2015-07-10 06:00

2015-07-10 06:00

En vitter lek om att vara människa

TEATER: Stadramålarna spelas till 16 augusti

Johan Bernanders pjäs Stadramålarna har haft urpremiär och därmed är den 18:e säsongen på Stadra Teater i full gång. Denna sceniska tavla anno 1928 har blivit en vitter men lättsam bagatell.

Det är Johan Bernanders tredje pjäs skriven direkt för Stadra och därför kan det tyckas märkligt att påstå att det är en mycket platsspecifik pjäs. Men jag har svårt att tänka mig att Stadramålarna kommer att uppföras någon annanstans eftersom det här och där droppas hänvisningar eller antydningar till tidigare föreställningar på Stadra Teater som kan vara obegripliga på en annan scen.

Gertrude Steins en ros är en ros är en ros är en ros är förvisso ett välkänt begrepp men det får en särskild tyngd i Stadra eftersom Den fjärde rosen av Gunilla Linn Persson spelades här 2011 med den konstnärlige ledaren Magnus Wetterholm i rollen som Gertrude Stein.

Den klänningen fyller han ut än en gång och han gör det med välbehag.

Målaren Per Rosengren, spelad av Rune Jakobsson, talar längtansfullt om Rue de Fleurus och årtalet 1910 när alla betydande konstnärer och författare samlades hos Gertrude Stein på den adressen.

Rigmor Wirström, i Gunilla Orvelius gestalt, är inte mindre längtansfull eftersom Gertrude Stein och Alice B Toklas redan visat att två kvinnor kan älska varandra och bo tillsammans. En längtan som denna Rigmor delar även om hon, trots exemplet Stein-Toklas, inte är övertygad om att tiden är mogen.

Finlandssvenska poeter

Stadra Teater har också som idé eller tradition att lyfta fram betydande författarskap ur den svenska litteraturhistorien och denna gång står finlandssvenska modernister som Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Edith Södergran i centrum även om det också förekommer dikter av Erik Axel Karlfeldt, Wilhelm Ekelund och August Strindberg i föreställningen.

Pjäsen heter förvisso Stadramålarna men jag vill nog ändå påstå att det är dikterna, några förtjänstfullt tonsatta av Anders Ortman, som blir föreställningens tyngdpunkt medan konsten fungerar som ett alibi för att sammanföra några människor som har anknytning till den kulturella eller skapande sfären.

Samuel Muhrén, gestaltad av Magnus Wetterholm, berättar inledningsvis att han drömde om det stora konstnärskollektivet och därför bjöd in ett antal konstnärer till det makalösa ljuset vid Greckens södra strand. De skulle äta, leva, älska och måla tillsammans.

Paris kändes som gårdagens nyheter, ett kollektiv av dansk typ förespeglade denne Samuel Muhrén. Vi ska umgås med förnamn som sanna demokrater säger Samuel Muhrén.

Sanningssägare

Samuels mamma Helga spelas av Eva Haldert med den underskruv som är Eva Halderts signum. Helga ska uppenbarligen vara någon slags sanningssägare och visst är hon ibland klarsynt och förmedlar en del poänger men hon har också en konstsyn som inte står förre KD-ledaren Göran Hägglund efter när han talade om verklighetens folk.

Helga undrar om Per är kludden som målar fyrkantiga kvinnor och rekommenderar en lektion i anatomi och annat i den stilen. Det kunde bli förödande - om föreställningen handlat om bildkonst. Men den yttre ramen med en konstnärskoloni är mest en anledning att tussa ihop människor som från olika utgångspunkter ska interagera.

På så vis kan man diskutera kvinnans villkor inom konsten och livet, klass och andra relationer. Ofta lekfullt, ibland snärtigt. Den temperamentsfulle Georg, han görs av Bengt Braskered, ser sig som underdog och är avundsjuk på dem med pengar och börd.

Andra replikerar att de minsann också haft det svårt vilket får mor Helga att undra om det är en tävling i att ha haft det svårast. Det blir nästan som den klassiska Monty Python-sketchen, fast snällare som det ska vara i mellanmjölkens land.

Vitterlek

Det vimlar av repliker som hela tiden anspelar på något annat, bildat. Georg letar efter sin fru Nora som försvunnit.

Ingen kvinna lämnar sina barn i verkligheten, bara hos Ibsen, säger Rigmor och syftar på Nora i Ett dockhem.

Per är sig själv som sin namne Peer Gynt påstår frun och får in än mera Ibsen. Några pjäser av Shakespeare, eller i alla fall titlarna, kommer också till användning. Johan Bernander bygger upp sin pjäs med hjälp av vittra pusselbitar och smarta oneliners, som Diktioniuscitatet Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.

Möjligen är han rädd för att det ska bli lite för fint i kanten och stoppar därför in en dos av den folklighet som också kan stavas populism. Målarkluddarna ska minsann veta sin plats och hålla sig på mattan. När spelet tros vara slut hängs det på en maskeradscen där alla i karnevalisk yra klär sig som det motsatta könet. D

et är längtan, vemod och drömmar som gick i kras. Men även om livet inte blev som vi drömt om är det värt att leva.

