2015-07-30 06:00

2015-07-30 17:29

Med passion för motion

KARLSKOGA: Det hälsosamma livet fortsätter - 25 år senare

Gösta Moberg är mer än en sida i tidningsarkivet. Vid 92 års ålder är han pigg och redo för motion. Precis som för 25 år sedan.

”Gösta Moberg har börjat springa på äldre dar”. Så inleds en artikel i Karlskoga-Kuriren från juli, 1990. Häromveckan uppmärksammades artikeln under vinjetten ”Ur våra arkiv”. Strax därefter fick vi ett telefonsamtal till redaktionen. Det visade sig att Gösta Moberg lever och mår bra. Dessutom äger han fortfarande ett par löparskor.

Gösta är i dag 92 år ung och bor i en lägenhet tillsammans med hustrun Anna. Några våningar upp bor de, i ett trapphus utan hiss.

– Man får lita till dessa, säger Gösta Moberg och pekar på sina fötter.

Han har litat på dem förut.

Sprang Lunedsmaran

Den 25 år gamla artikeln handlar om Göstas medverkan i Lunedsmaran. Ett motionslopp där deltagarna hade åtta kvällar på sig att springa totalt 4,2 mil. Ett år senare gick Gösta Mobergs motionerande in i en ny fas.

– Följ med mig till Stockholm och spring maraton, föreslog en vän.

– Nej men det går ju inte, protesterade Gösta.

– Det är inte mycket att göra åt, jag har redan anmält dig till loppet, svarade vännen.

Och så gick det till när statarsonen från västgötska Lagerfors åkte till huvudstaden och sprang sitt allra första maratonlopp, vid 69 års ålder.

En verklig sportsman

Vännen som övertalade honom hette förresten Hans-Gunnar Karlsson, kallades för ”Hanick”.

– Vi tränade tillsammans under vinter och sommar, i regn och snö, berättar Gösta Moberg.

– Denne man gick bort alldeles för tidigt och jag saknar honom. Han var en sportsman, en verklig sportsman.

Hemma hos paret Moberg hänger en inramad medaljsamling som skvallrar om att Gösta inte slutade motionera efter maratonloppet i Stockholm. Runt Göstas vänstra handled hänger en glänsande guldklocka som skvallrar om att Gösta inte blev kvar i Lagerfors.

Började på Bofors

År 1942 flyttade han till Karlskoga och började jobba på Bofors, en överväldigande upplevelse.

– Jag som inte hade varit utanför sockengränsen tidigare.

Det blev 46 år på Bofors för Gösta Moberg. Han fokuserade på arbetet och på familjen, sedan blev sonen vuxen och Gösta gick i pension. Han fick utrymme för att fokusera på något nytt. Att i hög hastighet sätta den ena foten framför den andra och se skogens träd suddas ut i ögonvrån.

Går inte fort

År 2015 står det fortfarande ett par Asics-dojor vid ytterdörren.

– Fast nu för tiden går det inte fort. Jag promenerar mest, säger Gösta blygsamt.

Han får något varmt i både röst och blick när han berättar om allt motionslöpningen har gett honom. Hade frågorna bytts ut till att handla om hustrun Anna skulle svaren förmodligen ändå ha blivit de samma.

Väldigt positiva tankar

– När man kommer hem (efter en löprunda) har man varit väldigt lycklig. Allt är i balans, säger han.

– Man får väldigt positiva tankar, till och med löser problem. Man mår bra, alltså.

En annan fördel är det inflytande Gösta Mobergs motionsvanor har fått på människorna i hans omgivning. Sonen Lars-Göran har sett till att ge sig ut i löparspåret, precis som barnbarnen.

– Där har jag varit i farten, beskriver Gösta nöjt sin inblandning i familjens sportiga liv.

Kört om vaden krånglar

Han vill däremot varna för vad som kan hända om man inte sköter uppvärmningen ordentligt innan man går ut och springer. Gösta böjer sig fram och drar tummen upp och ner längs ena benet.

– Det är väldigt viktigt att mjuka upp före, att gnugga på vaderna. Krånglar vaden är det kört, säger han.

En sak återkommer Gösta ständigt till, nämligen löpträningens sociala aspekter. Som den där gången en efterhängsen hund ledde Gösta till en ny bekantskap.

Jagades av hund

– En man var ute i motionsspåret och hade sin lösspringande hund med sig. Den där hunden började nafsa på mig. Den bet inte, men sprang efter mig. Hundens ägare ropade på mig att jag skulle stanna. ”Jag ber om ursäkt, men hunden vill att du ska stanna”, ropade han. Jag stannade och började prata med hundägaren. Efter den gången stannade vi alltid och växlade några ord med varandra när vi möttes i motionsspåret.

Tittar på fåglar

Ibland går Gösta och Anna ner till vattnet för att titta på fåglar. Ett lite lugnare sätt att hålla i gång på. Gösta är trots allt inte 67 längre.

Han tänker tillbaka:

– Förut eldade man bara på, alltså. Desto längre och snabbare man sprang, desto bättre var det. Och ibland gick det fort.

