2015-07-17 06:00

2015-07-17 06:00

Sverige står fortfarande utanför

När Jan Björklund (FP) talade i Almedalen häromveckan gjorde han ett kort uppehåll efter drygt en kvart: ”Nu har det gått ungefär 18 minuter sen jag började tala. Om två ryska bombplan hade startat från sin bas i Kaliningrad när jag inledde mitt tal, så hade vi nu sett dem med blotta ögat här över Almedalen. 18 minuter. Längre än så är inte avståndet.”Det var ett retoriskt snyggt grepp som också fångade allvaret i det försämrade säkerhetsläget runt Östersjön.

I boken Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön (2015) ger tankesmedjan Frivärlds chef Katarina Tracz en gedigen bild av hur det som länge betraktades som en mönsterregion för fred nu snarare förknippas med ökad oro, till följd av Rysslands militära upptrappning.

Den 16 juli 2014: Ett tungt beväpnat, ryskt plan genskjuter ett svenskt signalspaningsplan i internationellt luftrum mellan Gotland och Lettland. ”Det ryska planet, som har sin transponder avslagen, flyger så nära som 10 meter från det svenska planet”, skriver Tracz.

Denna incident för exakt ett år sedan är bara ett exempel från de provokativa ryska incidenter i Östersjöområdet som har inträffat.

Björklund nämnde inte Nato när han talade i Visby. Men det var, utöver att Gotland måste kunna försvaras, i ljuset av hans välkända ståndpunkt att Sverige bör gå med i försvarsalliansen, som poängen av det förändrade säkerhetsläget gjordes. Även den rödgröna regeringen framhåller att säkerhet byggs tillsammans med andra. Motsägelsefullt nog envisas den dock med att hålla just den avgörande dörren till ett svenskt Nato-medlemskap stängd.

I regeringskansliet bereds likväl det samförståndsavtal med Nato om så kallat värdlandsstöd, vilket alliansregeringen undertecknade i september förra året. Sverige samarbetar sedan drygt 20 år tillbaka med Nato inom ramen för Partnerskap för fred. Underlaget för beslutet om förutsättningarna för värdlandsstöd är en formalitet i det närmare samarbete som innebär att Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från Nato, även vid händelse av kris eller krig.

I praktiken handlar det om mindre lagändringar som från och med 1 juli 2016 ska förtydliga att Nato-personal ska följa svensk lag, men inte behöver betala vissa skatter och avgifter. Värdlandsstödet innebär dock dessvärre, till skillnad från vad vänsterdebattörer har velat ge sken av, att Sverige fortfarande står utanför Nato –och därmed saknar de garantier som ett fullvärdigt medlemskap ger.

Att förutsättningarna för ett mer effektivt säkerhetssamarbete förbättras genom värdlandsstödet är bra, men inte tillräckligt. Sverige bör, i enlighet med vad bland andra Björklund förespråkar och vad ambassadör Tomas Bertelman konstaterat i sin utredning om Sveriges internationella försvarssamarbeten, utreda ett Nato-medlemskap snarast. För, såsom Tracz formulerar det i sin bok, utgör Nato ”det existerande samarbete som erbjuder det verkligt trovärdiga alternativet beträffande såväl svensk försvarsförmåga som bidragande till den bredare regionala säkerheten”.

Amelie Langby/SNB

När Jan Björklund (FP) talade i Almedalen häromveckan gjorde han ett kort uppehåll efter drygt en kvart: ”Nu har det gått ungefär 18 minuter sen jag började tala. Om två ryska bombplan hade startat från sin bas i Kaliningrad när jag inledde mitt tal, så hade vi nu sett dem med blotta ögat här över Almedalen. 18 minuter. Längre än så är inte avståndet.”Det var ett retoriskt snyggt grepp som också fångade allvaret i det försämrade säkerhetsläget runt Östersjön.

I boken Fredens hav? Ökade spänningar kring Östersjön (2015) ger tankesmedjan Frivärlds chef Katarina Tracz en gedigen bild av hur det som länge betraktades som en mönsterregion för fred nu snarare förknippas med ökad oro, till följd av Rysslands militära upptrappning.

Den 16 juli 2014: Ett tungt beväpnat, ryskt plan genskjuter ett svenskt signalspaningsplan i internationellt luftrum mellan Gotland och Lettland. ”Det ryska planet, som har sin transponder avslagen, flyger så nära som 10 meter från det svenska planet”, skriver Tracz.

Denna incident för exakt ett år sedan är bara ett exempel från de provokativa ryska incidenter i Östersjöområdet som har inträffat.

Björklund nämnde inte Nato när han talade i Visby. Men det var, utöver att Gotland måste kunna försvaras, i ljuset av hans välkända ståndpunkt att Sverige bör gå med i försvarsalliansen, som poängen av det förändrade säkerhetsläget gjordes. Även den rödgröna regeringen framhåller att säkerhet byggs tillsammans med andra. Motsägelsefullt nog envisas den dock med att hålla just den avgörande dörren till ett svenskt Nato-medlemskap stängd.

I regeringskansliet bereds likväl det samförståndsavtal med Nato om så kallat värdlandsstöd, vilket alliansregeringen undertecknade i september förra året. Sverige samarbetar sedan drygt 20 år tillbaka med Nato inom ramen för Partnerskap för fred. Underlaget för beslutet om förutsättningarna för värdlandsstöd är en formalitet i det närmare samarbete som innebär att Sverige snabbt ska kunna ta emot militär hjälp från Nato, även vid händelse av kris eller krig.

I praktiken handlar det om mindre lagändringar som från och med 1 juli 2016 ska förtydliga att Nato-personal ska följa svensk lag, men inte behöver betala vissa skatter och avgifter. Värdlandsstödet innebär dock dessvärre, till skillnad från vad vänsterdebattörer har velat ge sken av, att Sverige fortfarande står utanför Nato –och därmed saknar de garantier som ett fullvärdigt medlemskap ger.

Att förutsättningarna för ett mer effektivt säkerhetssamarbete förbättras genom värdlandsstödet är bra, men inte tillräckligt. Sverige bör, i enlighet med vad bland andra Björklund förespråkar och vad ambassadör Tomas Bertelman konstaterat i sin utredning om Sveriges internationella försvarssamarbeten, utreda ett Nato-medlemskap snarast. För, såsom Tracz formulerar det i sin bok, utgör Nato ”det existerande samarbete som erbjuder det verkligt trovärdiga alternativet beträffande såväl svensk försvarsförmåga som bidragande till den bredare regionala säkerheten”.

Amelie Langby/SNB