2015-04-12 06:00

2015-04-12 13:36

"Modellflygklubben vill sätta Karlskoga på kartan"

ÖSTERVIK: Sture Kinell har varit musiker, bonde och företagsledare

Sture Kinell har förvaltat sitt pund väl och hunnit med en hel del under sitt liv. Han skulle, om han vore lagd åt det hållet, kunna skriva musiker, bonde och företagsledare på sitt visitkort. Men det gör han inte. Han går möjligen med på att han fortfarande är ordförande i Karlskoga Modellflygklubb.

Sture Kinell fyller 73 senare i år. Född och uppvuxen i Karlskoga med Rävåsen som någon sorts central punkt de första åren. Det innebar att han gick ettan och tvåan på Sandmo och trean till sjuan i Karlbergsskolan. Sedan blev det för honom som så många andra Bofors industriskola.

– Där gick jag i tre år och fick sen anställning i Bofors, säger Sture Kinell.

Lumpen väntade, det blev F 11 i Nyköping som under värnplikten skulle förvandla pojken Kinell till man. Det hette så på den tiden den allmänna värnplikten var norm.

– Det var nog då flygintresset vaknade till liv, säger han och funderar en stund.

– Men då kunde jag inte förverkliga det intresset.

Sture Kinell beskriver F 11 som en flygflottilj inriktad på spaning. Men själv fick han inte flyga utan fick hålla sig på marken.

– Jag var landkrabba, konstaterar han.

När han muckat från militärtjänstgöringen återvände han till Bofors men vid den tidpunkten, i skarven mellan femtio- och sextiotalen, hade musiken börjat få allt större betydelse i hans liv.

– Jag har sedan unga år haft musiken som intresse. Det började när jag gick i fjärde klass på Karlbergsskolan och var med i Karlbergsskolans blåsorkester. Jag spelade flöjt.

Sture Kinell ingick även i ABF:s blåsorkester och var under några år en av blåsarna i Bofors Musikkår.

– Jag spelade flöjt i Bofors Musikkår och mot slutet även saxofon.

Kinells Pop Seven

Musikintresset ledde till att han bildade Kinells Pop Seven, en orkester som så småningom bytte namn till Kinells.

– Vi spelade på heltid i tio år och då var saxofonen huvudinstrument, konstaterar han.

Kinells hade en hel del spelningar i Sörmland men han minns också en turné till Finland och spelningar i Umeåtrakten.

– Mot slutet hade vi väldigt mycket restaurangspelningar i Stockholm och det var nog det som tog knäcken på oss.

Det var sextiotal. Sven Ingvars hade redan hunnit med några år, räknat från debuten i Slottsbron, och Sten & Stanley hade första spelningen på Tunet i Degerfors i mars 1962 avklarad. På den här tiden startades det band i var eller varannan källare och karlskogaborna kunde se och höra Count Basies storband i Karlskoga Folkets park.

Count Basie i parken

– Vi spelade dansmusik och var inne på ungefär samma linje som Sten & Stanley som ju fortfarande håller på, säger Sture Kinell och berättar att han själv lyssnade mycket på storbandsmusik.

– Jag upplevde på nära håll Count Basie i folkparken.

Tiden med Kinells tog slut på sjuttiotalet och då återvände Sture Kinell till Bofors. Men han satte sig också på skolbänken.

– Jag jobbade dagtid som kontrollant på Bofors och pluggade kvällstid till ingenjör.

Sture Kinell tar sin ingenjörsexamen och utses till produktionstekniker i Bofors.

– Sen fick jag avdelningsansvar för monteringsavdelningen VM 2. Där monterade vi eleverande system till 40-an och 57 millimeterskanonen.

Interkemek

Han var Bofors trogen till dess att den stora haubitsordern till Indien var på väg att klinga ut. Det var i slutet av 1980-talet, han hade fyllt 45 och tyckte att det var var tid att söka jobb utanför Bofors.