I artikeln från 1990 sammanfattas Göstas insats i Lunedsmaran:

”Gösta Moberg har redan sprungit de 4,2 milen. Det gjorde han på tre kvällar.”

”Gösta Moberg har börjat springa på äldre dar”. Så inleds en artikel i Karlskoga-Kuriren från juli, 1990. Häromveckan uppmärksammades artikeln under vinjetten ”Ur våra arkiv”. Strax därefter fick vi ett telefonsamtal till redaktionen. Det visade sig att Gösta Moberg lever och mår bra. Dessutom äger han fortfarande ett par löparskor.

Gösta är i dag 92 år ung och bor i en lägenhet tillsammans med hustrun Anna. Några våningar upp bor de, i ett trapphus utan hiss.

– Man får lita till dessa, säger Gösta Moberg och pekar på sina fötter.

Han har litat på dem förut.

Sprang Lunedsmaran

Den 25 år gamla artikeln handlar om Göstas medverkan i Lunedsmaran. Ett motionslopp där deltagarna hade åtta kvällar på sig att springa totalt 4,2 mil. Ett år senare gick Gösta Mobergs motionerande in i en ny fas.

– Följ med mig till Stockholm och spring maraton, föreslog en vän.

– Nej men det går ju inte, protesterade Gösta.

– Det är inte mycket att göra åt, jag har redan anmält dig till loppet, svarade vännen.

Och så gick det till när statarsonen från västgötska Lagerfors åkte till huvudstaden och sprang sitt allra första maratonlopp, vid 69 års ålder.

En verklig sportsman

Vännen som övertalade honom hette förresten Hans-Gunnar Karlsson, kallades för ”Hanick”.

– Vi tränade tillsammans under vinter och sommar, i regn och snö, berättar Gösta Moberg.

– Denne man gick bort alldeles för tidigt och jag saknar honom. Han var en sportsman, en verklig sportsman.

Hemma hos paret Moberg hänger en inramad medaljsamling som skvallrar om att Gösta inte slutade motionera efter maratonloppet i Stockholm. Runt Göstas vänstra handled hänger en glänsande guldklocka som skvallrar om att Gösta inte blev kvar i Lagerfors.

Började på Bofors

År 1942 flyttade han till Karlskoga och började jobba på Bofors, en överväldigande upplevelse.

– Jag som inte hade varit utanför sockengränsen tidigare.

Det blev 46 år på Bofors för Gösta Moberg. Han fokuserade på arbetet och på familjen, sedan blev sonen vuxen och Gösta gick i pension. Han fick utrymme för att fokusera på något nytt. Att i hög hastighet sätta den ena foten framför den andra och se skogens träd suddas ut i ögonvrån.

Går inte fort

År 2015 står det fortfarande ett par Asics-dojor vid ytterdörren.

– Fast nu för tiden går det inte fort. Jag promenerar mest, säger Gösta blygsamt.

Han får något varmt i både röst och blick när han berättar om allt motionslöpningen har gett honom. Hade frågorna bytts ut till att handla om hustrun Anna skulle svaren förmodligen ändå ha blivit de samma.

Väldigt positiva tankar

– När man kommer hem (efter en löprunda) har man varit väldigt lycklig. Allt är i balans, säger han.

– Man får väldigt positiva tankar, till och med löser problem. Man mår bra, alltså.

En annan fördel är det inflytande Gösta Mobergs motionsvanor har fått på människorna i hans omgivning. Sonen Lars-Göran har sett till att ge sig ut i löparspåret, precis som barnbarnen.

– Där har jag varit i farten, beskriver Gösta nöjt sin inblandning i familjens sportiga liv.

Kört om vaden krånglar

Han vill däremot varna för vad som kan hända om man inte sköter uppvärmningen ordentligt innan man går ut och springer. Gösta böjer sig fram och drar tummen upp och ner längs ena benet.

– Det är väldigt viktigt att mjuka upp före, att gnugga på vaderna. Krånglar vaden är det kört, säger han.

En sak återkommer Gösta ständigt till, nämligen löpträningens sociala aspekter. Som den där gången en efterhängsen hund ledde Gösta till en ny bekantskap.

Jagades av hund

– En man var ute i motionsspåret och hade sin lösspringande hund med sig. Den där hunden började nafsa på mig. Den bet inte, men sprang efter mig. Hundens ägare ropade på mig att jag skulle stanna. ”Jag ber om ursäkt, men hunden vill att du ska stanna”, ropade han. Jag stannade och började prata med hundägaren. Efter den gången stannade vi alltid och växlade några ord med varandra när vi möttes i motionsspåret.

Tittar på fåglar

Ibland går Gösta och Anna ner till vattnet för att titta på fåglar. Ett lite lugnare sätt att hålla i gång på. Gösta är trots allt inte 67 längre.

Han tänker tillbaka:

– Förut eldade man bara på, alltså. Desto längre och snabbare man sprang, desto bättre var det. Och ibland gick det fort.

I artikeln från 1990 sammanfattas Göstas insats i Lunedsmaran:

”Gösta Moberg har redan sprungit de 4,2 milen. Det gjorde han på tre kvällar.”