Den enda stunden. Vårt korta liv.

Det är Johan Bernanders tredje pjäs skriven direkt för Stadra och därför kan det tyckas märkligt att påstå att det är en mycket platsspecifik pjäs. Men jag har svårt att tänka mig att Stadramålarna kommer att uppföras någon annanstans eftersom det här och där droppas hänvisningar eller antydningar till tidigare föreställningar på Stadra Teater som kan vara obegripliga på en annan scen.

Gertrude Steins en ros är en ros är en ros är en ros är förvisso ett välkänt begrepp men det får en särskild tyngd i Stadra eftersom Den fjärde rosen av Gunilla Linn Persson spelades här 2011 med den konstnärlige ledaren Magnus Wetterholm i rollen som Gertrude Stein.

Den klänningen fyller han ut än en gång och han gör det med välbehag.

Målaren Per Rosengren, spelad av Rune Jakobsson, talar längtansfullt om Rue de Fleurus och årtalet 1910 när alla betydande konstnärer och författare samlades hos Gertrude Stein på den adressen.

Rigmor Wirström, i Gunilla Orvelius gestalt, är inte mindre längtansfull eftersom Gertrude Stein och Alice B Toklas redan visat att två kvinnor kan älska varandra och bo tillsammans. En längtan som denna Rigmor delar även om hon, trots exemplet Stein-Toklas, inte är övertygad om att tiden är mogen.

Finlandssvenska poeter

Stadra Teater har också som idé eller tradition att lyfta fram betydande författarskap ur den svenska litteraturhistorien och denna gång står finlandssvenska modernister som Elmer Diktonius, Gunnar Björling och Edith Södergran i centrum även om det också förekommer dikter av Erik Axel Karlfeldt, Wilhelm Ekelund och August Strindberg i föreställningen.

Pjäsen heter förvisso Stadramålarna men jag vill nog ändå påstå att det är dikterna, några förtjänstfullt tonsatta av Anders Ortman, som blir föreställningens tyngdpunkt medan konsten fungerar som ett alibi för att sammanföra några människor som har anknytning till den kulturella eller skapande sfären.

Samuel Muhrén, gestaltad av Magnus Wetterholm, berättar inledningsvis att han drömde om det stora konstnärskollektivet och därför bjöd in ett antal konstnärer till det makalösa ljuset vid Greckens södra strand. De skulle äta, leva, älska och måla tillsammans.

Paris kändes som gårdagens nyheter, ett kollektiv av dansk typ förespeglade denne Samuel Muhrén. Vi ska umgås med förnamn som sanna demokrater säger Samuel Muhrén.

Sanningssägare

Samuels mamma Helga spelas av Eva Haldert med den underskruv som är Eva Halderts signum. Helga ska uppenbarligen vara någon slags sanningssägare och visst är hon ibland klarsynt och förmedlar en del poänger men hon har också en konstsyn som inte står förre KD-ledaren Göran Hägglund efter när han talade om verklighetens folk.

Helga undrar om Per är kludden som målar fyrkantiga kvinnor och rekommenderar en lektion i anatomi och annat i den stilen. Det kunde bli förödande - om föreställningen handlat om bildkonst. Men den yttre ramen med en konstnärskoloni är mest en anledning att tussa ihop människor som från olika utgångspunkter ska interagera.

På så vis kan man diskutera kvinnans villkor inom konsten och livet, klass och andra relationer. Ofta lekfullt, ibland snärtigt. Den temperamentsfulle Georg, han görs av Bengt Braskered, ser sig som underdog och är avundsjuk på dem med pengar och börd.

Andra replikerar att de minsann också haft det svårt vilket får mor Helga att undra om det är en tävling i att ha haft det svårast. Det blir nästan som den klassiska Monty Python-sketchen, fast snällare som det ska vara i mellanmjölkens land.

Vitterlek

Det vimlar av repliker som hela tiden anspelar på något annat, bildat. Georg letar efter sin fru Nora som försvunnit.

Ingen kvinna lämnar sina barn i verkligheten, bara hos Ibsen, säger Rigmor och syftar på Nora i Ett dockhem.

Per är sig själv som sin namne Peer Gynt påstår frun och får in än mera Ibsen. Några pjäser av Shakespeare, eller i alla fall titlarna, kommer också till användning. Johan Bernander bygger upp sin pjäs med hjälp av vittra pusselbitar och smarta oneliners, som Diktioniuscitatet Blott de tama fåglarna har en längtan, de vilda flyger.

Möjligen är han rädd för att det ska bli lite för fint i kanten och stoppar därför in en dos av den folklighet som också kan stavas populism. Målarkluddarna ska minsann veta sin plats och hålla sig på mattan. När spelet tros vara slut hängs det på en maskeradscen där alla i karnevalisk yra klär sig som det motsatta könet. D

et är längtan, vemod och drömmar som gick i kras. Men även om livet inte blev som vi drömt om är det värt att leva.

Den enda stunden. Vårt korta liv.