2015-07-11 06:00

2015-07-11 06:00

En vecka med ny kunskap

FREDAGSBUBBEL: Ida Thunberg

Att utsätta sig för nya saker kan vara bra ibland.

Det fick jag verkligen bekräftat förra veckan. Väldigt spontant så hade jag i våras anmält mig till en veckolång kurs på annan ort nu i slutet av juni. Jag betalade in anmälningsavgiften, och tänkte inte så mycket mer på det där. Massor av jobb och sedvanliga bestyr med skol- och terminsavslutningar gjorde att dagarna var rätt fyllda med annat.

Så närmade sig kursen. Det kom mejl från kursledaren som ville att vi deltagare skulle skicka in presentationer om oss själva via mejl.

Plötsligt blev allt lite mera verkligt. Ingela, Karin, Benny, Rebecca och de andra - som jag snart skulle tillbringa en hel vecka tillsammans med - fick hemorter, åldrar, namn, yrken och fritidsintressen.

Kursen i sig handlade om litterärt skrivande. Vilket verkligen är något HELT annat än journalistiskt skrivande. Jag har alltid varit fascinerad av det skönlitterära skrivandet, har alltid älskat att sugas in i böcker, ända sen jag var liten.

Jag kände att jag ville lära mig mer. Inte i syfte att bli bestseller-författare (okej, jag kanske inte skulle tacka nej till det yrket, men ja, ni fattar...) utan att faktiskt få ny kunskap. Fördjupa mig i något.

Och jag insåg när jag satt på tåget dit att detta faktiskt skulle bli första gången jag la tid och pengar på något som varken kunde placeras in i facket Jobb eller Nöjen. Utan det här var något annat. Självutveckling? Ja, kanske.

Trots att jag ägnar en stor del av min arbetstid just åt att skriva så var detta ett möte med något totalt nytt. Jag älskade att borra in mig i hur en fiktiv historia byggs upp, hur karaktärer presenteras och får fäste, hur en scen kan se ut för att bli levande, vad som får läsaren att fastna...

Vi gjorde övningar, satt i grupper och pratade, skrev själva under långa stunder, diskuterade våra texter med läraren, lyssnade och pratade.

Dessutom var vi en grupp på tio personer där ingen kände någon tidigare. En lärare, en professor i litteraturvetenskap, en psykolog, en arkeolog... Vi åt alla måltider ihop, satt vid ett långbord i en matsal i en vacker gammal herrgårdsbyggnad och pratade om verkligen allt mellan himmel och jord. Nya samtalsämnen hela tiden. En hel del skrivande, men också väldigt mycket annat.

Det var en fin vecka. För hur det än är så blir det ju oftast så för de flesta av oss att vi umgås med dem vi brukar umgås med, eller möjligen med kontakter via våra jobb. Därför var detta fantastiskt roligt, att möta människor så olika mig själv på många sätt, men som ändå sökt sig till samma kurs som mig, samma vecka.

Även om det inte blir så att jag träffar någon av dem igen, förhoppningsvis blir det så men det är inget vi har bestämt, så fyllde det en viktig funktion och gav något som blev betydelsefullt för mig just där och då, i stunden.

Och jag är ganska säker på att jag har tagit med mig mycket därifrån som kommer bli viktigt, även framöver.

Att utsätta sig för nya saker kan vara bra ibland.

Det fick jag verkligen bekräftat förra veckan. Väldigt spontant så hade jag i våras anmält mig till en veckolång kurs på annan ort nu i slutet av juni. Jag betalade in anmälningsavgiften, och tänkte inte så mycket mer på det där. Massor av jobb och sedvanliga bestyr med skol- och terminsavslutningar gjorde att dagarna var rätt fyllda med annat.

Så närmade sig kursen. Det kom mejl från kursledaren som ville att vi deltagare skulle skicka in presentationer om oss själva via mejl.

Plötsligt blev allt lite mera verkligt. Ingela, Karin, Benny, Rebecca och de andra - som jag snart skulle tillbringa en hel vecka tillsammans med - fick hemorter, åldrar, namn, yrken och fritidsintressen.

Kursen i sig handlade om litterärt skrivande. Vilket verkligen är något HELT annat än journalistiskt skrivande. Jag har alltid varit fascinerad av det skönlitterära skrivandet, har alltid älskat att sugas in i böcker, ända sen jag var liten.

Jag kände att jag ville lära mig mer. Inte i syfte att bli bestseller-författare (okej, jag kanske inte skulle tacka nej till det yrket, men ja, ni fattar...) utan att faktiskt få ny kunskap. Fördjupa mig i något.

Och jag insåg när jag satt på tåget dit att detta faktiskt skulle bli första gången jag la tid och pengar på något som varken kunde placeras in i facket Jobb eller Nöjen. Utan det här var något annat. Självutveckling? Ja, kanske.

Trots att jag ägnar en stor del av min arbetstid just åt att skriva så var detta ett möte med något totalt nytt. Jag älskade att borra in mig i hur en fiktiv historia byggs upp, hur karaktärer presenteras och får fäste, hur en scen kan se ut för att bli levande, vad som får läsaren att fastna...

Vi gjorde övningar, satt i grupper och pratade, skrev själva under långa stunder, diskuterade våra texter med läraren, lyssnade och pratade.

Dessutom var vi en grupp på tio personer där ingen kände någon tidigare. En lärare, en professor i litteraturvetenskap, en psykolog, en arkeolog... Vi åt alla måltider ihop, satt vid ett långbord i en matsal i en vacker gammal herrgårdsbyggnad och pratade om verkligen allt mellan himmel och jord. Nya samtalsämnen hela tiden. En hel del skrivande, men också väldigt mycket annat.

Det var en fin vecka. För hur det än är så blir det ju oftast så för de flesta av oss att vi umgås med dem vi brukar umgås med, eller möjligen med kontakter via våra jobb. Därför var detta fantastiskt roligt, att möta människor så olika mig själv på många sätt, men som ändå sökt sig till samma kurs som mig, samma vecka.

Även om det inte blir så att jag träffar någon av dem igen, förhoppningsvis blir det så men det är inget vi har bestämt, så fyllde det en viktig funktion och gav något som blev betydelsefullt för mig just där och då, i stunden.

Och jag är ganska säker på att jag har tagit med mig mycket därifrån som kommer bli viktigt, även framöver.