelse. Något som flera gånger under kvällen bubblade över i allsång, gungeligung i armkrok samt twist och galen rock´n roll uppe på scenen när några tjejer bjöds upp att dansa med artisterna i slutakten.

Kvällen var ett enda pärlband av 60-talshits. Om jag nämner Oh Carol, Obaladi Oblada, Proud Mary, Yesterday, Twist and shout och Burning love så förstår ni vad ni missade, ni som valde att stanna hemma. Om jag sedan säger att alla dessa framföranden var av yppersta klass presenterade av gästsolisterna Magnus Bäcklund och Anneli Axelsson, ja, då åker era mungipor sannolikt ner ytterligare en bit.

Vi fick, i mina öron, höra Magnus i en version av Bridge over trouble water som slår originalet. Därtill Annelis version av Tennessee Waltz som skulle gjort Alma Cogan både stolt och lite avundsjuk.

Att Magnus Bäcklund lyckats väl som Tom Jones i programmet ”Sikta mot stjärnorna” i början av 2000-talet bevisade han i låtar som ”Green, green grass of home” och ”Delilah”. I den sistnämnda var publiken riktigt med på noterna och gungade med i armkrok.

Det var helt enkelt en galen kväll där alla lämnade lokalen, svettiga och med ett vackert leende på läpparna, ända ut till parkeringen, nynnande på ”A whiter shade of pale” eller i trängseln provade stegen till The Locomotion.

Om jag ska klaga på något så skulle det vara att man borde gett Anneli Axelsson ett par nummer till. I ett par Tina Turner-inspirerade nummer visade hon vilken bubblande energi det finns i den kroppen.

Men, som sagt, för oss som växt upp med musiken från 60-talet var det en nostalgigväll som vi lever på länge. Kanske ända tills nästa höst då Ulf Wadenbrandt lovat att återkomma igen. Då ses vi igen, eller hur!?

Följande snappade jag upp på nätet häromdagen: ”To play a wrong note is insignificant. To play without passion is inexcusable”. Fritt översatt: Att spela en felaktig not betyder inget men det finns ingen ursäkt för att spela utan passion.

Den som sagt dessa kloka ord ska ha varit Ludwig van Beethoven, men det kunde likaväl varit Ulf Wadenbrandt som citerats.

För precis så är det när han står inför varje ny orkester. Vi ska ha kul, publiken ska ha kul, jag ska ha kul är ledorden och då blir det exakt så som det blev i Bregårdsskolans Aula i fredags kväll när Karlskoga symfoniorkester och Ulf Wadenbrandt med gästartister höll konsert inför ett knökafullt auditorium.

Det här var ett tillfälle när alla 60 medlemmarna i orkestern fick bli rockstjärnor för en kväll. Det var som konsertmästaren Peter Carell formulerade det i pausen: ”Fullt ös, medvetslös”. Och det var från den allra första noten.

Att inledningen var Rolling Stones ”(I can get no) Satisfaction” kan man fundera lite över, för det enda som fanns i lokalen under de dryga två timmar som konserten varade, var just tillfredsställelse. Något som flera gånger under kvällen bubblade över i allsång, gungeligung i armkrok samt twist och galen rock´n roll uppe på scenen när några tjejer bjöds upp att dansa med artisterna i slutakten.

Kvällen var ett enda pärlband av 60-talshits. Om jag nämner Oh Carol, Obaladi Oblada, Proud Mary, Yesterday, Twist and shout och Burning love så förstår ni vad ni missade, ni som valde att stanna hemma. Om jag sedan säger att alla dessa framföranden var av yppersta klass presenterade av gästsolisterna Magnus Bäcklund och Anneli Axelsson, ja, då åker era mungipor sannolikt ner ytterligare en bit.

Vi fick, i mina öron, höra Magnus i en version av Bridge over trouble water som slår originalet. Därtill Annelis version av Tennessee Waltz som skulle gjort Alma Cogan både stolt och lite avundsjuk.

Att Magnus Bäcklund lyckats väl som Tom Jones i programmet ”Sikta mot stjärnorna” i början av 2000-talet bevisade han i låtar som ”Green, green grass of home” och ”Delilah”. I den sistnämnda var publiken riktigt med på noterna och gungade med i armkrok.

Det var helt enkelt en galen kväll där alla lämnade lokalen, svettiga och med ett vackert leende på läpparna, ända ut till parkeringen, nynnande på ”A whiter shade of pale” eller i trängseln provade stegen till The Locomotion.

Om jag ska klaga på något så skulle det vara att man borde gett Anneli Axelsson ett par nummer till. I ett par Tina Turner-inspirerade nummer visade hon vilken bubblande energi det finns i den kroppen.

Men, som sagt, för oss som växt upp med musiken från 60-talet var det en nostalgigväll som vi lever på länge. Kanske ända tills nästa höst då Ulf Wadenbrandt lovat att återkomma igen. Då ses vi igen, eller hur!?

Welcome to the sixties

Karlskoga symfoniorkester

Dirigent: Ulf Wadenbrandt

Kompgrupp från Kulturskolan

Solister: Magnus Bäcklund och Anneli Axelsson