2015-04-04 06:00

2015-04-07 09:44

Brinke-Lisa höll te' i Djupe hôle

KRÖNIKA: Torbjörn S. Karlsson

Man kan just undra om dom verkligen är utrotade.

Tomtarna, trollen, skogsrået och näcken. Dagståndarna, gastarna och gruvfruarna och alla dom andra.

Eller är det bara så att vi i har tappat förmågan att se allt det där som våra förfäder såg.

För inte kan det väl vara så att allt bara var fantasier.

Hur som helst med det, men så här skrev i alla fall Gillis Lundqvist år 1867.

''Man vet med säkerhet att qvinnor fordom ingått förbund med Hin håle och att dessa hvarje påskafton voro sjelfskrifna gäster hos honom. De reste då inkognito på en qvast hvilken de smörde med en särskild slags smörja – som koktes af nyfödda barn - af hvilken den fingo förmågan att sjelfmant sätta sig i rörelse och genom skorstenen afgå till vederbörlig ort.

Man tror väl ej nu, att några gummor företaga en sådan påskfärd, men för 20 år sedan vet jag förvisso att åtskilliga derför misstänktes och säkert är att många bland allmogen vet att sådana resor företogs.''

Alltså, troligen inte 1867 men väl tjugo år tidigare var folk, enligt Gillis Lundqvist, övertygade om att diverse damer kunde konsten att få i stort sett vad som helst att flyga.

Och nedteckningar saknas sannerligen inte.

– I Nysund hade de för sej att påskkärringera samlas på påsknatta ve Lidetôrp. Ve Store Djupe Hôle å ve Lille Djupe Hôle höll de te'.

Å litte länger söderut, i Nysund, fanns dä en del gummer som hade ord ôm sej å åke te' sjön Tôften i Skarshult. Särskilt minns jag é som di kalla för Brinke-Lisa.

Hennes gubbe å två andre satt å vakta på henne i stuga hele påsknatta men på môran släppte de ut henne för ho skulle ut te lagårn å mjölke. Men när ho väl kom ut så försvann ho.

Ätter sex vecker hitta di henne i skogen, då va ho sköten i ene bene å hade förfröse bägge föttera.

Egentligen var man livrädd för påskkäringarna men likfullt så vimlade skogen av modiga jägare.

– Lars Erssons farfar var en stor skytt som mycket väl kunde tänka sej att knäppa en häxa.

Strax före påsk kom prästgårdens vattenho bort, det lystes efter kärlet och en belöning utfästes för den som kunde ta rätt på den.

Då nu farfadern var ute med sin bössa hörde han att det vina i lufta. Gubben lade an å sköt ätter vininga å ner damp vattenhon mä två käringer i, en i vardera ännen. De togos mä gubben och tala om hur det förhöll sej å lyckades övertala farfadern om att inte säja nôt förrns han kände döden nalkas.

Å gubben höll sitt ord, men han blev ej död förrän köttet ruttna å lôssa ifrå bena hans.

Så mycke kunne di där usclingera göre.

Men hur det nu var och trots att madamerna stod i förbund med den onde, så var de tvungna att masa sej iväg till kyrkan på påskadagen för att inte bli avslöjade.

Men där satt käringarna, i ren protest, baklänges men det kunde bara prästen se. Om han hade tillgång till en vargastrupe att kika genom eller ett takspån med ett kvisthål i från en gammal kyrka.

Det berättas om en gammal präst, som efter att ha kikat genom spånet gråtande kunde konstatera.

– Aldrig kunde jag väl tro att det fanns så mycken uselhet bland kvinnorna i min församling.

Så frågan kvarstår, är påskkäringarna utrotade eller har dom anpassat sig till dagens förutsättningar?

En sak är i alla fall klar. Har du en flygresa inbokad i påsk, ta med dig en vargastrupe och gör en noggrann koll av dina medresenärer. Skulle någon, eller flera av damerna, sitta bak och fram så skulle i alla fall jag ta mig en allvarlig funderare på om jag inte skulle byta plan.