– Jag fick jobbet som platschef på gamla Bröderna Svensson som då hette Interkemek. Men Interkemek gick i konkurs och efter en tid övertog jag och en kompanjon verksamheten och kallade företaget Kvalitetsproduktion, säger Sture Kinell.

– Jag trodde jag skulle gå i pension när jag fyllde 60 men det blev inte förrän jag fyllt 62 år, tillägger han och avslöjar att han under en tid var bonde och drev jordbruk hemma på gården i Östervik.

En gård han köpte i slutet av 1960-talet.

– När jag slutade på Kvalitetsproduktion tog en av sönerna över jordbruket på gården. Då blev jag dräng, säger han med ett skratt och gör ingen hemlighet av att han har full sysselsättning om han vill.

Modellflygklubben

Men det var också i den vevan, tidigt 2000-tal, som han återupptog sitt flygintresse, nu kanaliserat till Karlskoga Modellflygklubb.

– Jag började som vanlig medlem och blev sekreterare. Nu har jag varit ordförande i åtta år.

Karlskoga Modellflygklubb hade på den tiden sin bas i Lämås. Men där fanns inget lämpligt flygfält utan man höll till på ett gärde och i takt med att bebyggelsen bredde ut sig växte klagomålen på att det lät om flygklubben.

– Vi lyckades tillsammans med kommunen hitta vår nuvarande plats, som var ett nedlagt torp med ladugård. De första två åren arrenderade vi Åbytorp, som platsen heter, men eftersom vi lagt ned så mycket tid och energi ville vi köpa stället och det fick vi för ungefär tio år sedan.

Hänger i taket

Sture Kinell berättar att han själv har en Piper Cub men tillägger snabbt att det var några år sedan han flög med sitt modellplan.

– Jag har hängt upp det i taket hemma i kåken, säger han

Det betyder inte att intresset för modellflygklubbens verksamhet svalnat.

– Vi har försökt sätta Karlskoga på kartan i modellflygsammanhang och många anser faktiskt att Karlskoga har ett av Sveriges finaste modellflygfält på Åbytorp.

Klubben har satsat tungt på några större arrangemang, bland annat en världscuptävling i linflygning samt jetpowerträffen i början av juli.

– Det brukar komma 50-60 piloter från flera olika länder till våra jetpowerträffar och då är det bara turbomaskiner som gäller.

Nonstopflygning

Möjligen är klubben ändå mest känd för trettonhelgens nonstopflygning i Stora Halla.

– Vi startade redan på Börje Ågrens tid. Han hade ambitionen att Stora Halla inte bara skulle användas för fotboll. I det läget hade det börjat komma elmotorer till modellflygplanen vilket innebar att man kunde flyga inomhus.

– De första åren körde vi 30 timmars nonstopflygning och det slog väldigt väl ut när det var nytt. Men sen brann Stora Halla och vi tvingades under några år flytta flygningarna till Kristinehamn.

– När vi återkom till Stora Halla var vi inte längre ensamma. Konkurrensen hade ökat och Bosön, som har en större hall än Degerfors, hade tagit över. Men vi fortsätter köra, fast vi dragit ned tiden till 15 timmar. Det får räcka, tillägger Sture Kinell.

Karlskoga Modellflygklubb har ett medlemsregister som stadigt innehåller någonstans mellan 120 och 140 namn. Några slutar, andra tillkommer. Ett beprövat sätt att väcka intresse för modellflyg är kopplat till just trettonhelgsflygningen i Stora Halla.

Modeller till barnen

– Då delar vi ut modeller till alla barn och det går åt 60-70 modeller varje år. Men sen har vi också genomfört skolprojekt i till exempel Bråten och Granbergsdal och även om vi inte får ett omedelbart genomslag i medlemsregistret brukar det visa sig efter några år.

– Och när barnen kommer tillbaka har de ofta pappan med sig. Pappan brukar säga att det här höll han på med när han var barn och nu passar det bra att fortsätta.

Sture Kinell var under två år vice ordförande i Sveriges modellflygförbund men det uppdraget har han lämnat.

