2015-09-19 06:00

2015-09-19 06:00

Jag hoppas det gällde liv och död

LÖRDAGSTANKAR

Till dig som körde fortare än det borde vara möjligt i torsdags morse vill jag bara säga en sak: Jag hoppas att det handlade om liv och död.

För du var några sekunder och ett par decimeter från att ha vållat någon annans död – eller i alla fall ha förstört någons liv.

Jag tycker att jag gör vad jag kan för att märkas när jag är ute med hundarna mörka höst- och vintermornar.

I torsdags hade jag min röda Solberg-keps och en knallorange, lång regnrock – du vet en såndär som vägarbetarna har – och en rejäl ficklampa i handen.

Hundarna har blinkande små lampor i kopplet – den store blinkar blått och den lille blinkar rött.

Dessutom var vi på ett övergångsställe och som jag minns det var inte gatubelysningen trasig.

Men vad hjälper det när du kom körande så snabbt att jag på allvar inte såg eller uppfattade vad som höll på att hända. Och det är ganska tyst och stilla klockan kvart över fem på morgonen.

Men jag lovar att jag inte hörde dig förrän du tutade och däcken började skrika.

Jag såg dig inte när jag tittade innan jag gick över. Och som sagt: vi var på ett övergångsställe.

Visserligen är det en liten kurva där, men kör man i alla fall någorlunda inom hastighetsgränsen så hinner man gott och väl stanna. Det vet jag eftersom jag kör där flera gånger varje dag.

Du höll dig absolut inte ens i närheten av hastighetsgränsen.

Men på något obegripligt sätt lyckads vi undkomma dig, både hundarna och jag.

Lite leriga och blåslagna och mycket skräckslagna. Men helskinnade.

Men vi var tre – du hade mer tur än du förtjänade när du inte körde på någon av oss när du väjde för någon annan.

För även om de går fot på övergångsställen så hade jag verkligen ingen aning om var de var när jag slängde mig undan för att inte hamna under din bil.

För jag lovar dig. Hur mycket man än älskar sina husdjur så hinner man inte skänka dem en tanke när man ser hur en stor bil kommer farande mot en överljudsfart.

Och jag kan inte släppa frågan.

Vad var det som var så viktigt?

Vad var det som fick dig att riskera både ditt eget och andras liv?

Tänkte du att inga poliser är vakna så tidigt och knappt några andra heller, så det är bara att gasa?

Eller tänkte du inte alls?

Var det bara coolt att kunna köra så fort?

Jag hoppas som sagt att det handlade om liv och död...

Men eftersom du inte ens stannade för se hur det gick för oss så lär jag ju aldrig få veta vad det var som var så viktigt i ditt liv att du tyckte det var värt att nästan ta mitt.

Catarina Forsberg

Till dig som körde fortare än det borde vara möjligt i torsdags morse vill jag bara säga en sak: Jag hoppas att det handlade om liv och död.

För du var några sekunder och ett par decimeter från att ha vållat någon annans död – eller i alla fall ha förstört någons liv.

Jag tycker att jag gör vad jag kan för att märkas när jag är ute med hundarna mörka höst- och vintermornar.

I torsdags hade jag min röda Solberg-keps och en knallorange, lång regnrock – du vet en såndär som vägarbetarna har – och en rejäl ficklampa i handen.

Hundarna har blinkande små lampor i kopplet – den store blinkar blått och den lille blinkar rött.

Dessutom var vi på ett övergångsställe och som jag minns det var inte gatubelysningen trasig.

Men vad hjälper det när du kom körande så snabbt att jag på allvar inte såg eller uppfattade vad som höll på att hända. Och det är ganska tyst och stilla klockan kvart över fem på morgonen.

Men jag lovar att jag inte hörde dig förrän du tutade och däcken började skrika.

Jag såg dig inte när jag tittade innan jag gick över. Och som sagt: vi var på ett övergångsställe.

Visserligen är det en liten kurva där, men kör man i alla fall någorlunda inom hastighetsgränsen så hinner man gott och väl stanna. Det vet jag eftersom jag kör där flera gånger varje dag.

Du höll dig absolut inte ens i närheten av hastighetsgränsen.

Men på något obegripligt sätt lyckads vi undkomma dig, både hundarna och jag.

Lite leriga och blåslagna och mycket skräckslagna. Men helskinnade.

Men vi var tre – du hade mer tur än du förtjänade när du inte körde på någon av oss när du väjde för någon annan.

För även om de går fot på övergångsställen så hade jag verkligen ingen aning om var de var när jag slängde mig undan för att inte hamna under din bil.

För jag lovar dig. Hur mycket man än älskar sina husdjur så hinner man inte skänka dem en tanke när man ser hur en stor bil kommer farande mot en överljudsfart.

Och jag kan inte släppa frågan.

Vad var det som var så viktigt?

Vad var det som fick dig att riskera både ditt eget och andras liv?

Tänkte du att inga poliser är vakna så tidigt och knappt några andra heller, så det är bara att gasa?

Eller tänkte du inte alls?

Var det bara coolt att kunna köra så fort?

Jag hoppas som sagt att det handlade om liv och död...

Men eftersom du inte ens stannade för se hur det gick för oss så lär jag ju aldrig få veta vad det var som var så viktigt i ditt liv att du tyckte det var värt att nästan ta mitt.

Catarina Forsberg