Och till syvende och sist, en sak till.

Det här det skrev jag den första april.

Tomtarna, trollen, skogsrået och näcken. Dagståndarna, gastarna och gruvfruarna och alla dom andra.

Eller är det bara så att vi i har tappat förmågan att se allt det där som våra förfäder såg.

För inte kan det väl vara så att allt bara var fantasier.

Hur som helst med det, men så här skrev i alla fall Gillis Lundqvist år 1867.

''Man vet med säkerhet att qvinnor fordom ingått förbund med Hin håle och att dessa hvarje påskafton voro sjelfskrifna gäster hos honom. De reste då inkognito på en qvast hvilken de smörde med en särskild slags smörja – som koktes af nyfödda barn - af hvilken den fingo förmågan att sjelfmant sätta sig i rörelse och genom skorstenen afgå till vederbörlig ort.

Man tror väl ej nu, att några gummor företaga en sådan påskfärd, men för 20 år sedan vet jag förvisso att åtskilliga derför misstänktes och säkert är att många bland allmogen vet att sådana resor företogs.''

Alltså, troligen inte 1867 men väl tjugo år tidigare var folk, enligt Gillis Lundqvist, övertygade om att diverse damer kunde konsten att få i stort sett vad som helst att flyga.

Och nedteckningar saknas sannerligen inte.

– I Nysund hade de för sej att påskkärringera samlas på påsknatta ve Lidetôrp. Ve Store Djupe Hôle å ve Lille Djupe Hôle höll de te'.

Å litte länger söderut, i Nysund, fanns dä en del gummer som hade ord ôm sej å åke te' sjön Tôften i Skarshult. Särskilt minns jag é som di kalla för Brinke-Lisa.

Hennes gubbe å två andre satt å vakta på henne i stuga hele påsknatta men på môran släppte de ut henne för ho skulle ut te lagårn å mjölke. Men när ho väl kom ut så försvann ho.

Ätter sex vecker hitta di henne i skogen, då va ho sköten i ene bene å hade förfröse bägge föttera.

Egentligen var man livrädd för påskkäringarna men likfullt så vimlade skogen av modiga jägare.

– Lars Erssons farfar var en stor skytt som mycket väl kunde tänka sej att knäppa en häxa.

Strax före påsk kom prästgårdens vattenho bort, det lystes efter kärlet och en belöning utfästes för den som kunde ta rätt på den.

Då nu farfadern var ute med sin bössa hörde han att det vina i lufta. Gubben lade an å sköt ätter vininga å ner damp vattenhon mä två käringer i, en i vardera ännen. De togos mä gubben och tala om hur det förhöll sej å lyckades övertala farfadern om att inte säja nôt förrns han kände döden nalkas.

Å gubben höll sitt ord, men han blev ej död förrän köttet ruttna å lôssa ifrå bena hans.

Så mycke kunne di där usclingera göre.

Men hur det nu var och trots att madamerna stod i förbund med den onde, så var de tvungna att masa sej iväg till kyrkan på påskadagen för att inte bli avslöjade.

Men där satt käringarna, i ren protest, baklänges men det kunde bara prästen se. Om han hade tillgång till en vargastrupe att kika genom eller ett takspån med ett kvisthål i från en gammal kyrka.

Det berättas om en gammal präst, som efter att ha kikat genom spånet gråtande kunde konstatera.

– Aldrig kunde jag väl tro att det fanns så mycken uselhet bland kvinnorna i min församling.

Så frågan kvarstår, är påskkäringarna utrotade eller har dom anpassat sig till dagens förutsättningar?

En sak är i alla fall klar. Har du en flygresa inbokad i påsk, ta med dig en vargastrupe och gör en noggrann koll av dina medresenärer. Skulle någon, eller flera av damerna, sitta bak och fram så skulle i alla fall jag ta mig en allvarlig funderare på om jag inte skulle byta plan.

Och till syvende och sist, en sak till.

Det här det skrev jag den första april.