– Just nu är jag vice ordförande i den förbundsgren som heter Bredd och har som uppgift att hjälpa klubbar runt om i Sverige.

– Vi har en gren som heter Elit och en som heter Bredd och jobbar med fritidsflyg och kamratskap, tillägger han förklarande.

Sture Kinell fyller 73 senare i år. Född och uppvuxen i Karlskoga med Rävåsen som någon sorts central punkt de första åren. Det innebar att han gick ettan och tvåan på Sandmo och trean till sjuan i Karlbergsskolan. Sedan blev det för honom som så många andra Bofors industriskola.

– Där gick jag i tre år och fick sen anställning i Bofors, säger Sture Kinell.

Lumpen väntade, det blev F 11 i Nyköping som under värnplikten skulle förvandla pojken Kinell till man. Det hette så på den tiden den allmänna värnplikten var norm.

– Det var nog då flygintresset vaknade till liv, säger han och funderar en stund.

– Men då kunde jag inte förverkliga det intresset.

Sture Kinell beskriver F 11 som en flygflottilj inriktad på spaning. Men själv fick han inte flyga utan fick hålla sig på marken.

– Jag var landkrabba, konstaterar han.

När han muckat från militärtjänstgöringen återvände han till Bofors men vid den tidpunkten, i skarven mellan femtio- och sextiotalen, hade musiken börjat få allt större betydelse i hans liv.

– Jag har sedan unga år haft musiken som intresse. Det började när jag gick i fjärde klass på Karlbergsskolan och var med i Karlbergsskolans blåsorkester. Jag spelade flöjt.

Sture Kinell ingick även i ABF:s blåsorkester och var under några år en av blåsarna i Bofors Musikkår.

– Jag spelade flöjt i Bofors Musikkår och mot slutet även saxofon.

Kinells Pop Seven

Musikintresset ledde till att han bildade Kinells Pop Seven, en orkester som så småningom bytte namn till Kinells.

– Vi spelade på heltid i tio år och då var saxofonen huvudinstrument, konstaterar han.

Kinells hade en hel del spelningar i Sörmland men han minns också en turné till Finland och spelningar i Umeåtrakten.

– Mot slutet hade vi väldigt mycket restaurangspelningar i Stockholm och det var nog det som tog knäcken på oss.

Det var sextiotal. Sven Ingvars hade redan hunnit med några år, räknat från debuten i Slottsbron, och Sten & Stanley hade första spelningen på Tunet i Degerfors i mars 1962 avklarad. På den här tiden startades det band i var eller varannan källare och karlskogaborna kunde se och höra Count Basies storband i Karlskoga Folkets park.

Count Basie i parken

– Vi spelade dansmusik och var inne på ungefär samma linje som Sten & Stanley som ju fortfarande håller på, säger Sture Kinell och berättar att han själv lyssnade mycket på storbandsmusik.

– Jag upplevde på nära håll Count Basie i folkparken.

Tiden med Kinells tog slut på sjuttiotalet och då återvände Sture Kinell till Bofors. Men han satte sig också på skolbänken.

– Jag jobbade dagtid som kontrollant på Bofors och pluggade kvällstid till ingenjör.

Sture Kinell tar sin ingenjörsexamen och utses till produktionstekniker i Bofors.

– Sen fick jag avdelningsansvar för monteringsavdelningen VM 2. Där monterade vi eleverande system till 40-an och 57 millimeterskanonen.

Interkemek

Han var Bofors trogen till dess att den stora haubitsordern till Indien var på väg att klinga ut. Det var i slutet av 1980-talet, han hade fyllt 45 och tyckte att det var var tid att söka jobb utanför Bofors.

– Jag fick jobbet som platschef på gamla Bröderna Svensson som då hette Interkemek. Men Interkemek gick i konkurs och efter en tid övertog jag och en kompanjon verksamheten och kallade företaget Kvalitetsproduktion, säger Sture Kinell.

– Jag trodde jag skulle gå i pension när jag fyllde 60 men det blev inte förrän jag fyllt 62 år, tillägger han och avslöjar att han under en tid var bonde och drev jordbruk hemma på gården i Östervik.

En gård han köpte i slutet av 1960-talet.

– När jag slutade på Kvalitetsproduktion tog en av sönerna över jordbruket på gården. Då blev jag dräng, säger han med ett skratt och gör ingen hemlighet av att han har full sysselsättning om han vill.

Modellflygklubben

Men det var också i den vevan, tidigt 2000-tal, som han återupptog sitt flygintresse, nu kanaliserat till Karlskoga Modellflygklubb.

– Jag började som vanlig medlem och blev sekreterare. Nu har jag varit ordförande i åtta år.

Karlskoga Modellflygklubb hade på den tiden sin bas i Lämås. Men där fanns inget lämpligt flygfält utan man höll till på ett gärde och i takt med att bebyggelsen bredde ut sig växte klagomålen på att det lät om flygklubben.

– Vi lyckades tillsammans med kommunen hitta vår nuvarande plats, som var ett nedlagt torp med ladugård. De första två åren arrenderade vi Åbytorp, som platsen heter, men eftersom vi lagt ned så mycket tid och energi ville vi köpa stället och det fick vi för ungefär tio år sedan.

Hänger i taket

Sture Kinell berättar att han själv har en Piper Cub men tillägger snabbt att det var några år sedan han flög med sitt modellplan.

– Jag har hängt upp det i taket hemma i kåken, säger han

Det betyder inte att intresset för modellflygklubbens verksamhet svalnat.

– Vi har försökt sätta Karlskoga på kartan i modellflygsammanhang och många anser faktiskt att Karlskoga har ett av Sveriges finaste modellflygfält på Åbytorp.

Klubben har satsat tungt på några större arrangemang, bland annat en världscuptävling i linflygning samt jetpowerträffen i början av juli.

– Det brukar komma 50-60 piloter från flera olika länder till våra jetpowerträffar och då är det bara turbomaskiner som gäller.

Nonstopflygning

Möjligen är klubben ändå mest känd för trettonhelgens nonstopflygning i Stora Halla.

– Vi startade redan på Börje Ågrens tid. Han hade ambitionen att Stora Halla inte bara skulle användas för fotboll. I det läget hade det börjat komma elmotorer till modellflygplanen vilket innebar att man kunde flyga inomhus.

– De första åren körde vi 30 timmars nonstopflygning och det slog väldigt väl ut när det var nytt. Men sen brann Stora Halla och vi tvingades under några år flytta flygningarna till Kristinehamn.

– När vi återkom till Stora Halla var vi inte längre ensamma. Konkurrensen hade ökat och Bosön, som har en större hall än Degerfors, hade tagit över. Men vi fortsätter köra, fast vi dragit ned tiden till 15 timmar. Det får räcka, tillägger Sture Kinell.

Karlskoga Modellflygklubb har ett medlemsregister som stadigt innehåller någonstans mellan 120 och 140 namn. Några slutar, andra tillkommer. Ett beprövat sätt att väcka intresse för modellflyg är kopplat till just trettonhelgsflygningen i Stora Halla.

Modeller till barnen

– Då delar vi ut modeller till alla barn och det går åt 60-70 modeller varje år. Men sen har vi också genomfört skolprojekt i till exempel Bråten och Granbergsdal och även om vi inte får ett omedelbart genomslag i medlemsregistret brukar det visa sig efter några år.

– Och när barnen kommer tillbaka har de ofta pappan med sig. Pappan brukar säga att det här höll han på med när han var barn och nu passar det bra att fortsätta.

Sture Kinell var under två år vice ordförande i Sveriges modellflygförbund men det uppdraget har han lämnat.

– Just nu är jag vice ordförande i den förbundsgren som heter Bredd och har som uppgift att hjälpa klubbar runt om i Sverige.

– Vi har en gren som heter Elit och en som heter Bredd och jobbar med fritidsflyg och kamratskap, tillägger han förklarande.